Sunday, May 20, 2018

Selma Light En Pelargon från Mårbacka

Selma en stor berättare med skarpa  (jack) ögon och karaktär i blick. Kistalight tänker sig att om vi har hennes porträtt på väggen ovanför datorn vid skrivarplatsen i köket så skulle vi vara tvungna  att ha ett draperi att dra för porträttet när hennes närvaro blir för stark.
När vi sitter där och knackar på tangenterna eller om vi slirar med vår berättelse!
Kistalight har besökt Mårbacka i maj i den skira sköra grönskans tid. En födelsedagspresent (70 är det nya 50) av mina telningar Evelina och Love.
De är vuxna nu!
En present som inkluderar deras resesällskap för att ta ett nappatag på plats med vår bästa Selma...


Det kommer mera... (Tryckte för tidigt på publishknappen)

© Thommy Sjöberg

Friday, May 04, 2018

Kistalight goes Graffiti

Målartrio på gång! Här i duggregn och snålblåst vid brofästet under Liljeholmsbron bland klotter, graffititaggar och fågelholkar uppsatta av Klister-Per en konstnär i det urbana rummet. Bild Evelina Ottersgård.
Här får vi lära oss skillnaden mellan klotter, graffiti och gatukonst.
Graffiti kan vara som improviserad jazzmusik!
Den har sin egen ton och rytm i taggarna.
Ett personligt uttryck som sätts mellan punkterna och signaturerna.
Kistalights utsända är på graffitipromenad med ryggsäckar, färgspray på burk, gott humör och med en eminent guide Tobias Barenthin Lindblad.
Tobias en graffitikännare, guide, förläggare på Dokument Press och tänkare i frågor omkring stadsmiljö och det offentliga rummet.
Vi är en grupp på cirka 15 personer, inklusive målartrion ovan, lite nyfikna personer, så där urban medelklass i skiftande åldrar som genom upplevelseföretaget Liveit köpt ett paket i Gatukonst vandring.
Mer nyfikna än en målarbrigad från förorten som kommit för att inta staden!
Vår guide Tobias ställer frågor till oss som:
Vad är det offentliga rummet?
Vi prövar med parker, byggnaders fasader, galleriors öppna ytor, gator, broar, gångvägar eller mystiska små hålrum.
De sista platserna som liksom blivit över i stadens myller!
Vid brofästet under Liljeholmsbron har vi en av dessa öppna platser, möjligen benämnt som open plains av vår guide Tobias, alltså platser bortom kommersialism, staden och statens inflytande. En area som kan tjäna som en kreativ mötesplats för andra krafter än de etablerade. På de här platserna kan man läsa av stadens själ eller anda.
Ju fler sådana platser desto större möjligheter för en kreativ stad.
Berlin efter murens fall skulle kunna vara ett exempel på en sådan stad där konstnärer och andra kreatörer får utrymme, fria platser, gamla industrilokaler och hus kan bli mötesplatser för nyskapande idéer och konst.
Just med brofästet under Liljeholmsbron som utsiktspunkt tycker sig Kistalight se hur det nya klassamhället har vuxit fram vid Årstavikens blå blänkande vatten kring Liljeholmen.
Stränderna har fått nya glänsande glasade husfasader med bostäder (at the seaside) som ersatt de gamla industriområdena och Systembolagets hamnanläggning. De stora gräsytorna, parken, nedanför Drakenbergsområdet som en gång i tiden var ett vildvuxet område för fri småindustri, entreprenörer med kontoret på fickan, Svempas Bilplåt, Olles Däck, Gurras Färg eller Lelles Båt och Segel plus att det fanns uppläggningsplatser för småbåtar har i dag blivit en organiserad park i Stockholm stads regi men visst finns det fina mötesplatser här.
En av dem är den Fria Målarväggen vid sydvästra hörnet av Tantolunden (Drakenbergsparken).
Kistalight in paintaction vid Fria Väggen i Tanto! Bild Love Sjöberg
Hej farbror säger en av de glada målarynglingarna som målar med spray av klassisk sort som luktar lösningsmedel och som man kan bli lite hög i hatten av.
Hej glade yngling säger Kistalight som målar vattenbaserat!
Vår glade yngling som är av utrikes härkomst säger sig att där han kommer ifrån respekterar man gamla farbröder och säger sig inte veta vad är en yngling är.
