Friday, March 31, 2017

Mina Universitet Light

I veckan som var hamnade jag på Moderna i Stockholm! Bild ovan Golden Sunset Julia Peirone
För vilken gång i ordningen?
Mina universitet, hänga på Moderna, med visningar, samtal och föreläsningar!
Kistalight sitter hemma i skrivarstugan under tisdagen!
Klipper, läser och skriver - tiden flyger!
Jisses klockan är halv sex (17:30) är inbjuden till Modernas nya utställning Golden Sunset av nutida fotografier ur samlingarna.
Vilket är just den tid som utställningen introduceras!
Nåja jag hinner i alla fall till den senare tisdagsföreläsningen för vännerna av Daniel Birnbaum.
Med rubriken Framför och bakom linsen!
I dag när fotografiet är digitaliserat talar man hellre om linsbaserad konst, fotografiet och även videon, trots Youtube, börjar upplevas som något mossig i den moderna konst och fotovärlden.
När blev fotografiet konst?
Daniel Birnbaum påminner om att Andy Warhol förde in fotografiet i konsten genom förlagor till sina serieproducerade målningar av t ex den elektriska stolen. Andy Warhol som hade sin första utställning på ett museum just på Moderna 1968.
Kistalight was there!
Genom utställningen 68 blev också Moderna en tidig samlare av Andy Warhols konst.
Modernismen inom konsten började år 1900 säger Birnbaum för det bestämde den svenska regeringen någon gång på 1950-talet när man beslöt att Moderna skulle ha all konst skapad från och med år 1900.
Spår av konst från fotografin, berättar Birnbaum, finns också hos Marcel Duchamp och hans glasmålningar på Moderna.
Duchamp som leker sofistikerad popkonst långt före popkonsten är en föregångare då det gäller att använda foto och film när han reproducerar fotografiet för sina glasmålningar även hans ready-mades är en lek med konst och massproduktion.
Mest känd är Duchamps Fountain, Fontän, mer känd som pissoaren där konstnären själv bestämmer över vad som är konst!
Konst som idé alltså!
Tillbaka till fotografiet eller Framför/bakom linsen.
Hos det tidiga socialistiska avantgardet i Sovjet finns en  idé om konst till folket. Man skapade en syntes mellan konst, foto, affischer och samhälle - gärna som massproduktion för att nå ut till massorna.
Se Rodtjenko i Modernas samlingar - här finns några verkliga pärlor, allt från träskulpturer, blyertsteckningar till gelatinsilverfotografier, inte bara socialrealism! Rodtjenko är en skicklig fotograf med konstnärens blick och det vilar en poesi över hans foton från byggandet av kanalen mellan ishavet och Östersjön (början på Stalins Gulag) inbördeskrig, parader, idrottare och Lenin.
Samtida med Rodtjenko var också Walter Benjamin med sin berömda banbrytande essä om reproducerande av konst med foto och film som ska ersätta den borgerliga konsten.
Tre konstnärskap, Duchamp, Rodtjenko och Warhol, bland Modernas samlingar visar alltså på tydliga samband mellan konst och fotografi.
I Moderna Museets uppgift att samla, bevara och förmedla modern konst så har man också en omfattande samling fotografier från kamerans barndom med daqueroityper från 1844 Talbot och David O Hill från 1845 med flera. Blir kommande utställningar här Skrivet i ljus - de första fotograferna.
För fotografiet gäller inte år 1900 som brytgräns för vad som är modernt!
Steget är alltså inte så långt till dagens utställning Golden Sunset, som vi hinner med efter Daniel Birnbaums föreläsning, med samtida fotokonst från samlingarna med (konst)fotografer som Wolfgang Tillman, Nan Goldim, Cindy Sherman, Robert Maplethorp, Jeff Wall, de svenska Anders Pedersen, Annika von Hauswolff, mer namedropping med unga svenska fotokonstnärer Linda hofvander, Jenny Källman, Tova Mozard, Julia Peirone som med sin scenografiska bild golden Sunset har gett namn åt utställningen, Eva Stenram, Martin Karlsson Tebus och Miriam Bäckström som har utställningens mäktigaste verk Smile as we have Already won. Ett verk som utgår från bilder skapade i en dator som sedan överförts till en lång, nästan 12 meter och 2,8 meter hög, textil gobeläng
Smile as we have already won, barock gobeläng av Miriam Bäckström
© Thommy Sjöberg

Labels: , ,

Tuesday, March 21, 2017

Värnplikt Light Summer of 68

Kistalight bäddar in Summer 68 av Pink Floyd som inte alls är något soundtrack för sommaren 68 utan spelades in senare och kom med på Pink Floyds rosade album Atom Heart Mother.
I dag hyllar vi åter Allmän Värnplikt med några minnesbitar från 1968.

