Tuesday, March 21, 2017

Värnplikt Light Summer of 68

Kistalight bäddar in Summer 68 av Pink Floyd som inte alls är något soundtrack för sommaren 68 utan spelades in senare och kom med på Pink Floyds rosade album Atom Heart Mother.
I dag hyllar vi åter Allmän Värnplikt med några minnesbitar från 1968.

Vad gjorde du under Kårhusockupationen frågar dottern Evelina?
Förväntningar om lite radikala äventyr kanske?
Då jobbade jag som målarlärling och läste några ämnen på Komvux, utbildningsreform som Kistalight tog del av, på kvällstid.
Just inte mycket tid över!
Kårhusockupationen kom jag i kontakt med några månader senare när jag gjorde min militärtjänst på Stockholms Stabskompani.
SS - sic!
Då träffade jag en gammal kompis från Vendelsö IK juniorlag i fotboll.
Vår gamle vänsterback som studerade statskunskap på universitetet.
Vi kan kalla honom Berglund, hade plötsligt förvandlats från ganska nördig student och fotbollskämpe (hellre än bra) i radhusområdet, bland medelklassen, i förortens yttre periferi.
Via erfarenheterna från Kårhusockupationen, blev han en revolutionär maoist, som alltid bar med sig Maos lilla röda för att hitta vägledning på livets borgerliga stig.
Och finna de rätta argumenten i kontakten med de reaktionära befälen och officerarna. 
Blev mest bara jobbigt för oss andra värnpliktiga.
Under militärtjänsten kom han att delta i en demonstration där några av deltagarna togs om hand av polisen.
Berglund kom då på den ljusa idén att leda ett fritagningsförsök iförd militär uniform för att befria sina revolutionära kamrater från det borgerliga polishäktet.
Något som misslyckades förstås trots citaten från Maos lilla röda.
Det blev fler kontroverser mellan Berglund och det militära och det borgerliga samhället vilket ledde både till åtal och tror jag frisedel. 
Vet inte riktigt hur det gick för "Berglund"!
Maos bondeuppror och kulturrevolution var i alla fall inte i fas med den svenska moderniteten och Summer of 68!
Kistalight ryckte in i det militära (68) ungefär de dagarna när Robert F Kennedy mördades och Andy Warhol skottskadades av den famösa Valerie Solanas, hon, ni vet, med SCUM-manifestet och under sommaren rådde Pragvåren.
Vilket flera av lumparkompisarna (fotografer) tog del av under sin skördepermis!
När stridsvagnarna från Warsawapakten rullade in i Prag i augusti 1968 fick Kistalight gå extravakt, beredskap, på K1 i Storängsbotten.
Passande uppgift!
Stallvakt - mocka skit, strö halm och servera havre till Livgardets hästar.
Sic!

Givakt - Manöver!
Stridsvagnar i Prag!
Havre, mjuka mular och grandiosa gardeshästar på K1! 
Summer of 68 för Kistalight!
Alltid redo kamrater!
© Thommy Sjöberg