En yngling säger Kistalight är kanske en ung kille som målar vid fria väggen i Tanto och som kanske är hög i hatten på inte bara lösningsmedel.
Det senare säger vi förstås inte!
I veckan som var har det också målats en uppmärksammad målning (porträtt grafitti av Martin Monet) av Avici här på den Fria Väggen vid Hornstull! Vi hyllar Avici med en en kör av ungdomar som gör en tolkning in gaeilge av Wake Me Up.
Det är regn och småkallt så in i märgen vid Hornstull trots att SMHI utlovat sol och viss molnighet.
Att spå lokalt väder i dessa tider för en meteorolog är som att se på en fotbollsmatch i sugrör säger vår eminente guide Tobias som har ett starkt bildspråk för stadens urbana rum.
Vi tar 4:ans buss till Sankt Eriksplan över Västerbron, förbifart Eken någon gång på 1930-talet, utsikten från bron måste vara en av de vackraste platser man kan tänka sig i en urban miljö och på en offentlig plats. Riddarfjärden som blänker, Norr Mälarstrands funkisrad av hus, Gamla Stan i fonden och Stadshuset som är en så levande institution för alla stockholmare från utdelning av gesällbrev till guldklockor och dessemellan glittrande Nobelfester och åt andra hållet blåa blänk från Mälaren och grönska, pilarna som hänger och bildar spegelreflexer i vattenbrynet längs stränderna på Kungsholmen och Södermalm.
Bild från Atlasmuren Love Sjöberg
Vid Sankt Eriksplan fortfarande snålblåst och duggregn!
Biter ända in i märgen!
Vi tar trapporna ned från Sankt Eriksbron ned till Atlasmuren för att kika på lite inburad gatukonst.
Kistalights utsända Thompa, Evelina och Love som hoppar strömhopp över trafikborgarrådets uppsatta staket som ska skydda graffitimålarna för dem själva.
Nej...nej!
Lugn alla läsare det är inte frågan om någon olaglig verksamhet!
Tobias guiden tar andra vägen genom huset för att fixa nyckel till grinden för Atlasmurens graffitihemligheter.
I fickan under Sankt Eriksbron vid Atlasmuren öppnar sig en egen värld av graffiti.
Vi kan se stencilgraffiti. Här Eve och Luv i Atlasmurens dunkla rum framför bevarade porträtt! Bild Thommy Sjöberg - Klicka gärna på bilden så kan säkert ni som den gode iakttagaren hitta flera av vår tids kultfigurer. Kult är också numera också det offentliga rummet, om än inburat av trafikborgarrådet, här vid Atlasmuren. Här kreeras filminspelningar som KungFury, hip hop och rappare har gjort videor här och platsen har även chartrats av hippa typer för fester med catering. Platsen kan gott upplevas som en frizon från det etablerade, kommersiella samhället och stadens styrande (se dock inburat) och visst kan det fungera (kunde) som en kreativ mötesplats  för gatukonst och inspiration för nytänkande i det urbana rummet.
Samtidigt är det en scary plats. Man kan tänka sig att en Tony Sopranotyp och hans kompisar skulle kunna parkera här med sin svarta skåpbil för interna skumma uppgörelser på den minimala parkeringsplatsen och att de dumpar grejer i kanalen som man helst inte vill veta något om.
Från Sankt Eriksbron dundrar tunnelbanorna förbi var och varannan minut till och från Västerort, på Karlbergsleden är det en intensiv biltrafik och utanför den finns Stambanan, plus pendeltåg och lokaltåg till och från Uppsala och stundom går en och annan båt förbi i kanalen.
Stadens ljud (the sound of the city) dränker alla samtal och bäddar in miljön i sitt eget urbana rum - en stadens egen energi som här intensifieras i både buller och konstnärliga kantiga uttryck på väggarna.
Vi avrundar, tror vi, med en klassiker i graffitivärlden , Akay med hammaren och skäran, (Bild, klicka gärna, Thommy Sjöberg) en affischkonstnär som även varit en flitig graffitikonstnär i Stockholms urbana rum.

Puh!
Skönt att komma hem efter en dag i duggregn och snålblåst (kläder efter väder) till Mimmi och trollen (barnbarnen).
En dag med gatukonst under broarna i vår vackra stad med spännande frågor om det offentliga rummets udda platser (scary places) och om vad som är graffitikonstens alldeles egna ton och karaktär.

