Sunday, May 29, 2011

Siri Derkert Light

Kistalight fortsätter sina spaningar i det offentliga rummet. Från K-märkta graffitimålningar på slitna förortstorg, sunkiga industritomter och en förgiftad Bällstaå. Till banvallar med nässlor och tistlar bakom Solvalla där pendeltåg och stambanan dundrar förbi. I dag går turen till Östermalmstorg för en mer etablerad och accepterad offentlig konst. Bild Thommy Sjöberg

I veckan har vi varit med vännerna på vernissage!
Modernas stora Sommarutställning hade smygpremiär i torsdags!
 Primewine, feststämning, glam och knökfullt, tal, miniföreläsning, folkbildning och en smula musik!
- Siri Derkert en krutgumma!
Medias gunstling,  en av våra första kubister, klädskapare, en av huvudpersonerna i berättelsen om moderniteten i Sverige.
Kistalight som redan i sin ungdom, av någon obegriplig anledning drabbades av ett stort kulturintresse, såg då TV-dokumentärer med Siri och som vi minns henne med basker, cigg i mungipan, arbetsklädd, åtminstone rejäl kvinnlig mundering, på byggnadsställningarna vid Östermalmstorg, jobbande med blästring av sina teckningar på sitt monumentala verk.
- En illusion!
 Siri som sandblästrare mer en mediabild och imagebygge!
 Allt enligt Daniel Birnbaum som betonar i sitt tal för vännerna hur modern och före sin tid Siri Derkert var i sin kontakt med TV och tidningar.

 Bygga och blästra sin image i media!
- Månlandningen 1969!
Vilka vände sig STV till då för att höra vilken betydelse en så spektakulär händelse kunde ha för mänskligheten?
Siri Derkert och Sveriges ärkebiskop!

 Ristningar i naturbetong får Siri Derkerts monumentala verk heta. Betongen som material låg i tiden men var också ett robust och passande material för en tunnelbanestation. Siri har förstorat sina teckningar som projiceras mot väggen och blästras. Till sin hjälp med den krävande blästringen hade den då drygt sjuttioårige Siri konstnärerna Carl Nesjar, Valter Jansson och Erik Hesselgren. Deras namn och Siri Derkerts porträtt och signatur finns inristade nära uppgången till Östermalmstorg.

 Kompositionen i verket knyts ihop av musiknoter och textbitar från Internationalen och Marseljäsen. Tonen blir revolutionär och temat är kvinnokamp, fred och hotet mot miljön men också bilder från människors vardag.   Bilderna har en rytm, se musiken, och en plastik genom Siris kraftfulla porträtt av vänner som Fogelstadskören, förebilder som Elin Wägner och Alva Myrdal och för freden;
 PAX, FRED, PAIX, FRIDUR, PEACE, PACE, MIR, PING HWA, SHANTI, FRIEDEN, RAUHA, HE PING, SHALOM.
 Precis som senare tiders graffiti fick Siri Derkert höra att hennes Ristningar i naturbetong mest liknade klotter!
Kritik från, får man anta, äldre herrar i kostym med konservativ konstsyn!
Allons enfants...Kistalight gillar Siris gubbar och gummor skarpt, mest gummor förstås, och tycker att det finns massor av kraft och rörelse i hennes Galleri på T-banestation Östermalmstorg.
Står sig gott inför 2010-talet!
Här en bildkavalkad med några av ristningarna!

Galleri Siri Derkert Östermalmstorg T-Station   Bilder Thommy Sjöberg

Allons enfants

Brecht
En värld utan våld
Fogelstadgruppen
Kvinna med urna
Sartre
Simone de Beauvoir
Alla Bilder ovan från Allons Enfants, Brecht, En värld utan våld, Kvinna med urna, Rachel Carson och Tyst Vår, Sartre och till Simone De Beauvoir ©Thommy Sjöberg
Visst bildar bilderna, en väv av mosaik eller snarare kärnfulla ristningar med märg och engagemang för en bättre fredlig, rättvis och mer jämlik värld och med en bevarad miljö.
Wow säger vi på Kistalight!