Labels: ,

Sunday, March 12, 2017

Manchester by The Sea Light

Kistalight har varit på bio i veckan och sett Oscarsvinnaren Manchester by The Sea - bästa manus och bästa manliga huvudroll.
En vacker film med mycket vacker musik och en sorgsen berättarton!
Det tycks råda ständig senvinter i filmen och varken det lätta snötäcket eller människors känslor tycks kunna tinas upp!
Ser filmen torsdag eftermiddag på bio i Kista - småkallt och dragit även i salongen!
Går du på bio i Kista en senvinterdag se till att du har varm tröja, jacka och varför inte långkalsonger och ett par rejäla kängor?
Nåja ska du se en kulturrulle i förorten så kan du gott se till att ha en varm klädsel - ska man vara fin får man lida lite pin!
En mycket sorgsen film - ett även passande känsloläge med tanke på händelserna i Kista, Hallonbergen och Rinkeby i veckan!
Unga människor med livet framför sig som får sätta livet till i blodiga gänguppgörelser.
Vad händer i Sverige och i förorten?
Segregation, orättvisor, ökade klassklyftor, nedmontering av skolor och omsorg och ett tomrum kring frågor som att vi behöver en gemensam värdegrund - för att kunna tackla problemen i vårt samhälle.
Tillbaka till filmen!
Manchester by The Sea är en film som tar tempen på USA - speciellt då på hur den den vita arbetarklassen mår.
Är det då arga äldre vita mäns vrede som gestaltas (plus deras kvinnor)?
Ni vet Trumps något överraskande väljarbas i USA;s roststater och i gamla New Englandstater på östkusten!
Nja... filmen har en enkel grundstory. Huvudpersonen Lee har flytt sin hemstad Manchester by The Sea och försörjer sig som trulig fastighetsskötare (typ minns en svår Marlon Brando eller James Dean) i den närbelägna storstaden Boston två timmar bort. Men återvänder när hans kvarvarande bror hastigt avlider i hjärtsvikt. Motvilligt finner han, Lee, sig vara utnämnd till förmyndare för sin brors 16-åriga son.
Lee och hans brorson blir en ofrivillig duo.
Kvinnorna lyser med sin frånvaro. Patricks mamma finns någon annanstans och är bara närvarande på Internet och Lees fru har dragit.
Två övergivna killar alltså!
Patrick ska hantera sorgen med sin förlorade pappa och bearbeta traumat med sin försvunna mamma och Lee, det förstår man snart, bär på en katastrof inom sig av den där karaktären det aldrig går att komma över.
Från detta bottenfrusna läge, ständigt snötäcke, småkallt (Marlon Brando och James Dean i T-shirt) fucking freezing all the time, ska Lee och Patrick ta itu med begravningsbestyr och sin framtid.
I dialogen mellan Lee och Patrick hämtar filmen sin storhet. Manusförfattaren och regissören Kenneth Lonnergan, en gammal filmräv, får till en skruvad dialog. Känslotundran tinas upp med humor och farbror Lee får skjutsa (curla) Patrick till skolan, hockey och basketträning, repetition med punkbandet, dejter med de två flickvännerna, fixa den avlidna pappans fiskebåtsmotor (båten måste absolut vara igång för ekonomin), stilla Patricks oro över att den avlidna pappan måste ligga i ett frysrum ända till gravsättningen under våren (fucking freezing) och i en mycket festlig scen vara förkläde när Patrick ska få till det med den ena flickvännen och Lee får underhålla flickans mamma vid en middag.
Det går trögt med konversationen!
Blir mest en noshörning i vardagsrummet eller varför inte en isbjörn vid köksbordet!
Filmen livas också upp av det livliga bildberättandet i de kvicka växlingarna mellan nu och dåtid. Vackra bilder dessutom av burgna Bostonbors ödsliga sommarhus, tomma hummertinor på kajerna, spegelblanka fjärdar ut mot öarna och där det mest tycks vara folkliv på den lokala puben som livas upp av ett och annat rallarslagsmål.
Något upptinade i permafrosten blir vi trots allt innan den vackra sorgsna filmen är över och visst är det en berättelse om dagens USA. Tiden tycks ha gått förbi det lilla fiske och sommarställe byn med småindustri och hantverkare i den gamla New England staten. Manchester by The Sea i Massachusetts som en symbol för någonting ursprungligt i den amerikanska berättelsen. Till New England kom de första pionjärerna, pilgrimerna, med Mayflower, här startade amerikansk kapitalism och entreprenörsanda med småindustri i textilbranschen och här grundades några av de  mest inflytelserika skolorna och universiteten.
Den amerikanska drömmen, The american way of life, känns ändå långt borta!
Är det ett tomrum efter stora förändringar i samhället?
Globalisering och digitalisering!
Nedlagda bil och stålindustrier, gruvor som  läggs ned och förändrad (demografi) sammansättning i befolkningen.
Den stora klyftan mellan de stora städerna och landsbygden med små samhällen!
Det kulturella gapet mellan vänsterliberalism, media, feminister, hbq och gröna aktivister och så kallat vanligt folk som fått sämre villkor.
Vilka formulerar och tar ställning för vanliga människors världsbild?
En aggressiv multimiljardär i röd arbetarkeps som misstror etablissemanget?
Den amerikanska drömmen som möjlighet har ju alltid varit lite tilltufsad men i dag tycks den mer avlägsen än någonsin!
När populism förklädd i röd keps förklarar klassklyftorna i samhället och fyller tomrummen av förlorade ideal och försämrade förutsättningar.

Betyg för filmen Manchester by The Sea: Fem fyllda hummertinor av fem.
© Thommy Sjöberg

Labels: , , , ,

Saturday, March 04, 2017

Värnplikt Light

Kistalight såg ut som Marty Feldman i ungdomen.
Kunde ibland vara en fördel!
Ibland blev man bjuden på en pilsner när man var ute i svängen, man såg ut som den där killen som sprang efter bussen i diverse TV-sketcher, och tjejerna fick något varmt i blicken.
När de försökte spana in mitt norra öga!
Och man kunde bli uttagen till stabsoldat, malaj, i det svenska försvaret.
Dags igen för allmän svensk värnplikt?