© Thommy Sjöberg

Labels: , , ,

Sunday, April 22, 2018

Chelsea Hotel Light på Berwaldhallen

Patti Smith ovan! En av de stora som närvarade under lördagens konserter på Berwaldhallen.
Inte IRL förstås utan via sitt låtskrivande men även som reciterande poet, via inspelning, av William Blakes The Tyger!
Berwaldhallens kreativa satsning på ett gränsöverskridande tema med musik, prosa och poesi där det sammanhållande kittet är kreatörer som bott på Chelsea hotell genom åren blev en riktig höjdarkonsert under lördagen.
Arrangören (arrangemang och dirigent) Hans Ek har valt att lägga tyngdpunkten på 1960 och 70-talet. Med musiker och låtskrivare som Bob Dylan, Leonard Cohen, Joni Mitchell, Patti Smith, Jimi Hendrix, Grateful Dead, Jefferson Airplane, Television, Tom Waits, Sid Vicious med häftig tolkning av My Way, via inspelning (makterna på Chelsea hotel). Lou Reed, Nico, punkiga Ramones och Blondie får också vara med på ett hörn.
Tonbruket inleder med konstmusik från John Cage med beatgenerationen guru Jack Keouac som sedan läser, mer reciterar via inspelning (makterna på Chelsea), ur just The Beat Generation med Ornette Coleman som bakgrundsmusik. Annie Angel ny spännande bekantskap fortsätter med en fin tolkning av Joni Mitchells Chelsea Morning. En låt som inspirerade paret Bill och Hillary Clinton när de lät döpa sin dotter.


Moneybrother tolkar Bob Dylans I Want You från tiden när Bob och hans Sara Lownds bodde på Chelsea hotel room 202. Låten kom att ingå på Blonde on Blonde och släpptes även som single och var en hit sommaren 1966. Kistalight fångar de glada tonerna direkt från andra raden på körläktaren där de verkliga entusiasterna håller till. Glada galopperande rytmer med febriga verser, beat och blues, i kongenial tolkning av Moneybrother, Tonbruket och Radiosymfonikerna.
Liten parentes Chelsea hotell byggs i dagarna om även om några av de ursprungliga gästerna bor kvar. De kan inte vräkas enligt stadens New Yorks hyreslagar. Övriga inventarier säljs ut och en av dörrarna till Dylans rum 202 har sålts på auktion för 100 000 dollar.
Sic typ något mindre än en miljon SEK kr!
Sofia Karlsson med sin pipa, fantastiska röst, tolkar Suzanne, av Leonard Cohen som följs upp av Radiosymfonikerna och Tonbruket med arkadiska toner, Sadness, av den tonala kompositören Virgil Thomson.


Because  the Night av Patti Smith och Bruce Springsteen, alla tre framträder (Moneybrother, Annie och Sofia) och höjer nivån - det blir tre gånger så bra.
Här lyfter taket i första akten!
Förresten vem sjutton är Annie Angel egentligen?
Hell of a indiemuscian!
Om Patti Smiths och Robert Mapplethorps tid på Chelsea hotel kan man läsa i Pattis hyllade bok Just Kids. När de flyttar in på Chelsea hotell är de ännu okända och fattiga konstnärer. Hotellmanagern Stanley Bard är inte intresserad av deras konstmappar men är imponerad över att Patti Smith arbetar extra i bokhandeln Scribners så de får ett av de allra minsta och enkla rummen, 1017, på hotellet.
Direkt från lobbyn berättar Patti när hon kollar in gästerna.

Hotellet är en desperat fristad för en massa begåvade kringdrivande ungar från alla samhällsklasser. Gitarrister och påtända skönheter i viktorianska klänningar. Nerknarkade poeter, dramatiker, barskrapade filmmakare och franska skådespelare. Alla som passerar här är någon, även om de är helt okända ute i stora världen.