Andra bloggar om Kista  Andra bloggar om Moderna museet
©Thommy Sjöberg

Labels: , , , , ,

Tuesday, May 24, 2011

Bob Dylan 70 – Kista – Bobographica

Hjärta, stjärnor och Thommy med Th - nog är vi inspirerade av Bob på Kistalight!

If you see him say hello

I dag passar vi på och gratta Bob på 70-årsdagen, en överlevare – bra gener, en myt, en rollkreatör, en målare, en musikant, en bandledare och framförallt en låtmakare har nått en aktningsvärd ålder utan att pensionera sig.
- Bob en homerun i det amerikanska musiklivet.
Kistalight som är hemma och vilar sitt knä för dagen, ledbandet, menisken eller bara förslitning - beroende på för mycket tennis.
Vem vill hoppa som en kråka från tidig morgon till sena kvällen?!

Vi tar oss friheten att gratta Bob även från våra kompisar Jakobinen och Årstagalningen.
- Alla tre har vi nog en liten Rain-man inom oss.
Jakobinen förresten som i dagarna är på väg till Minneapolis och Hibbing som Kistalights utsände om inte askmolnen stoppar honom. Girlfriend där - men visst blir det väl en sväng till Hibbing.
- Kanske fixar han lite grus från Bobs garageinfart på sjunde avenyn i Hibbing till oss boys.

Ah, but I was so much older then
I’m younger than that now

Hur som helst firar vi 70-årsdagen med en spellista från youtube med 10 fantastiska Dylancovers.
Bäst att ta covers - originalen är inte längre tillgängliga på youtube. Får bli en tillställning - lite av Så mycket bättre!
 - Spännande möten som ger nya dimensioner åt Dylans låtar. Kistalight tycker att många av låtarna från I´m not there lyfter in, tolkar, Dylan för 2000-talet.
Vi kör minst varannan damernas!
Utan inbördes ordning!
I opposition mot DN:s artikel Män som missbrukar Dylan! och Svd - manlig som Dylan!
Direkt från Kista!

Memphis blues again – Cat Power tolkar och lyfter Dylan in i 2000-talet
Just like a woman Nina Simone en krävande musikalisk  qvinna tolkar Dylans sång från Blonde on Blonde
Wheels on fire - Desperat ös med Julie Driscoll och Brian Auger - flower power disco från sena 60-talet brukar inte funka - vi säkrar med K T Tunstall istället
Tangled up in blue - K T Tunstall svängig tolkning som lyfter Dylans berättelse som popens Proust
You´re gonna make me lonesome – Madeleine Peyroux med jazzig version
When I paint my masterpice – Ljudmålning av The Band från Woodstocktiden
Man In The Long Black Coat - Mark Lanegan med magiska mytiska klanger från I´m not there
All along watchtower - Från I´m not there med Eddie Vedder en av de största med Jimi Hendrix men den brukar plockas bort om man länkar till den!
Knocking on heavens door - Randy Crawford - vilken pipa!
2th time Knocking on heaven door - Antony & the Johnsons gudomligt vackra tolkning - bara för män?
Bobs storhet ryms inte inom en spellista på tio låtar!
Knappast ett dussin heller !
Vi tar en till!
Ballad of a thin man från I´m not there - who´s the hell that guy?  Mr John alltså!
Och en till - nog lever Dylans sånger och är aktuella. Här från demonstrationer den 21 maj 2011 i Madrid - The times they are a changing!
Visions of Johanna - Marianne Faithfull en till från damernas! But Mona Lisa mustá had the highway blues you can tell by the way she smiles

Vi slutar som vi börjar med en av Kistalights absoluta favoriter Memphis blues again - PSL läsarna hyllar Bob Dylan. Från Dylans sångskatt som är både folklig och levande runt om i världen. Här med bidrag av Robin Velander från SR:s 70-årsfirande.
Andra bloggar om Kista  Andra bloggar om Bob Dylan
©Thommy Sjöberg