K1 och Stockholms Stabskompani

Look Swedish soldiers!
Yttrande på Stureplan av brittiska turister så där omkring 1968 när studenter revolterade i världens huvudstäder och när det svenska försvaret fortfarande var en social smältdegel.
Man gjorde lumpen och alla svenska killar fick chansen under ett år att träffa jämnåriga kompisar från alla samhällsklasser och från olika delar av Sverige - från bystan till storstan. Vi grabbar fick för alltid ett samtalsämne på fikaraster till ölkvällar. Undertecknad sörjer detta faktum att det inte är så längre och minns de förundrade turister på Stureplan som iakttog delar av Stockholms Stabskompani, SS, och dess stolta värnpliktiga på permission.
Vi var långt ifrån några ökända nazistiska stormtrupper. Vi hade hårsvall under båtmössan, flaskbottnade glasögon, öga i zenit, några hörde dåligt, en del hade hjulbent gång som riktiga fotbollsspelare, och någon led av hösnuva. Överraskande många av oss hade idrottsbakgrund! Vi var malajer men kallades för stabsoldater. Rekryten tog tre veckor. Sedan var vi redo för vår tjänstgöring på staberna vid Karlavägen och på Livgardet på Lidingövägen.
Ett faktum som meddelades med ett God Morgon stabsoldater en solig morgon en junidag inte långt ifrån där dagens IKEA i Barkarby ligger. Budskapet ackompanjerades av en skrikig påfågel från ett närbeläget stall (härma är all pedagogiks moder). Fågeln jagades av vår adjutant, medan kompanichef Brandelius som en siren kablade ut budskapet.
I ärlighetens namn var inte K1 fullt så malajliknande som minnesbiten ovan visar. K1 och Livgardet hade drag av, andades gammal överklass, och det vimlade av adliga namn både bland officerare och livgardister. Stockholms Stabskompani var mest ett enda stort studentkompani med stockholmskillar och 1968 var det få i det svenska samhället som tog studenten. Då gällde fortfarande gammaldags studentexamen! Dessutom fanns det av och till på logementen; värnpliktiga reservofficerare, tolkar, och psykologer som hade mystiska tjänster på staberna på Östermalm.
Alltså ett ganska spännande ställe att göra lumpen på! 
Visst förekom det viss militär utbildning; skjuta med kulspruta och AK4, kasta handgranat, sova i militärtält under vintertid på Järvafältet, rigga minor, orientering och åka skidor på Norra Djurgården. Mest utförde vi civila sysslor av mer mytisk icke militär art som att rulla ut röda mattan i trapporna upp till Livgardets vackra och historiska mäss. En mäss med ett fantastiskt bibliotek där vi övervakades av porträtt med härförare från vår historia.
Röda mattan jobbet belönades med 10 svenska kronor. Inte dumt, två dagslöner, för en lumparmalaj, enligt 1960-tals tariff.
Givakt - Manöver!
Andra uppdrag: Lägga på skiva med marschmusik vid givet tecken när det var dags att hissa flaggan på K1.s kaserngård. Fanjunkare står i givakt inför svenska flaggan - jag står för musiken. Parkeringsvakt när det var mässor på Storängsbotten - mycket lönsamt. Måla om kontor till fyrstjärniga överstar. En syssla som blev något av ett mode det här året åtminstone ville flera överstar av första graden ha fräsch design på sina rum och jag och målarkompisen Chibbe Nilsson stod för målarjobbet. När vi inte spelade pingis på målarrummet - har aldrig haft så bra serve som det året.
En dag satt ett upprop på anslagstavlan i K1:s  marktenteri! Operan söker statister till Aida, fotsoldater till triumfmarschen - ett tiotal föreställningar.
Ljudet av tjejerna i balettens dansskor, ett svischande, älvor som svävar i den lyriska musiken! Vi står uppställda som Faraos garde, en samling malajer som i triumfmarschen har svårt med koordinationen, svårt att hålla takten och det bruna sminket rinner, klädda i antika kläder, hjälmar, sköld och lans står vi där med ögonen riktade mot övre läktarplats.
Imponerande?
Före har vi väntat i artisternas café - en surrealistisk upplevelse! Kungar från antiken som värmer upp rösterna, fikar och spelar schack, musik i högtalarna från scenen, Faraos malajer som irrar, kören och balettjejerna som väntar på entré och den förlösande triumfmarschen Verdis Aida.
 Någon gång säger jag ska jag bjuda mina nära och kära att se Aida.
Sch...nu kommer dom ska jag säga när det är dags för det stora intåget! Alla ler och nickar instämmande.
Look swedish soldiers!
Faraos livgarde i Aidas klassiska triumfmarsch!
© Thommy Sjöberg