  Purple Haze den gamla rockpsykedeliska låten av Jimi Hendrix blir i Tonbrukets tolkning och Radiosymfonikerna en blandning av konstmusik och rockjazz toppat med lite Velvet Underground känsla.
Tyvärr har utrymmet tagit slut i Kistalights mobil när det är dags för första aktens final. Moneybrother, Annie Angel (who ´s the hell that star) och Sara Karlsson lyfter fram poesin i Dylans Just Like a Woman och med Tonbrukets klaviaturspelare Martin Hederos blir framträdandet magiskt! Frågan är om de inte når upp till Dylans sökande efter hans wild mercury sound. En ljudbild som Bob åkte ända till Nashville för att fånga med sina musiker när han spelade in Blonde on Blonde.
Sången har drag av hymn men är också en poetisk popsång med inslag av komplikationer så där lite bortom schlagern #Metoo före #Metoo. Låten är troligen skriven som en hyllning till Edie Sedgwick, en personlig tjej och en smula trasig musa för både Bob Dylan och kretsen kring Andy Warhol på hans The Factory och Chelsea Hotel.
But lately I see her ribbons and her bows
Have fallen from her curls. 
Fin avslutning på konsertens första avdelning med symfoni/pop/rock/konstmusikkänsla!
Andra akten inleds med ett klassiskt stycke ur musikhistorien, Also sprach Zarathustra av Richard Strauss. Vi som är lite äldre känner igen inledningen till Stanley Kubriks legendariska Space Odysssey, År 2001 Ett Rymdäventyr, är även ett passande stycke när avdelningens reportoar glider över till 1970-talets punk och pop-avantgarde och blir en mer romantisk dramatisk period, med tragiska konstnärsöden, i hotellets historia. Tonbruket och Grateful Dead och Annie Angel gör en häftig tolkning av Jefferson Airplanes Somebody to Love.
Sofia Karlsson med sin stämma tolkar Leonard Cohens #2 Chelsea (mötet med Janis Joplin?) och Sofia gör en underbar avskalad version av Tom Waits spelande basfiol i I Hope I Don´t Fall in Love with You.
Allen Ginsberg läser, reciterar, via makterna på Chelsea Hotel, ur sitt stora poem America sedan blir det punk, Velvet Underground nåja med influenser även från Nick Cage, sedan Sid Vicious, Lou Reed, Nico, Ramones, Patti Smith och Blondie och Dylan Thomas som slutade sina dagar på Chelsea Hotel som ett klassiskt romantiskt författaröde får via makterna på hotellet läsa Do Not Go Gentle into that Good Night.
Chelsea Hotel ovan är en splatter skräckisroman från Dee Dee Ramones tid på hotellet, mer splatter än Stephen King skräckis, inte så mycket organisation och struktur i berättandet men den förmedlar en hel del, får man anta, av de känslor och stämningar som fanns under 1970-talet, både på Chelsea och New Yorks Manhattan. En sunkig och nergången period med våld och droger, det gällde att se upp, i ett antal kvarter på Manhattan om man var på besök. Det fanns till och med kartor på vilka kvarter man borde undvika för både dag och nattetid.
Vi vet för vi var där när det begav sig!
Så skrev Kistalight i ABC… och kom ihåg egna besök i New York.
 Då studsade vi nedför Broadway i nya gympadojor, inköpta strax nedanför Central Park på 57.e gatan, på väg mot West 4th street och den unge Bob Dylans hemkvarter i Greenwich Village.
Strax hoppade vi på en buss för det är inte lätt att vara flanör längs Manhattans långa avenyer och vandra i timmar även om man har nya gympadojor!
I wish that for just one time

Ovan Patti Smith och Robert Mapplethorp från någonstans i kvarteren kring Chelsea. Kistalight har inte källan till bilden! Patti Smith kan gott ses som Chelsea Hotel store krönikör med kapitlet Hotel Chelsea ur Just Kids.
Konsertens publika höjdpunkt blir utan tvekan Patti Smiths People Have the Power, en låt hon skrev tillsammans med sin make Fred Sonic Smith. Sången skrevs efter tiden på Chelsea Hotel och släpptes på albumet Dream of Life men albumet har ett omslag, foto, av Robert Mapplethorp.
Wow för Moneybrother, Annie Angel (kommer säkert att låta höra av sig som artist), Sofia Karlsson (vilken röst), Tonbruket och Radiosymfonikerna!
Wow för unika singer/songwriters och modern konstmusik!
Stående ovationer från publiken i Berwaldhallen!