Labels: , , ,

Monday, May 23, 2011

Bob 70 – City Light San Fran… - Bobographica

 I dag tar vi ett skutt över den amerikanska kontinenten. Bob i Bad Company – så kallas bilden! Här fotas Bob för albumet Blonde on blonde tillsammans med alla beatpoeters urfader Allan Ginsberg, dramatikern Michael McClure och Robbie Robertson. En inkarnation av beatpoesi, rock n roll och amerikansk folkmusik – kort sagt modernismen som gör sitt intåg inom popmusiken. Allt plåtat i gränden bakom City Lights bokhandel på Columbus Avenue i San Francisco. City Light som grundades av beatpoeten Lawrence Ferlinghetti och är en indiebokhandel och förlag och som existerar än i dag. Kistalight var där i sin ungdom i början av 80-talet och besökte naturligtvis City Light. Kanske såddes där ett frö för kommande Kistalight publikationer. Bild Larry Keenan

If you see him say Hello

 Dagen innan bilden ovan hade Bob haft en spelning med The Hawks (the Band) på Berkely community theather i San Francisco. Inför rader av poeter och författare. Flera av beatpoeterna umgicks också med Hells Angels varför det dök ett helt band av änglar med fantasifulla namn som Freewheelin Frank och Terry the Tramp. Salongens två första rader fylldes med beatpoeter, författare, beatnikar och Hells Angels och i mitten av alla satt folkmusikens egen superälva den späda Joan Baez.
 Beatpoeterna blev förtjusta över den bisarra showen och inramningen och när en känga från en besviken folkmusikfan landade på scenen bredvid två vaktande änglar blev Bob kallad Dadakungen.

 Sedan kom Bob att åka på världsturné, Spela in Blonde on Blonde i Nashville, bli utbuad mest överallt under den elektriska delen av showen - upplevdes naturligtvis som jobbigt och säkert overkligt och botades med piller.
 I Manchester City Hall den 17 maj 1966 gjordes kanske den mest berömda piratkopierade föreställningen i hela popens historia känd under namnet Royal Albert Hall-inspelningen. I dag mer känd som Judas och play it fucking loud-spelningen!
 - Aldrig har Like a rolling stone spelats med samma sound och känsla. På sätt och vis är det slutpunkten för Bob som revolutionär låtskrivare och gränsöverskridande elförstärkt poet!
 - En popens Rimbaud som  efter Englandturnén och motorcykelolyckan drar sig undan världen och lever familje och lantliv.
- Kan förstås snarare ses som en sund vändpunkt av en klok man som tar chansen att återhämta sig.

Skranglig landsvägsriddare eller söderkis i exil på bukten i San Fran. I bakgrunden Fisherman Wharf. Bild: Dulcinea Kistalight - Nedan  saxat från artikel Kistalight april 2006


 Vi åker båt på bukten, runt Alcatraz och under Golden Gatebron som ligger inbäddad i dimma. Guiden berättar och när han är klar lägger han på ett band om den stora jordbävningen 1906. I dagarna, 18 april, är det 100 år sedan den bröt ut och orsakade kaos och förödelse vilket förmedlas med stor inlevelse på det spelade bandet. San Francisco är inte bara den västliga utposten för det amerikanska projektet; konstitutionen, new frontier, nybyggaranda, going west och entreprenörsanda. Utan här finns också San Andreasförkastningen, en 1300-mil lång förkastningsspricka som sträcker sig från Mexiko i söder till Oregon i norr och som ligger där som ett ärr i jordskorpan. Där skaver den Nordamerikanska plattan och Stilla havsplattan mot varandra - egentligen längs med plattorna.
– Detta kallas tektonik.
  San Fran; beatpoeter och hippierörelsens hemvist, gay och regnbågfolks utpost och i dag strax söder om bukten, San José med omnejd – Silicone valley, en av de mest spännande platserna för utveckling inom hightech. Härifrån stammar även Ewan Williams Blogger.com numera uppköpt av Google och en av pionjärerna inom bloggingrevolutionen och vår hemmabas som bloggare. Faktiskt har vi San Francisco tid på vår blogg.
- Nog finns det något extra här i luften på gränsen mot Stilla havet.


