Wednesday, April 05, 2017

Elena Ferrante en gång till


Kistalight har läst de tre första delarna av Elena Ferrantes Napolikvartett.
Ska jag slå till och läsa den fjärde på engelska The Story of The Lost Child eller ska jag göra som vår eminente bibliotekarie Aurelius på Kista bibliotek föreslår:
Läsa den på italienska med hjälp av en ordbok?
Njaa den finns i storpocket på engelska i Akademibokhandeln i Kista!
Kan vara passande läsning!
Kanske ska jag ta en skapande paus och smälta läsupplevelsen av de tre första delarna?
Vem som döljer sig bakom pseudonymen Elena Ferrante är fortfarande inte bekräftat och mystifikationerna tycks inte lämna kulturetablissemanget i Italien någon ro.
Jantelagen på italienska?
Är det avund kring succéböckerna litterära kvalitet?
Är det avundsjuka på de väldiga säljframgångarna och de rikedomar dom genererar till författare och förläggare?
Visserligen tycks den ekonomiskt grävande italienska journalisten Claudio Gatti ha följt pengarna (ett sätt att jaga ekonomisk brottslighet men knappast framgångsrika författare väl) och hittat fram till översättaren Anita Raja och möjligen hennes man Domenico Starnones född 1943 i Neapel precis som Elena Ferrante uppges vara.
Det visste ju redan alla kulturgrävande journalister och kritiker i Italien.
De som gjort stilprover, är allmänt pålästa, har koll på vad som ges ut i Italien och och hänger med i den italienska litteraturen och filmen.
Det fina med att inte riktigt veta vem som har skrivit Napolikvartetten, förutom att gåtan blir ett trevligt samtalsämne och gratis PR för böckerna, är att du kan välja din alldeles egna mystifikation.
Kistalight tror att det är just ingen större mystifikation kring vem Elena Ferrante är utan att ha pseudonymen är mer en metod att lyfta fram innehållet i böckerna och göra berättelsen mer trovärdig och där författaren får stå tillbaka.
Kistalight tror att det helt enkelt är Anita Raja och Domenico Starnones som är författarna bakom Napolikvartetten.
Varför krångla till saker och ting?
Pseudonymen Elena Ferrante har från början varit Anita Rajas sedan har Domenico Starnones allt mer blivit en medförfattare.
Kistalights kurs!
Vad är väl naturligare hemma hos ett skrivande par annat än man diskuterar, frågar varandra, kommer på spännande idéer, skapar intriger och karaktärer och drömmer om att skriva den stora romanen.
Har man dessutom ett starkt ämne och miljö (Napoli, Napule eller Neapel) fattigdom, klassresor, våld och camorran, klassmotsättningar, kärlek och passioner med oväntade vändningar.
I ett Italien efter andra världskriget så har man ett stoff, klappat och klart, för en stor romanserie.
Klart sedan gäller det att skriva också med tålamod, uthållighet och sittfläsk.
Det är det som är grejen!
Första delen spekulerar vi i, fantasi, är skriven av kvinnan i duon, Anita Raja, med assistans av Domenico Starnones som kan sitt Neapel efter att ha vuxit upp där, arbetat som lärare där och skrivit humoristiskt om skolfrågor från sin lärartid.
Just lärare och skolan är det som gör skillnad för flickornas klassresor.
I del 2, Hennes nya namn, tror vi att skrivprocessen ändrats här kliver Domenico in med synopsisskrivande, van som han är att skriva för film och TV-serier, han skriver helt enkelt kapitlen som scener för en film med ständiga överraskande vändningar och cliffhangers som Anita Raja sedan bearbetar och sätter sin kvinnliga prägel på.
Jämför med Lilas plåtaskar med anteckningar som Elena kastar i floden Arno.
Plåtaskarna som en berättelse i berättelsen!
Lek med berättarmetoder som gör den dramatiska berättelsen lekfullare i sin ton!
Fortsätter man sedan spåret med (analys light) att det bakom Elena Ferrante finns det litterära paret Anna och Domenico är steget inte långt till att tolka att de står bakom de två flickorna Lila och Elena.
Hur som helst är Lila romanseriens trickster tjejen som får saker att hända medan Elena är den duktiga strukturerade flickan med massor av grit men som inte får till det med (killarna) kärleken.
Romanseriens clou är nog trots allt Lila även om man gläds åt Elenas framgångar med studier, hennes skrivande och att man lider med henne i hennes kärleksbekymmer, framför allt i del 3, säkert en kvinna som skrivit den delen.
Hur kan Elena bli så vettlöst kär i Nino - en napolitansk Don Giovanni?
Nej, när Lila stiger in på scenen händer det grejer, det fattiga Neapels egen Pippi Långstrump eller kanske mer en Napolimix av Lisbet Salander och en mager Sophia Loren och blir en trickster. I den Napolitanska kulturen och föreställningsvärlden finns det även en symbol, Pulcinella, för den napolitanska karaktären som är hämtad från Comedia dellÁrte, en folklig teaterform, där det finns fasta handlingar med improviserade dialog. Pulcinella kan vara både man och kvinna, både begåvad och enfaldig och kan uppenbara sig i olika former (se hos Lila smart skolelev, kreativ skodesigner, argsint ung hustru, arbetsledare i skoaffär, svärande som en borstbindare på napolitanska, radikal arbetare, datageni och möjligen tar hon då och då livet med en klackspark.
Möjligen kan Lilas karaktär ses som en modern feministisk variant på tolkningen av Pulcinellas karaktär!

I den samtida litteraturen tycks det växa fram en typ av mer komplicerade komplexa kvinnokaraktärer. Kistalight har ganska nyligen läst De Polyglotta älskarna av Lina Wolff där har vi Elinore ung lite trasig tjej med karaktär och tränad i kampsport som gör upp i männens värld med ett fettberg till litteraturkritiker (40-talist?) efter att ha läst Michel Houellebecqs romaner. Vi har även läst och skrivit om Generation Loss av Elisabeth Hand. En punkig thriller med en sårig hjältinna med rötter i punkens barndom i New York. Bokens huvudperson Cass Neary är en fotograf med analoga kameror, stålhättade boots, som gillar Jack Daniels och som inte viker ner sig - även en spännande intrig där med daquerroi fotografiets teknik som grund. Vi får inte glömma Carrie från tv-seriernas Homeland. En bipolär hjältinna som med manisk intuition och uthållighet alltid hittar rätt i sina uppdrag medan det skaver för oss tv-tittare som får svårt att vänta till nästa avsnitt.
Skönt ändå att slippa deckargenrens manliga medelålders frånskilda hjältar med alkoholproblem, som har problem med chefen, som gillar opera (inget ont i det) och som bor i en tvåa i Bagarmossen.
Undrar om vi inte ändå ska slå till och köpa den avslutande delen Story of The Lost Child här i Kista.
Ferrantes Napolikvartett med sin berättarglädje, lek med genren, lek med berättartekniken, skojande med romanens karaktärer och fantastiska glimtar av staden Neapel och dess historiska delar. En romankvartett som är så mycket mer än en historia om fattigdom, klassresor, kärlek och nutidshistoria.
Mer som livet självt!
Inte riktigt förutsägbart!

© Thommy Sjöberg

1 comment:

Kista Candida said...

Hel del besökare från Italien 17 april.
Samma dag som texten ovan länkas på min FB-sida.
Se!
Sen kväll toppas besöksstatistiken på bloggen av Italien!
För första gången väl?
Topp tre Italy 228 United States 164 Sweden 80
- Great!
Frestande att göra en Google translation till italienska!
Vi får se?