That the people have the power
To redeem the work of fools
Upon the meek the graces shower
It's decreed: the people rule

...
People have the power
People have the power


© Thommy Sjöberg

Labels:

Saturday, April 14, 2018

Det är mycket mer komplicerad än så Light - Svenska Akademin

Flitigt läsa gör dig klok!
Läs därför varenda bok! (Falstaff Fakir)

Kistalight ser en fem år gammal dokumentär, Snille och smak - en film om den Svenska Akademin om Svenska Akademin före Sara Danius tid. Får vibbar av August Strindbergs Spöksonaten och gubben Hummel när Ulf Linde dyker upp och läxar upp media.
Kan upplevas som en frisk fläkt men här Hummelvarning!
Domderar, röker och säger att han tänker strunta i att läsa en massa böcker i framtiden.
Tjoho är detta en OBS-klinik (lite grundskollärarperspektiv)!
Göran Malmqvist känner sig kränkt över frågor kring jäv i hans vänskap med Nobelpristagaren Mo Yan när journalister ställer frågor.
Finns det en komplicerad värld utanför Akademin?
Vi får också besöka Nobelbiblioteket, mycket trevligt, där några av ledamöterna tomtar runt och läser ur böcker och pratar om Salman Rushdie vars böcker är placerade så att de blickar upp emot den indiska nobelpristagaren Kiplings porträtt.
Symboliskt!
Peter Englund, en mycket sympatisk sekreterare, säger ungefär så här en bit in i programmet:
Största hotet mot Svenska Akademin är Akademin själv, om den drabbas av inre splittring, kan den bara botas av en sorts kollektiv intelligens.
Visionära ord!
Fanns det svåra spänningar redan då?
Har inte en sådan här samling sällsynt lärda alltid ett embryo inom sig att skapa spänningar med prestige, en positionering som ligger i luften och de är lättkränkta om deras revir (lärda område och bräckliga självkänsla) är hotat.
Kotterier och dolkhugg i ryggen!
Flitigt läsa gör dig klok...
Du förstår inte det här bäste bror (lilla fröken) det är mycket mer komplicerat än så!
Dessutom tycks ledamöterna omedelbart transformeras efter inval och blir någon sorts feodalt frälse i pösiga lightversioner från Gustaf den III:e tid ...
Senast invalda ledamoten har redan intagit en ståndpunkt av hur komplex och komplicerad situationen är i Akademin.
Det är inte så enkelt...
Nu är de bara 11 kvar!
Frågor om jäv, läckor, ekonomiska oegentligheter och rekommendationer från juristbyrå efter utredning att anmäla de inblandade för ekonomiska oegentligheter tycks sjunka som i kvicksand bland dessa elva lärda.
Tror att Sara Danius försökt föra diskussioner i akademin om hur de ska hantera frågorna men hamnat just i den situationen att det är mycket mer komplicerat än så (kvicksand), att det helt enkelt inte funnits någon vilja, lust att gå vidare i frågan och kanske också en oförmåga att se akademins ansvar för att Kladd-Jean hängde (was around sedan årtionden tillbaka) med några av ledamöterna och dessutom var gift med en av dem.
Svårt eller omöjligt alltså att uppnå en consensus i frågorna.
Vilket tvingat fram en omröstning, svarta och vita bollar, där falangen, kvicksanden, med de som som inte vill göra någonting i sakfrågan röstade emot några lösningar.
Kan man lägga ned sin röst och ett val om det begåtts brott?
Kulturprofilen och hans agerande (jäv och sextrakasserier) kommer fortsatt spöka i akademins fina salonger.
Mörka lågtryck i Akademins verksamhet.
En mås eller vildand på Börshusets vind?
Tja snarare en fransk (solkig) tupp kanske?
Kommer verkligen Akademin att överleva och är krisen verkligen över?
Vem tror på de här gubbarna?
Början till slutet för Svenska Akademin eller bara slutet av början?

Kistalight said:
Låt en vetenskaplig tillsatt avlönad kommitté (litteraturprofessorer och författare) som väljs och byts ut för begränsade perioder dela ut Nobelpriset i litteratur.
För de som ska arbeta med övriga arbeten som stipendier, ordböcker mm modernisera Akademin; med insyn, begränsade mandat och tillåt utträde för de som vill sluta.