 I beatpoeternas bokhandel City Light handlar vi några klassiker av Henry Miller och vi lunchar i Chinatown. Till kaffet blir vi bjudna på kakor med små biljetter där det finns personliga meddelanden. Jag kommer att bli ekonomiskt oberoende och Dulcinea kommer att få ett erbjudande som hon inte kan motstå - vi får se.
- Banne mig om vi inte såg Jack Nicholson skymta förbi i Chinatown med demolerad och gipsad näsa men riktigt säkra kan vi förstås inte vara!

 Vid Loma Prieta skalvet den Oktober 17 1989 såg vi bilderna från San Francisco och Oakland Bay bridge. Mindes vår vistelse där, och kunde konstatera med reportrarna ögon att Bay Bridge såg ut just like a fucking sandwich. Andra bloggar om USA:
Andra bloggar om Kista  Lokala författare
Andra bloggar om Bob Dylan
©Thommy Sjöberg

Labels: , , ,

Sunday, May 22, 2011

Bob Dylan 70 – Kista - en Dylanologs bekännelser


Läser Bob Dylan 70 år i DN:s kultursöndag. , Utmärkt artikel, riktig rolig, av Fredrik Wikingsson ena halvan Filip och Fredrik. Kistalight känner behov av att positionsbestämma sig som Dylanfan!
- Är jag en riktig Dylanolog?
Nej absolut inte med Fredrik W:s mått mätt! Kistalight deltar inte på chattar och i Forum om Dylan. Vi samlar inte alla hans skivor – klart vi har de viktigaste skivorna, många i vinyl, plus bootlegsserien. Några av hans skivor betraktar vi som bisarra skämt!
- Selfportrait och den senaste julskivan till exempel!
- Gör inte alla det?

Vi har sett två och en halv levande Dylankonserter. Göteborg 78 – skymtade inte Lundell där bland åskådarna och 2005 i Globen då vi såg många ungdomar bland publiken. I typ Kistalights elevers ålder – kul!
 En halv gång, utsålt på Borgholms slottsruin, då vi istället picknickade på Alvaret utanför ruinen medan månen gick upp över alvarskanten.

That big, fat moon is gonna shine like a spoon


– En av de bästa konserter Kistalight någonsin varit på!
 Så missade vi i vår ungdom – vi var verkligen på väg, i april 1966 som ung målarlärling, till Stockholms konserthus - Bob Dylan and the Band. Vi var nyfikna på den elektriska delen.
 The Band som när de landade i Stockholm såg ut som ett gäng storvuxna raggare med hattar och gitarrfodral bredvid den lätt feminiserade krullhårige och tuffe Dylan.
- Något vi kunde identifiera oss med på Kistalight!

Ändå någonting oroande – här går vi igång när karln fyller 70 år, bloggar dagarna i ända, bloggar som ingen frågar efter, där vi försöker komma underfund med Dylans storhet.
 I en mening är vi Dylanologer. Vi intresserar oss framförallt för hans dynamiska ungdomsperiod från Freewheelin Dylan till och med Blonde on blonde. Ungdomsåren när han revolutionerade populärmusiken. Där är vi rent av jämförbara med ett gäng renläriga marxist-leninister.

Klart att Dylan gett ut storverk efter de åren. Blood on the tracks, Oh mercy och Time out of mind, de hyllade memoarerna (egentligen en samling krönikor om kreativitet), han målar tavlor med motiv från favelas - fina utställningar där och sänder hyllade radioprogram om amerikansk musik.
 Ändå trots vår beundran där är vi fundersamma – har Dylan verkligen skrivit Chronicles. Kistalight misstänker en djupt litterär och skicklig spökskrivare som fångat Dylans musikerjargong och genomfört både teman, krönikor i judisk ton, och ett återkommande ledmotiv som genomsyrar boken plus att Chronicles har karaktären av en utvecklingsroman. Dessutom alla detaljer; byggnader i New Orleans, konststilar, träd och blommor.
 Klart även Dylan kan ha använt lexikon och handböcker!
 Talangen har han - men har han tålamodet och uthålligheten. Viss skillnad på att skriva en låt jämfört med att skriva en bok!
Det som gör mig mest misstänksamm (likt läraren som känner sin elev) tror jag är att Dylan egentligen inte gillar den blåsiga vinden (blowin in the wind) som genomsyrar boken i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Kistalight tror att det är en metafor som Dylan tröttnat på för länge sedan även om det är en av hans största hits!