Labels: , ,

Tuesday, February 28, 2017

Bokrea och Resa in i tomheten av Samar Yazbek

Klart att vi på Kistalights redaktion fortfarande drabbas av Bokrean! Trots ebooks tider, AdLibris och Bokus! I bokhandeln i Kista kretsar vi kring Lennart Pehrsons stora Amerika trilogi; Den nya världen, Den nya staden och Den nya tiden. USA sett ur svenskt perspektiv! Det blir förstås en knippe barnböcker till de små barnbarnen eller kanske vi skulle slå till med en thriller, Kvinnan på tåget, en bestseller som blivit film och som till och med Barack Obama lär ha haft på sin läslista. På klassikerfronten hittar vi Werner Aspenströms Samlade dikter 1943-1997 och Selma Lagerlöf med Gösta Berlings saga och så ett verkligt fynd Samar Yazbeks Resa in i tomheten som finns i en liten bunt på Akademibokhandeln i Kista för 79 kr styck. En smärtsam bok vi verkligen rekommenderar för alla som är intresserade av vad som händer i Syrien och Mellanöstern! Recension och essä nedan från förra sommaren när vi läste boken med stor behållning!
Nu har vi läst Resa in i tomheten av Samar Yazbek inköpt på Stockholms Litteraturmässa i april från Ordfront förlag, En stark och modig bok, ett fantastiskt reportage med litterära undertoner. Hennes resa går till nordvästra Syrien kring områdena mellan städerna Aleppo och Hama i provinsen Idlib. Det är jordbruksbygder med olivlundar, fikonodlingar med historiska lämningar från romartiden. Här har imperier kring östra Medelhavet verkat som romarna och osmanska riket. Efter första världskriget och Osmanska rikets kollaps bildades här staten Syrien.
Av tradition har det rått multikulti i regionen, folkslag, religioner och kulturer har blandats så länge skatt (tribut) betalas och makten inte  hotas. Dock har familjen Assad om än tillhörande en minoritet, alawiterna, styrt Syrien med en järnhård diktatur, så när den arabiska våren 2011 nådde Syrien så slogs protesterna ned med ofattbar brutalitet vilket ledde till att de fredliga protesterna och  demonstrationerna gick över till ett väpnat uppror och revolution.
Samar Yazbek  kom att tillhöra oppositionen trots att hon är alawit och deltog aktivt i revolutionen. Vilket hon skrev om i A Woman in the crossfire, där hon skildrade de fyra första månaderna under revolutionen.
Basen för Samar Yazbeks  är mediacentret i Kafr Nabl där hon utbildar aktivister i radioproduktion, inspirerar till kvinnligt småskaligt entreprenörsskap, deltar i Bus al-Karama projektet som går ut på att ordna tillfälliga alternativ till skolgång för barn och ungdom medan luftangrepp och beskjutning pågår och hon intervjuar människor som deltagit i revolten och skriver ned deras berättelser. Det senare är (blir) Samars viktigaste uppgift under resorna.
En reporter med uppgift att skriva en bok med människors berättelser från kriget i Syrien.
I Saraqib fotograferar hon upprorisk graffiti, en viktig konstform som kommentar till kriget för revolutionärerna, här bor hon hos vännerna som också är en stor familj Abu Ibrahim och hans fru Nora,deras yngste son Maisara och hans hustru Manal och barnen Aala, Mahmoud och Taala, en mormor och en moster. Den lilla flicka Aala som älskar att berätta blir hennes Sheherazade, en av flera, och Samar blir den som lyssnar, en tvekönad Shahriyar som först lyssnar sedan återkommer i Sheherazades gestalt och berättar.
Självkritiskt medger hon också att sanningslidelsen är "En genomskinlig maskering för att skönmåla begäret att skriva berättelser."
Samar Yazbek besöker också krigsfronter, vid Hesh när hon intervjuar några av de ledande stridande soldaterna i Syriska fria armén kan hon inte hålla sig när hon hör hatet mot alawiterna och att kriget anses som ett religionskrig utan avslöjar sin bakgrund som alawit.
Vilket naturligtvis ursäktas av de stridande soldaterna men visar hur farligt hon lever!
En fråga är alla rörande överens om när det gäller kriget!
Det är att Bashar al-Assad är den största skurken, den ansvariga och den som bombar, torterar och mördar sitt eget folk med markrobotar, bensinfatsbomber (de värsta) scudmissileroch granater. I tomrummet som uppstår  mellan de stridande, Assads armé och de fria Syriska styrkorna tar jihaddister som Daesh, Nusrafronten och Muslimska brödraskapet plats plus ytterligare ett antal aktörer druser, hizbollah och iranska shiiter medan stormakterna USA och Ryssland agerar i bakgrunden med maktpolitiska anspråk, Mig-plan och drönare.
Ingen tycks riktigt längre tro på ett slut på kriget och en rättvis fred! Några aktörer pratar om långvarigt religionskrig, andra förbannar alla aktörer som agerar i tomrummet kring kriget.
Samar Yazbek måste för varje ny resa hon gör i regionen passera en ny Port när hon ska in i Syrien. Gränsstäder och byar som Reyhanli, Sarmada och Antukya som lever sitt eget liv med flyktingkaos smuggling av människor, vapen, olja, droger och jihaddister med tomma ögon och alla andra som gör business av kriget.
Här får Samara Yazbek en känsla av vad som är exil och hemland, ett limbo, som för oss litterära läsare kan föra tankarna till en Dante och hans skildringar av att besöka helveteskretsarna i Inferno men här i den turkisk syriska verkligheten nog så infernalisk.
När Samar Yazbek efter sin tredje resa återvänder från Syriens inferno har hon sällskap av sina motståndsmän, sin familj, som följer henne nästan till gränsen, medan tårarna rinner nedför kinderna undrar hon om hon någonsin kommer att se dem igen och likt en Orfeus efter ett besök i underjorden vågar hon inte blicka tillbaka när hon passerar gränsen ut ur Syrien.
Medan frågorna hänger i luften!
Frågor om en stulen revolution!
Alla frågor om ett orättfärdigt krig!