Vad gjorde du under Kårhusockupationen frågar dottern Evelina?
Förväntningar om lite radikala äventyr kanske?
Då jobbade jag som målarlärling och läste några ämnen på Komvux, utbildningsreform som Kistalight tog del av, på kvällstid.
Just inte mycket tid över!
Kårhusockupationen kom jag i kontakt med några månader senare när jag gjorde min militärtjänst på Stockholms Stabskompani.
SS - sic!
Då träffade jag en gammal kompis från Vendelsö IK juniorlag i fotboll.
Vår gamle vänsterback som studerade statskunskap på universitetet.
Vi kan kalla honom Berglund, hade plötsligt förvandlats från ganska nördig student och fotbollskämpe (hellre än bra) i radhusområdet, bland medelklassen, i förortens yttre periferi.
Via erfarenheterna från Kårhusockupationen, blev han en revolutionär maoist, som alltid bar med sig Maos lilla röda för att hitta vägledning på livets borgerliga stig.
Och finna de rätta argumenten i kontakten med de reaktionära befälen och officerarna. 
Blev mest bara jobbigt för oss andra värnpliktiga.
Under militärtjänsten kom han att delta i en demonstration där några av deltagarna togs om hand av polisen.
Berglund kom då på den ljusa idén att leda ett fritagningsförsök iförd militär uniform för att befria sina revolutionära kamrater från det borgerliga polishäktet.
Något som misslyckades förstås trots citaten från Maos lilla röda.
Det blev fler kontroverser mellan Berglund och det militära och det borgerliga samhället vilket ledde både till åtal och tror jag frisedel. 
Vet inte riktigt hur det gick för "Berglund"!
Maos bondeuppror och kulturrevolution var i alla fall inte i fas med den svenska moderniteten och Summer of 68!
Kistalight ryckte in i det militära (68) ungefär de dagarna när Robert F Kennedy mördades och Andy Warhol skottskadades av den famösa Valerie Solanas, hon, ni vet, med SCUM-manifestet och under sommaren rådde Pragvåren.
Vilket flera av lumparkompisarna (fotografer) tog del av under sin skördepermis!
När stridsvagnarna från Warsawapakten rullade in i Prag i augusti 1968 fick Kistalight gå extravakt, beredskap, på K1 i Storängsbotten.
Passande uppgift!
Stallvakt - mocka skit, strö halm och servera havre till Livgardets hästar.
Sic!

Givakt - Manöver!
Stridsvagnar i Prag!
Havre, mjuka mular och grandiosa gardeshästar på K1! 
Summer of 68 för Kistalight!
Alltid redo kamrater!
© Thommy Sjöberg