Vi saxar några kommentarer från tidigare Dylanbloggar:

Love Sjöberg said...
Coolt och läsa om livsavgörande beslut... hur hade den gamle vise filosofen farsan varit utan Bob? Måste även säga att viss likhet finnes mellan en ung Bob Dylan och en ung Thommy Sjöberg...

Thommy said...
Hm...hm ungefär samma kalufs säkert inspirerat av Bob plus samma kerubkinder - mindre inspirerat av Bob och kanske en viss narcissism - när det togs bilder.
Tiran, jacket eller ena ögat pekade dock i Zenit mer som hos Marty Feldman från Monthy Pytongänget.
Mest funkar Bob som en sorts igångsättare. Rösten, munspelet, texterna med bilderna, berättandet och lyriken får igång den egna lusten att berätta och skapa.
Bob som ett medium för en generation!
- Visst!

Bob var killen som lyckades klä i ord det vi tyckte och kände.
- Gällde för både politiskt radikala studenter som anarkistiska hippies.
Men någon tänkare och filosof är han egentligen inte!
Kanske mer som råttfångaren i Hamelen som lurar en generation barn!?
Vi följer han vart han än går!
Men lätt att identifiera sig med för en kille som liksom Bob hade en farsa som hade elfirma och var entreprenör!

 Förresten är det bara män som följer Dylan?
Plockade han inte fram en mer mjuk, lite kvinnlig sida hos sig själv, när han blev elektrisk rockpoet och åkte runt med the Hawks (The Band). En av Dylans mytiska roller (perioder) så  utmärkt gestaltat av Cate  Blanchett som rockpoeten Judith i filmen I´m not there här om året. En av de mest briljanta tolkningarna man kan tänka sig när det gäller myten Bob Dylan.
Andra bloggar om Kista
Andra bloggar om Bob Dylan
©Thommy Sjöberg

Labels: , ,

Saturday, May 21, 2011

Bob Dylan 70 - Newport Rhode Island state - Bobographica

En intressant Dvd från Newport folkfestival 1963-65 är The other side of the mirror. Från 1964 ser man en glad och avspänd Dylan. Han ser ut som en klurig Huck Finn som precis tagit sig ned med flotten längs Mississippifoden. När han framför sånger som Mr Tambourine man och Chimes of freedom ser och hör man en singer songwriter som har funnit sitt lyriska språk och hittat en ton för sin sångpoesi.
1963! 
 Påminner inte Bob från första året på Newportfestivalen om en folkmusikens Ingmar Stenmark, fåordig men ändå med glimten i ögat, skojar han om sin gitarr undrar om den kommer att berätta några historier.
I Juli 1965!
När Bob Dylan blev elektrisk, goes electric, är det inte så självklart lätt att tolka vad som hände under konserten, massor av oväsen ur en synvinkel, folk buade och var upprörda, Pete Seeger lär ha hotat att hugga av elkablarna med en yxa, från ett annat håll framgick intensiteten i låtarna och musiken, men framförallt verkade folk upprörda över att det hela var över så snabbt. Bob med Al Kooper, Mike Bloomfield och Paul Butterfield spelade bara tre låtar; Maggies farm, Like a rolling stone och It takes a lot to laugh and it takes a train to  cry. Bob själv verkade efter konserten, som ett offer för motstridiga känslor men hämtade sig efter inropningen och spelade akustiskt och symboliskt It´s all over now baby blue för en något lugnad publik.
Klart att det är lätt att mytologisera en sådan här tillställning - sanningen är nog att det inte var särskilt planerat eller förberett utan att det hela var mer en improviserad spelning, en test och en vilja att visa på något nytt (musik och texter) som man, Bob, inte visste vart det skulle ta vägen. Bob som sökte sig vidare från den på sitt sätt konformistiska folkmusikscenen i Newport.
Det kommer mera!
Andra bloggar om Bob Dylan
©Thommy Sjöberg