PS Vi är lite yrvakna i vårt intresse för Syrien, ett fantastiskt land med sina människor! I Samar Yazbeks Resa in i tomheten En berättelse från Syrien finns också en ordlista, karta och appendix med kommentarer om alawiterna och sunniter där läsaren kan fördjupa sina kunskaper om Syrien.
Om den Arabiska våren bloggade vi här när det begav sig i februari 2011 på Kistalight Direkt från Tahrirtorget då visste vi ingenting om det kommande Syrienkriget och militärens maktövertagande i Egypten.

© Thommy Sjöberg

Labels: ,

Monday, February 20, 2017

What´s Happening in Sweden Light


Donald Trump explains 'Swedish incident': I heard it on TV report What´s happening in Sweden? Does anybody know?
Kistalight förundras liksom många andra svenska TV-tittare! Vad händer i president Donald Trumps huvud?
Vi försöker rekapitulera fredagen.
Kollar lördagens tidningar.
Nja... rubriker!
Sexa efter att ha fastnat i liften - slalom!
Inte så hedrande för svenskarna men katastrof?
Mångmiljonvilla och helikopter för Allras unga vd - ung och superrik vd för pensionsbolag i blåsväder.
Måste väl ses som något, grr, häftigt så där i Trumpperspektiv.
I en kul artikel i SvD om gammal stockholmsslang hittar vi ordet bengstra vilket betyder tjäna mycket pengar under natten. En företeelse som säkert mr Trump är bekant med som gammal hårdför brutalentreprenör och mångmiljardär i dollar.
I Kista på det lokala planet tycks det också ha varit lugnt. Lämnar in några Lottorader i Kista Galleria. Träffar några gamla elever N och J som är och käkar på den turkiska populära grillen i Food Court. De hänger lite där innan bion. N går på Tekniska Högskolan (förvånar mig inte för han var duktig på att läsa och tolka betygskriterierna i So - du har alltid så välskrivna kriterier sa han till Kistalight). J går på KI och läser medicin, ska bli läkare, säger han och ser glad ut.
Hm...hm tänker undertecknad minns vissa svårigheter för vår unge man på högstadiet med de teoretiska bitarna.
Han går inte alls på KI säger N glatt utan jobbar i farsans korvmoj.
Säljer kokta och grillade korvar till svennarna fast både han och farsan  är muslimer.
Sedan träffar jag Mary och hennes kille som ska gå på bio. Hon berättar att hon läser till socionom och att hon ska gifta sig. Mary gör som många andra duktiga tjejer med invandrarbakgrund, hon pluggar på socialhögskolan. Kistalight har en teori om att socionomer är en av de få yrkesgrupper med akademisk utbildning våra unga invandrarelever träffar, förutom lärarna förstås, under sin ungdom. Mary som nyanländ flykting från Mellanöstern fick en ABC... Kistalight som premium för att hon blev Godkänd i So sitt första läsår.
Tack sa Mary för hon var väluppfostrad och trevlig, men nästa termin vill jag ha VG och ingen bok!
Du skriver kul och bra tycker hon du borde kanske bli författare! 
Annars verkar det lugnt i Kista på fredagskvällen!
Inga hovrande helikoptar eller blåljus från polis och brandbil på väg!
Vi bor ju trots allt grannar med beryktade stadsdelar som Tensta, Rinkeby och Husby.
Kistalight ägnar fredagskvällen åt att äta hemgjord paté (Mimmi i farten) med fina små gurkor, syltgelé, små kokta potatisar, oliver, surdegsbröd och dricker Cotés de Rhone till detta.
Kanske inte det bästa dryckesvalet till en sådan rätt men ändå?
Ser På Spåret, grejar Mexicofrågan på 8 poäng och ser Skavlan med fröken Larsson.
Sedan läser vi några kapitel av vår nuvarande favorit Elena Ferrante Den som stannar, den som går innan vi sluter våra grågrönbruna (grgrbr - militärt språkbruk för färger) ögon.
Grå grön bruna ögon kan man väl inte ha?
It´s a fake!
Kan man visst det om man heter Kistalight!
It´s true!
It´s absolutely true!
Tillbaka till Trump!
Nu tycks turen ha kommit till Sverige i Trumps jakt på alternativa fakta!
Är vi, Sverige och svenskarna alltså, disasters, scumbags, totally losers, fakes and catastrophes för att frossa i lite Trump retorik.
Ingen tycks riktigt förstå vilken katastrof Donald Trump syftar på?
Carl Bildt vår eminenta gamle minister som också gillar att twittra levererar en tweet där han undrar om karln, Trump alltså, rökt på under fredagskvällen.
Inte så vanligt språkbruk för att vara Carl Bildt!
Nu prövar vi att bädda in en parodi som blivit hur populär som helst och fått många efterföljare dock ingen svensk ännu!