En gång till!
Dokumentären Snille och smak ovan av filmarna Olavi Linna och Måns Månsson har en fin berättarton. Originalstadgarna i papper och linné behandlas varsamt med skyddshandskar! Det är pendyler som tickar, slår och ska dras upp. Det är kristallkronor som blänker och ska putsas. Det är svarta och vita kulor som paketeras i kuvert inför omröstningar, block och pennor som läggs i linjära formationer, porlande mineralvatten som korkas upp för servering i skinande glas.
Inramat av en lätt sorgsen serenad D 057  av Schubert! En av Schuberts sista stora kompositioner som sorgset ackompanjemang medan kameran vandrar runt i Börshuset.
Varför inte lyssna på Schubert Svanesång!


© Thommy Sjöberg

Labels: , , ,

Thursday, April 12, 2018

Gentlemen Light

Kistalight var tidigt ute, liksom många andra, med funderingar kring spel och Nobelpris. Kistalight brukade spela på travet när det begav sig! Kanske behöver akademin någon kunnig i ämnet nu när de har kort om folk?
Spetskompetens liksom!
Ideellt arbete javisst men chansen finns ju till lite lir och kassaklirr så där på sidan om! Så här bloggade vi 2008!
 
En trickster i svenska akademin eller begåvning, snille och smak?
Ser i efterhand att oddsen på Ladbrokes tycks ha sjunkit på Le Clezio, från 15 gånger pengarna till oddset 3.2 innan spelet stängdes under onsdagseftermiddagen.
Framför oss på Kistalight ser vi en medelålders herre med poethatt, halsduk slängd över axeln, lite lätt bohemisk Burberryrock där några pocketböcker av Le Clezio sticker upp ur fickorna och en tung sliten adjunktportfölj.

Portföljen fylld med sköna sedlar?
På väg över Stortorget i Gamla Stan till spelbutiken i hörnan.
Vad gör man inte när börsen faller!


Nu har vi hämtat oss på Kistalight. Vi förstår att årets Nobelpris i litteratur är större än en postexistentialistisk diskussion i en vinkällare i Gamla Stan på det sena 60-talet. Vi är riktigt nyfikna på Le Clezios författarskap och kommer att skynda över Kista torg upp till Akademibokhandeln. Speciellt kommer vi att inhandla några av de senare böckerna som till exempel Afrikanen - autofiction där men även Öken från 80-talet med sökande efter ett äkta liv i en nomadkultur a la Bruce Chatwin en av Kistalights favoriter.
Kanske avrundar vi med Allt är vind som i original har den klingande titeln Revolutions.

Sounds great! 
Här några rader som tröst för alla amerikanska litteraturvänner!

Your grandmother´s accent
still embarrasses you
You´re even ashamed
of the French you once knew 
(Bensonhurst blues)

Så här bloggade vi 2009!
Profetiskt?
Do the folks at Ladbrokes (spelbolag) know something we don´t?

Bob for the Nobelprize

Bob i skrivartagen – i Woodstock omkring 1964 Bild D.R. Gilbert

Tur att inte Bob fick Nobelpriset!
Vad vi skulle oroa oss i Kista.
Kistalights redaktion i upplösningstillstånd
Skulle han komma?
I så fall hur skulle han klara prisutdelningen i Konserthuset.
- Klart han har ju träffat Kungen förr när han fick Polarpriset.
Grejar Bob en Nobelmiddag i gyllene salen i Stadshuset?
Konversera och dinera med prinsessan Christina!
Han är ju inget matvrak!
Blir det för många glas av de utsökta vinerna?
Skål i KostaBoda!
Nobeltalet!
Hur skulle det gå med Nobeltalet?
Klart han skulle kunna dra en låt istället!
Stämma gitarren och få ett munspel i rätt tonart.
Varför inte Bob Dylans 115th Dream!