Labels: , ,

Friday, May 20, 2011

Bob Dylan 70 – Woodstock New York State – Bobographica


En av flera berömda Bob Dylan fotografier från Bernards café i Woodstock 1964 av Daniel Kramer. Bob är etablerad som songwriter men är på väg mot ett spännande och nyskapande låtskrivande. På albumet Another side of Bob Dylan från 1964 har det samhällsengagerade temat bytts ut mot det privata. Bob Dylan tillbringar allt mer tid i Woodstock där han skriver eller kopplar av. Oftast bor han i Bearsville hos sin manager Albert Grossmans eller på ett rum ovanför Bernards café i Woodstock. Man får inte glömma att Bob faktiskt kunde vara rolig också - Kistalight fortsätter att följa Dylan i fotspåren under de explosiva år då han blev en modernistisk rock och poppoet.

If you see him say hello

Far between sundown’s finish an’ midnight’s broken toll
We ducked inside the doorway, thunder crashing
As majestic bells of bolts struck shadows in the sounds
Seeming to be the chimes of freedom flashing
Flashing for the warriors whose strength is not to fight
Flashing for the refugees on the unarmed road of flight
An’ for each an’ ev’ry underdog soldier in the night
An’ we gazed upon the chimes of freedom flashing  (Privat men ändå politisk!)

 I Chronicles berättar Dylan  detaljerat och med stor omsorg om bakgrunden till sitt skapande.
Woody Guthrie, den stora förebilden, som sångare och låtskrivare.

- Woody som fick hans huvud att brinna och som fick honom komma igång med berättandet.
 En av de första sångerna blir Song to Woody. Texten där har Dylan skrivit. Melodin är från en av Guthries gamla sånger. Något liknande var bakgrunden till Let me die in my footsteps. Vill man lyssna på en hyllning till Woody finns Dylans dikt Last thoughts on Woody Guthrie från Bootlegs series 1991.
 Litterära förebilder blev den franska symbolistpoeten Arthur Rimbaud med sina lettres och speciellt Je est une autre. Dylan följde genom flickvännen Suze Rotolo repetitionerna av Brechts och Weills SjörövarJenny och även där hämtades idéer för kommande sånger.
Formen, strukturer - matematiskt som ett schackspel, för låtarna inspirerades av Hank Williams versmakande. Av sin producent på Columbia, John Hammond, får Bob en skiva med titeln King of The Delta blues. Sångaren heter Robert Johnson och Dylan tänder direkt när han ser skivans omslag. Johnson är en bluesman med gitarr och munspel som skriver sina egna sånger från amerikanska Södern. Dylan skriver ned och kopierar Johnsons texter för att komma underfund med hemligheten bakom konstruktionen av de sprakande allegorierna, de gammaldags verserna, de fria associationerna, de dräpande sanningarna inlindade i ett hårt skal av abstrakt nonsens som flög genom luften med största lätthet.
 Woody, SjörövarJenny, Rimbaud och bluesmannen Robert Johnson är lika med sant, möjligen toppat med några tillsatser gräs och Dylan skriver; att inom några år skulle jag skriva och sjunga sånger som It`s all right Ma, Mr Tambourine man, Hard rains a gonna fall och liknande. (Från Kistalight på spaning)

  I dag mer än fyrtio år sedan Kistalight tog sig ut i stora världen och skulle livnära sig som målarlärling och "plugga student" på Komvux och mer än 45 år sedan vi drabbades av Leif Nyléns briljanta essä om Bob på DN:s kultursidor med bilder från Dylan i Woodstock.
- Såg Bob samma dag på Skärmarbrinks T-station.
Ja på ett skivomslag alltså - bärandes av en ung litteraturstudent. Han såg gammal ut där på framsidadå han blickade fram bakom titeln The times they are a changing.
Ja som Bob redan då faktiskt insett och upplevt det mesta i tillvaron!
Lyckades fixa ett exemplar av den skivan genom ett köp på fiket mitt emot Adolf Fredriks musikgymnasium i Stockholm, så småningom kom hans skivor ut i den vanliga handeln.


- Sedan var det kört!
 Undrar om inte Bob betydde mer som introduktör och förebild än lärarna i plugget av litteratur ochlyrik.
En musikens trickster av modernistisk rockpoesi med gnisslande munspel och elgitarr som samlade spännande musiker omkring sig.