I vår relativistiska värld kan väl Donald Trump ses som en främmande fågel i den politiska världen! En brutalentreprenör som inte tycks ha en aning om eller minimal respekt för den värdegrund som ligger till grund för västvärldens värderingar i politik och samhällsdebatt.
Han (Trump) ligger nära andra populistiska typer som Berlusconi i Italien eller varför inte Bert Karlsson och Ian Wachtmeister i Sverige. Företagare som kommer in i politiken utifrån och säger sig företräda vanligt folk och föraktar det politiska etablissemanget. Bara det att Trump är så mycket mer aggressiv, irrationell och mindre förutsägbar än dem dessutom verkar han vara politiskt inkompetent.
Även en missnöjespolitiker måste ha respekt för lagar, lagstiftning, politiska institutioner, kunskap, källor och diskussioner, liksom vara lite hederlig och visa känsla för fair play, och inse att media har en viktig roll för att granska våra makthavare och leverera berättelser om samhället och världen.
Sammantaget en demokratisk värdegrund som vilar på principer om maktdelning allt sedan den franska och amerikanska revolutionens dagar.
PS Ser i efterhand att det tyvärr har varit oroligheter och våld i Rinkeby under måndagens eftermiddag och kväll. Vilket inte alls har med det senaste årets stora invandring i Sverige att göra!
© Thommy Sjöberg

Labels: , ,

Saturday, February 18, 2017

Marina Abramovic - Performance Light

Kistalight har varit på pressvisning på Moderna Museet i veckan. (Bild Thommy Sjöberg) Stort pressuppbåd när Performance konstens drottning Marina Abramovic visas i stor retrospektiv utställning The Cleaner. Ovan överintendent Daniel Birnbaum, Marina Abramovic och utställningens curator Lena Essling på väg in till presskonferensen som hölls i salen bland några av museets stora verk av Matisse, Picasso, Brancussi och Braque med flera.
En värdig inramning för en queen of performance!
Marina Abramovic tar plats på ett självklart sätt på auditoriet, mjuk och behaglig, fluent english med en liten pikant balkanbrytning, ser betydligt yngre ut än sina 70 år. Hon är skärpt, medveten och en lysande berättare och det stora pressuppbådet fångas snart in i hennes värld. Hennes konst, performance, har gått från att pröva en yttre värld av smärta, förlust och minne till att allt mer söka en inre själslig värld med inspiration från sina resor  till munkar i Tibet, från urinvånare i Australien till schamaner i Brasilien.
Jag är mindre rättvis än tidigare i utövandet av min konst säger Marina Abramovic.
Ta ha hand om närvaron!
Det är det som är budskapet!
Att misslyckas är en viktig del i processen att skapa konst!
I Brasilien och i filmandet av schamanism är det platserna och människorna som studeras. De som besitter en särskild kraft och energi.
Allt för att lära sig en sorts närvaro säger Marina Abramovic.
Vilket hon också lärt från Dalai Lama.