I was riding on the Mayflower
When I thought I spied some land
I yelled for Captain Arab
I have yuh understand
Who came running to the deck
Said, "Boys, forget the whale
Look on over yonder
Cut the engines
Change the sail
Haul on the bowline"We sang that melody
Like all tough sailors do
When they are far away at sea


Klart Bob skulle kunna hålla en föreläsning om kreativitet och skrivande. Hans fem krönikor i Chronicles handlar ju om skapandets möjligheter på ett mycket spännande sätt.
Att Bob Dylan skulle vinna Nobelpriset kan verka långsökt men enligt tidningen New Yorker har oddsen hos Ladbrokes sjunkit genom åren. If they're looking for an American, they could chose Bob Dylan, whose Ladbrokes odds have skyrocketed over the past three years, from 500/1 in 2007 to 25/1 this year. (Do the folks at Ladbrokes know something we don't?)
Någon på Svenska Akademin läcker.
Ja vaf blir vi inte alla gamla nån gång!
Ikväll sammanträder Svenska Akademin.
Blir det förödande ärtsoppa som serveras på Den Gyldene Freden?
Där Kistalight målade, kalkade, källaren en gång i tiden!
PS
Blev en tuff kväll för Sara och någonstans har ju Akademin över huvud taget inte försökt reda ut krisen kring Kulturprofilen och hans agerande (sextrakasserier) och jäv som smugit sig in som mörka lågtryck i Akademins verksamhet. De konservativa krafterna har segrat (locket på) och är det bara början till en total förtroendekris och sönderfall för Akademin?
All heder åt Sara Danius ! Början till slutet för eller bara slutet av början?

© Thommy Sjöberg

Labels: , , ,

Monday, April 09, 2018

Påsklov, Peter Light och lite Grupptennis

Det har varit påsklov från grupptennisen. Kistalight har deltagit i KM med Solna SJ TK och i en veteranturnering i Vallentuna, Paragon Open, där vi mötte en gammal tennisveteran Per Janse, silverräv, som inte bara lirat elittennis i sin ungdom utan också var en av aktivisterna för att rädda almarna i Kungsträdgården i Almstriden 1971.
Inte så vanligt kanske för old boys bland tennisveteraner!
Blir ett roligt samtalsämne efter matchen för Kistalight berättar att vi var där varje kväll i Kungsträdgården när det begav sig för att kolla läget.
Du kan bli hur bra som helst säger Per Janse generöst efter matchen bara du börjar träna!
Du behöver slipa av en del detaljer och öva (utveckla) grundslagen säger Janse.

Gamla folkhemshjältar har dragit sig tillbaka under senvintern och här om dagen var det ett år sedan attentaten på Drottninggatan. Vilket har varit tunga ämnen för våra senaste bloggar. I dag berättar vi om något roligare ur si så där Kistalight perspektiv. I vårt eminenta program  Backhandsmash för Solna TK skapat och administreras av Anders Jansson habil tennismotionär i klubben, finns numera en utvecklad statistik funktion. Där du kan ta del av vinster i rad, matcher, game, set och tiebreaks. Man kan välja att se olika perioder som nu, i år, ett år och alla. Backhandsmash har funnit hos Solna TK sedan januari 2013.
 Vilket ungefär sammanföll med att Kistalight blev (fyllde) folkpensionär och om Kistalight var liksom en cartoon och seriefigur (se blogg från 25 mars) under spelperioden kunde vi säga att han ser bara på ett öga, har dessutom lite starr, lider av artros i knäna och har under spelperioden opererats för cancer.
Inte så illa lirat under den tiden med våra krämpor!
Kul med statistik - lite av tabellbitare är vi trots allt!
Obs statistiken här gäller i skrivande stund och förändras!
Kollar vi statistiken sedan tidernas begynnelse, All Time High (januari 2013) ser vi att Kistalight ligger på en hedrande 10:e plats med 56 vinster, 8 oavgjorda och 66 förlorade med en vinstprocent på 46,2%. Kollar vi våra matcher under ett år ser det ännu bättre ut 16 vunna, 1 oavgjord och 10 förluster blir en vinstprocent på 61,1% och en sjundeplats i tabellen. Wow för detta och ännu mer wow för årets statistik, 6 vunna i rad och en förlust vilket blir en vinstprocent på 87,5% och en fjärdeplats i tabellen och en andraplats i gruppen. Skulle också kunna trötta läsaren med liknande statistik för game, set och tiebreaks men vi stannar här.
Nu är det ju bara en liten hake i det här med att vinna många matcher och få lite plus statistik. Det gäller att lira på rätt nivå. Gäller gruppspel för motionärer, seriespel för veteraner och elit och deltagande i turneringar.
För eller senare hamnar de flesta av oss på en nivå där vi inte räcker till. Vi blir då losers eller om det gäller arbetslivet så når vi upp till vår inkompetensnivå.
Denna teori kalls Peters Princip och något liknande gäller förstås även för vårt gruppspel i tennis som är en hierarkisk tävling, lättsam ska tilläggas, efter vår förmåga att lira tennis. Smartast är alltså att inte vinna för mycket och kanske inte bli uppflyttad till en högre nivå om man vill vinna många matcher och få hyfsad statistik.
En seger till och jag är förlorad!
Eller för att vinna många matcher måste man då och då förlora några i varje omgång.
Se upp med din inkompetensnivå!