Labels: ,

Sunday, March 12, 2017

Manchester by The Sea Light

Kistalight har varit på bio i veckan och sett Oscarsvinnaren Manchester by The Sea - bästa manus och bästa manliga huvudroll.
En vacker film med mycket vacker musik och en sorgsen berättarton!
Det tycks råda ständig senvinter i filmen och varken det lätta snötäcket eller människors känslor tycks kunna tinas upp!
Ser filmen torsdag eftermiddag på bio i Kista - småkallt och dragit även i salongen!
Går du på bio i Kista en senvinterdag se till att du har varm tröja, jacka och varför inte långkalsonger och ett par rejäla kängor?
Nåja ska du se en kulturrulle i förorten så kan du gott se till att ha en varm klädsel - ska man vara fin får man lida lite pin!
En mycket sorgsen film - ett även passande känsloläge med tanke på händelserna i Kista, Hallonbergen och Rinkeby i veckan!
Unga människor med livet framför sig som får sätta livet till i blodiga gänguppgörelser.
Vad händer i Sverige och i förorten?
Segregation, orättvisor, ökade klassklyftor, nedmontering av skolor och omsorg och ett tomrum kring frågor som att vi behöver en gemensam värdegrund - för att kunna tackla problemen i vårt samhälle.
Tillbaka till filmen!
Manchester by The Sea är en film som tar tempen på USA - speciellt då på hur den den vita arbetarklassen mår.
Är det då arga äldre vita mäns vrede som gestaltas (plus deras kvinnor)?
Ni vet Trumps något överraskande väljarbas i USA;s roststater och i gamla New Englandstater på östkusten!
Nja... filmen har en enkel grundstory. Huvudpersonen Lee har flytt sin hemstad Manchester by The Sea och försörjer sig som trulig fastighetsskötare (typ minns en svår Marlon Brando eller James Dean) i den närbelägna storstaden Boston två timmar bort. Men återvänder när hans kvarvarande bror hastigt avlider i hjärtsvikt. Motvilligt finner han, Lee, sig vara utnämnd till förmyndare för sin brors 16-åriga son.
Lee och hans brorson blir en ofrivillig duo.
Kvinnorna lyser med sin frånvaro. Patricks mamma finns någon annanstans och är bara närvarande på Internet och Lees fru har dragit.
Två övergivna killar alltså!
Patrick ska hantera sorgen med sin förlorade pappa och bearbeta traumat med sin försvunna mamma och Lee, det förstår man snart, bär på en katastrof inom sig av den där karaktären det aldrig går att komma över.
Från detta bottenfrusna läge, ständigt snötäcke, småkallt (Marlon Brando och James Dean i T-shirt i snålvintern) fucking freezing all the time, ska Lee och Patrick ta itu med begravningsbestyr och sin framtid.
I dialogen mellan Lee och Patrick hämtar filmen sin storhet. Manusförfattaren och regissören Kenneth Lonnergan, en gammal filmräv, får till en skruvad dialog. Känslotundran tinas upp med humor och farbror Lee får skjutsa (curla) Patrick till skolan, hockey och basketträning, repetition med punkbandet, dejter med de två flickvännerna, fixa den avlidna pappans fiskebåtsmotor (båten måste absolut vara igång för ekonomin), stilla Patricks oro över att den avlidna pappan måste ligga i ett frysrum ända till gravsättningen under våren (fucking freezing) och i en mycket festlig scen vara förkläde när Patrick ska få till det med den ena flickvännen och Lee får underhålla flickans mamma vid en middag.
Det går trögt med konversationen!
Blir mest en noshörning i vardagsrummet eller varför inte en isbjörn vid köksbordet!
Filmen livas också upp av det livliga bildberättandet i de kvicka växlingarna mellan nu och dåtid. Vackra bilder dessutom av burgna Bostonbors ödsliga sommarhus, tomma hummertinor på kajerna, spegelblanka fjärdar ut mot öarna och där det mest tycks vara folkliv på den lokala puben som livas upp av ett och annat rallarslagsmål.
Något upptinade i permafrosten blir vi trots allt innan den vackra sorgsna filmen är över och visst är det en berättelse om dagens USA. Tiden tycks ha gått förbi det lilla fiske och sommarställe byn med småindustri och hantverkare i den gamla New England staten. Manchester by The Sea i Massachusetts som en symbol för någonting ursprungligt i den amerikanska berättelsen. Till New England kom de första pionjärerna, pilgrimerna, med Mayflower, här startade amerikansk kapitalism och entreprenörsanda med småindustri i textilbranschen och här grundades några av de  mest inflytelserika skolorna och universiteten.
Den amerikanska drömmen, The american way of life, känns ändå långt borta!
Är det ett tomrum efter stora förändringar i samhället?
Globalisering och digitalisering!
Nedlagda bil och stålindustrier, gruvor som  läggs ned och förändrad (demografi) sammansättning i befolkningen.
Den stora klyftan mellan de stora städerna och landsbygden med små samhällen!
Det kulturella gapet mellan vänsterliberalism, media, feminister, hbq och gröna aktivister och så kallat vanligt folk som fått sämre villkor.
Vilka formulerar och tar ställning för vanliga människors världsbild?
En aggressiv multimiljardär i röd arbetarkeps som misstror etablissemanget?
Den amerikanska drömmen som möjlighet har ju alltid varit lite tilltufsad men i dag tycks den mer avlägsen än någonsin!
När populism förklädd i röd keps förklarar klassklyftorna i samhället och fyller på tomrummen av förlorade ideal och blir en antiröst mot överheten för vanligt folk som blivit fattigare.

Betyg för filmen Manchester by The Sea: Fem fyllda hummertinor av fem.
© Thommy Sjöberg

Labels: , , , ,

Saturday, March 04, 2017

Värnplikt Light

Kistalight såg ut som Marty Feldman i ungdomen.
Kunde ibland vara en fördel!
Ibland blev man bjuden på en pilsner när man var ute i svängen, man såg ut som den där killen som sprang efter bussen i diverse TV-sketcher, och tjejerna fick något varmt i blicken.
När de försökte spana in mitt norra öga!
Och man kunde bli uttagen till stabsoldat, malaj, i det svenska försvaret.
Dags igen för allmän svensk värnplikt?