Apropå lukten från verket Balkan Baroque (kommentar till Balkankrigen och bild Thommy Sjöberg) där en hög renskrubbade ben ligger i hörnet tillsammans med en videoinstallation av Abramovic så är den svår att värja sig emot som en journalist noterar.
Lukten här är ingenting jämfört med originalvisningen på Venedigbiennalen 1997 säger Abramovic där deltagarna kunde spy efter att varit med i värmen och stanken.
All stor konst säger hon är ett uttryck för saknad, smärta och förlust.
Konst säger hon (skämtsamt) är en allvarlig affär.
Martina Abramovic med rötter i 60-talet är en av performancekonstens största samtidsnamn (därav pressuppbådet på Moderna). Ovan från arkivskåp, Private Archaeology, på utsällningen! (Bild Thommy Sjöberg) Cleaning The House är också en metod, via workshop, som Martina Abramovic utarbetat för att låta andra konstnärer återuppföra hennes verk som ett led i detta har hon också grundat ett eget institut MAI Marina Abramovic Institute. Där andra konstnärer kan få pröva, öva och utveckla hennes performance i egna projekt och genom dokumentation i så kallade reperformance.
 Utställningen The Cleaner representerar mer än 120 verk, från 1960-talet ungdomsverk med målningar av poetiska moln och våldsamma lastbilskrockar till en bildvägg av den här om året mycket uppmärksammade performancen The Artist in Present på Modern Art i New York.
Små poetiska moln (1970) Marina Abramovic från ungdomen och tiden  på konsthögskolan i Belgrad. Bild Thommy Sjöberg
Bilkrasch, (Truck Accident 1963) tidigt ungdomsverk av Marina Abramovic  Bild Thommy Sjöberg
Genom sina performanceakter lämnade Marina Abramovic andra konstformer liksom att hon gjorde ett uppbrott från Belgrad och kommunismens mer totalitära konstsyn. Verket Rhytm 5 kan ses som ett martyrium där den kommunistiska stjärnan är i centrum som ett ockult pentagram.
 I Rhytm 0 fullföljer hon processen med en performance i 6 timmar från studio Morra i Neapel 1974. Bordet är dukat med 72 föremål som kan användas på Martina Abramovic efter behag och hon påtar sig allt ansvar och akten är ett led i att utforska människokroppen i medvetet och omedvetet tillstånd. Bild Thommy Sjöberg
Några av föremålen är pistol, kula, blå färg, kam, bjällra, piska, läppstift, fällkniv, gaffel, parfym, sked, bomull, blommor, tändstickor, ros, stearinljus, vatten, scarf, spegel, dricksglas, polaroidkamera, fjäder, / _ _ _ / röd och vit färg, sax, penna, bok, kökskniv, hammare, såg, fårfiol, bröd, tidning, honung, vin, salt, socker, tvål, tårta, järnrör, skalpell, rakblad, flöjt, plåster, alkohol, medalj, ståltråd, svavel, druvor, olivolja, kvist, rosmarin och äpple.
Alla föremål gör det lätt för betraktaren att associera till våra sinnen av smärta och lust, dofter, smaker och lukt. Martina Abramovic som växte upp under kommunismen i Jugoslavien med två föräldrar som var partisanhjältar hos Tito och med en kristen ortodox mormor hade troligen nära till känslor och handlingar av smärta och martyrskap i sin konst och i sina performance.
Akten i Neapel började i en vänlig atmosfär besökarna var artiga och gav en ros eller en kyss men efter tre timmar när kvällen närmade sig (napolitanska natten) höll det på att sluta riktigt illa med våld, slagsmål, sexuella övergrepp, skärande i kläder och skinn, och pistolhot mot Martina Abramovic huvud.
En mycket spektakulär performance som skapade aggressiv atmosfär och knappast en laglig eller etisk tillställning utan mer en uppvisning i en mänsklig kollaps.
Marina Abramovic sa att arbetet förde henne mot hennes kropps gränser.
Balkans eller allmän mänskliga erfarenheter?
Kanske är ändå salarna (rummen) med Balkan Baroque, The Hero om Marina Abramovic pappa partisanhjälten, Count on Us och Balkan Erotic Epic utställningens starkaste avdelning. Här finns också en dramatisk nutidshistoria skildrad med performance (live), video, fotografi, bilder, musik, lukt och massor av minnesföremål efter pappa, hjälten och partisanen i en monter. För Balkan Baroque vann dessutom Marina abramovic Guldlejonet vid Venedigbiennalen 1997.
Bildvägg från verket The Artist is Present på Museum of Modern Art i New York 2010 (Bild Thommy Sjöberg) där Marina Abramovic spränger gränserna, räckvidden, för sin Performancekonst. Under en period av tre månader sitter Martina på en stol mittemot sina besökare som får möta hennes ögon och blick där hon visar sin sårbarhet, öppenhet och närvaro under stillhet och tystnad. Sammanlagt uppträdde Marina Abramovic i 736 timmar och tog ögonkontakt med 1675 människor under den tiden. I all sin enkelhet blev verket ett av de mest svåra och prövande verk Marina Abramovic genomfört. I slutet av Artist in Precence befann hon sig i ett tillstånd av mental och fysisk utmattning och allting kändes upp och ner.
Kistalight kan inte låta bli att undra vad Marina Abramovic skulle tycka om att titta in i mina ögon? Ett grågrönt och det andra som är grågrönbrunt!
Vilket är alldeles sant!
Poesi?
Hur som helst betonar Marina Abramovic enkelheten och närvaron i all sin konst.
Under presskonferensen visar hon vilken lysande självklar berättare hon är.
Kanske handlar hennes performancekonst om att berätta om vår tid med nya former och med sin smärta som prövas i de olika verken.
Allt på ett mycket närvarande och enkelt sätt!