Peters princip
© Thommy Sjöberg

Labels: , , , ,

Saturday, April 07, 2018

A Broken Rose in Stockholm och blommorna tycktes aldrig ta slut

 Kistalight vid den tillfälliga minnesväggen utanför Åhléns i Stockholm där terroristattacken slutade för ett år sedan och där blommorna aldrig tycktes ta slut. Bild Mimmi/Kistalight

I dag 7 april ett år senare hedrar vi offren på Drottninggatan, sörjer med deras anhöriga och känner med de skadade och andra drabbade.
Vi står upp  för ett fritt och mänskligt Stockholm med ett stort och generöst hjärta!
För en stad med demokratiska värderingar, lag och rätt och en stad som har massor av kreativitet som ger inspiration.
En stad som det är värt att kämpa för!
En av berättelserna som florerade från början för ett år sedan var den om den döva flickan som skulle träffa sin mamma vid Åhléns inför påsklovet men inte hörde vansinnesfärden av trucken och förolyckades i terroristattentatet.
Kistalight som berördes av berättelsen skrev ett poem (requiem) om flickan, A Broken Rose in Stockholm, några rader, som på sätt och vis berör alla unga människor i Stockholm.

En Bruten Ros på Drottninggatan

Jag tänkte att det här var din stad
du flicka på Drottninggatan
som var så glad och förväntansfull
på väg mot ditt påsklov
du kanske hade jeans och gympaskor
en ryggsäck med olästa fantasyböcker
och ett lockigt hår
som din mamma och pappa kunde ha smekt
du var knappt elva år
och varför fick du inte leva
Ingen kunde inse
hur kort ditt besök
skulle bli i den här världen


While waiting for The Manifestation of Love a year ago
Mimmi at The Sergel´s Plaza. Picture  Kistalight/Thommy Sjöberg 
Here´s the english version of our poem



A Broken Rose in Stockholm

I thought that
this was your city
you girl on Queen Street
who was so happy and exited
on your way to springbreak
maybe you had jeans and sneakers
a bagback with unread fantasy books
and curly hair
that your mother and father could have caressed
you were barely eleven years
and why did you not live
no one could understand
how short your visit
would be in this world

I dag vet vi att flickan hette Ebba och att hon har föräldrar som sörjer sin ofattbara förlust och att de har skapat en stiftelse för att hedra sin förolyckade dotter och för att bearbeta sin sorg.
En tjej som var en särdeles glad människa och en bra kompis, driftig och engagerad och med ett alldeles eget driv i skolarbetet och med stora intressen för musik och idrott.
Stiftelsen heter: http://ebbasminnesfond.se/ och där kan man läsa mer om Ebba och hitta fram till hur man kan bidra för att hedra hennes minne.
Nu låter vi Nano tolka stockholmarnas känslor efter terroristattentatet  för ett år sedan.
Håller lika bra i dag!
Vi står upp, Hold On, för ett fritt och mänskligt Stockholm.

 
A year ago: En mäktig stämning kring Sergels Torg, ett tyst allvar, en stark närvaro med en beslutsam känsla av att stå emot fanatiskt våld och antidemokratiska krafter. Kistalight kollar lite när Maryam Bryant repeterar och ser hur tagna artisterna är av den väldiga folksamlingen (mer än 50 ooo människor) och den serena stämningen.

Aldrig har vi delat en tyst minut med så många. Vi bildar kedja genom att hålla varandra i händerna under den tysta minuten som hålls exakt 14:53. Mimmi håller en ung flicka i handen som skakar i hela kroppen men som lugnar ner sig i slutändan. Den väldiga folksamlingen löser stilla upp sig efter konserten och kärleksmanifestationen. 
Klart vi fortsatt står upp för Stockholm och de goda krafterna!

© Thommy Sjöberg

Labels: , , , ,