K1 och Stockholms Stabskompani

Look Swedish soldiers!
Yttrande på Stureplan av brittiska turister så där omkring 1968 när studenter revolterade i världens huvudstäder och när det svenska försvaret fortfarande var en social smältdegel.
Man gjorde lumpen och alla svenska killar fick chansen under ett år att träffa jämnåriga kompisar från alla samhällsklasser och från olika delar av Sverige - från bystan till storstan. Vi grabbar fick för alltid ett samtalsämne på fikaraster till ölkvällar. Undertecknad sörjer detta faktum att det inte är så längre och minns de förundrade turister på Stureplan som iakttog delar av Stockholms Stabskompani, SS, och dess stolta värnpliktiga på permission.
Vi var långt ifrån några ökända nazistiska stormtrupper. Vi hade hårsvall under båtmössan, flaskbottnade glasögon, öga i zenit, några hörde dåligt, en del hade hjulbent gång som riktiga fotbollsspelare, och någon led av hösnuva. Överraskande många av oss hade idrottsbakgrund! Vi var malajer men kallades för stabsoldater. Rekryten tog tre veckor. Sedan var vi redo för vår tjänstgöring på staberna vid Karlavägen och på Livgardet på Lidingövägen.
Ett faktum som meddelades med ett God Morgon stabsoldater en solig morgon en junidag inte långt ifrån där dagens IKEA i Barkarby ligger. Budskapet ackompanjerades av en skrikig påfågel från ett närbeläget stall (härma är all pedagogiks moder). Fågeln jagades av vår adjutant, medan kompanichef Brandelius som en siren kablade ut budskapet.
I ärlighetens namn var inte K1 fullt så malajliknande som minnesbiten ovan visar. K1 och Livgardet hade drag av, andades gammal överklass, och det vimlade av adliga namn både bland officerare och livgardister. Stockholms Stabskompani var mest ett enda stort studentkompani med stockholmskillar och 1968 var det få i det svenska samhället som tog studenten. Då gällde fortfarande gammaldags studentexamen! Dessutom fanns det av och till på logementen; värnpliktiga reservofficerare, tolkar, och psykologer som hade mystiska tjänster på staberna på Östermalm.
Alltså ett ganska spännande ställe att göra lumpen på! 
Visst förekom det viss militär utbildning; skjuta med kulspruta och AK4, kasta handgranat, sova i militärtält under vintertid på Järvafältet, rigga minor, orientering och åka skidor på Norra Djurgården. Mest utförde vi civila sysslor av mer mytisk icke militär art som att rulla ut röda mattan i trapporna upp till Livgardets vackra och historiska mäss. En mäss med ett fantastiskt bibliotek där vi övervakades av porträtt med härförare från vår historia.
Röda mattan jobbet belönades med 10 svenska kronor. Inte dumt, två dagslöner, för en lumparmalaj, enligt 1960-tals tariff.
Givakt - Manöver!
Andra uppdrag: Lägga på skiva med marschmusik vid givet tecken när det var dags att hissa flaggan på K1.s kaserngård. Fanjunkare står i givakt inför svenska flaggan - jag står för musiken. Parkeringsvakt när det var mässor på Storängsbotten - mycket lönsamt. Måla om kontor till fyrstjärniga överstar. En syssla som blev något av ett mode det här året åtminstone ville flera överstar av första graden ha fräsch design på sina rum och jag och målarkompisen Chibbe Nilsson stod för målarjobbet. När vi inte spelade pingis på målarrummet - har aldrig haft så bra serve som det året.
En dag satt ett upprop på anslagstavlan i K1:s  marktenteri! Operan söker statister till Aida, fotsoldater till triumfmarschen - ett tiotal föreställningar.
Ljudet av tjejerna i balettens dansskor, ett svischande, älvor som svävar i den lyriska musiken! Vi står uppställda som Faraos garde, en samling malajer som i triumfmarschen har svårt med koordinationen, svårt att hålla takten och det bruna sminket rinner, klädda i antika kläder, hjälmar, sköld och lans står vi där med ögonen riktade mot övre läktarplats.
Imponerande?
Före har vi väntat i artisternas café - en surrealistisk upplevelse! Kungar från antiken som värmer upp rösterna, fikar och spelar schack, musik i högtalarna från scenen, Faraos malajer som irrar, kören och balettjejerna som väntar på entré och den förlösande triumfmarschen Verdis Aida.
 Någon gång säger jag ska jag bjuda mina nära och kära att se Aida.
Sch...nu kommer dom ska jag säga när det är dags för det stora intåget! Alla ler och nickar instämmande.
Look swedish soldiers!
Faraos livgarde i Aidas klassiska triumfmarsch!
© Thommy Sjöberg

Labels: , ,