© Thommy Sjöberg

Labels: , , , , , ,

Wednesday, February 15, 2017

En 100-årig jamare från Kista

Basse Basil, Kistakatt med anor, gillar faktiskt att bli fotograferad Bild: Thommy Sjöberg

Etthundra år i dag!
Grattis säger säger hela familjen på Kistalight!
Otroligt men sant!
Ovan ser ni Basil, 100-åringen, kallad Basse, döpt efter sin namne i Fawlty Tower.
Ni vet den knäppe neurotiske hotellvärden i John Cleese skepnad.
Namnet fick katten för att han redan som liten kattunge tycktes sova med sitt ena öga öppet.
Precis som Basil i fawlty Tower när han har fått älghuvudet över sig och har besök av tyskarna.
Don´t mention the war!
Don´t tell the germans!
Basse bor visserligen inte på någon fin adress men han har härliga anor som hör hemma i den politiska vänsterns historia.
Den ursprungliga matten som födde upp honom var syskon barnbarn  till Rosa Luxemburg.
En legendar och förebild för den unga vänstern på 1960-talet!
Sånt imponerar oerhört på en gammal So och historielärare!
Dock visar Basil oftast upp mer individualistiska drag, rentav borgerliga egoistiska sidor i sitt sätt att sova middag mest för jämnan, leva på överskott, jaga bort andra katter från vår täppa och fånga möss och småfåglar.
Inte så kul när han bollar med mössen!

Länge trodde vi på redaktionen att 20 år var lika med 100 katt år!
Icke enligt vissa kattkällor!
Men Kistalight litar på www.katt.nu och kissekatter.blogspot.se där man räknar enligt följande:
1 människoår = 17 kattår
2 år = 27 " 3 år = 31 ”4 år = 35 ” /_ _ _ /19 år = 96 ”20 år = 100 ”

Visst har Basse fått sina krämpor genom åren!
Legat på dropp på Djursjukhuset i Spånga efter kattfight!
Husse hälsar på på lunchen.
Varit nedsövd och opererat bort en knepig kindtand på Albano och med åren fått artros i kattbenen som botas med speciellt kattfoder, troligen har han också en släng av struma även om blodprover inte visat på det.
I dag på 100-årsdagen när Basse går på sin catwalk genom livet är han en smula skranglig, mager över ryggen som den värsta fotomodell, benen ser ut som gamle fotbollspelaren Garrincha, både ko och hjulbent, så det kan vara svårt att se åt vilket håll han är på väg åt. Korta promenader, just inget revir alls att försvara, kan sitta en stund under det fällbara utebordet i månskenet innan hoppar upp på det och signalerar att han vill in.
Trots allt en viss spänst i hopp utan ansats!
Men gud vad han låter när han ger hals med sina (struma?) stämband.
Ungefär som Miles Davis när han gick in i sin elförstärkta funkiga period. Stämma som en utdragen trumpetstöt med wawa-pedal!
Nu kör vi några Basseskämt.
Riktigt hundväder ute när han trots allt vill gå ut i snålblåst och duggregn.
Stirred not shaken när han misstror vattnet i sin skål!
Funkar faktiskt rör man lite i vattnet och säger stirred...not shaken säger Basse grrr och lyfter på svansen och sippar elegant.
Ska vi jamma lite som Charlie Parker under dagen eller ta oss en jamare fram emot kvällen?
Grattis Basse och grattis till en 100-åring i från Kista säger vi på Kistalight!
Nu bäddar vi in en cool cat song!

På med dansdojorna bara, ge järnet, och dansa med alla andra coola katter i förorten!
I dag bjuder vi på kattgodis och tonfisk, tunafish, bara att vissla med och låta dansstegen göra jobbet!
PS Det finns även barnbarn  till en av italienska kommunistpartiets grundare här på Järvafältet. Margarita Gramsci som bor i Rinkeby 
Se Antonio Gramsci blogg från Kistalight! 
© Thommy Sjöberg

Labels: , ,