  Föreställningen om Woodstock och Bob Dylan ; motorcykelolycka, gåtfull tystnad, Sara, familj och barn, Big Pink och trots allt nya låtar betydde en del av magin kring 69 års Music and Art Fair festival.
- Woodstock som symbol för bohemisk retreat, kreativitet och med Bob som familjefar och bandledare (The Band).

 Nära Woodstock hade också en av den amerikanska litteraturens stora radikaler sitt hem under några år. I Croton-on-Hudson levde John Reed och Louise Bryant som äkta makar under några år innan Reed försvann till Sankt Petersburg och den ryska revolutionen (1917) och skrev Tio dagar som skakade världen. Ett av de mest klassiska reportage som finns inom journalistiken. Ett reportage som andas närvaro och atmosfär av en omvälvande historisk händelse.

 Närvaro, atmosfär och radikal anda blev det också när väl filmen om Woodstockfestivalen redigerades och visades upp för världen. Kaos och ekonomisk katastrof medan den pågick. Kreativ succé, harmoni (kidsen höll sams trots kaos) och en höjdpunkt för det radikala 60-talet i USA när det hela var över och nedklippt till en spelfilm. Både när det gällde de flummiga hippieidealen och den mer ideologiska studentrörelsen.
- Frågan är om inte Bobs ande svävade över hela festivalen.
Låten, Woodstock, som fångade hela festen skrevs av Joni Mitchell som inte ens fanns på plats när det hela begav sig.
En festival som en gigantisk gratis nedladdning, kidsen grejar en happening och några artister inspireras som aldrig förr; Ritchie Havens, Janis Joplin, Santana, Jimi Hendrix med nationalsången och kanske mest magisk av alla Joe Cooker med With a little help from my friend.
Trots allt; kanske var festivalen bara en slutfas för 60-talsprojektet, mer en dröm än verklighet och på sikt förödande med drogerna.
 Dylan familjefar och lantbo istället för modernistisk rockpoet och en som inte ställde upp på festen.
Bethel, där festivalen ägde rum. låg egentligen 70 km från Woodstock.
Viktigast av allt ett genomfört kreativt kaosprojekt och avantgarde istället för kommersialism, så blev förstås festivalen ändå riktigt lönsam till slut!

Andra bloggar om Kista  Andra bloggar om Woodstock
Andra bloggar om Bob Dylan
©Thommy Sjöberg

Labels: , ,

Tuesday, May 17, 2011

Graffiti Light - Dragon Solvalla

Kistalight hinner även med Dragon vid Solvalla under helgen målad 89. Den kanske bäst bevarade av de fyra föreslagna K-märkta graffitimålningarna. Något blek i färgerna men kraftfull till form och rörelse. Kistalight vandrar utmed spåren för att kika på målningen får hoppa upp bland nässlor och tistlar när tågen susar förbi. Frugan väljer att stanna kvar vid parkeringen bakom Solvallas stallar - nån måtta får det vara på supporten. Bild Thommy Sjöberg - Klicka gärna på bilden!
Top the Dogs  - festlig målning bredvid Draken!

Klicka gärna på motivet! - Bild Thommy Sjöberg 
Top the Dogs från Mysterious tales from K-line. Fräsch målning - Kalle Anka variant med signaturerna Thea, Love och Evelina. Kistalight blir något brydd - för så råkar våra barn heta!
- Är Evelina och Love, våra barn, ute och målar graffiti om nätterna?
- Hemlig talang för oss - målningen är riktigt välgjord!
- Hade inte Evelina Mvg i Bild när hon tog studenten eller var det i någon kurs i keramik?
 Kistalight berättar glatt för frugan tillbaka på parkeringen.
Kanske ska vi slå till som blivande panschisar och bli graffitimålare säger Kistalight!
Smyga runt på kvällarna med hela ryggsäcken full med sprayburkar!
©Thommy Sjöberg

Labels: ,

Monday, May 16, 2011

Graffiti Light - Highway

Kistalight har motionerat bilen i helgen. Nostalgisk tur för redaktionen genom södra förorterna – Östberga,  Stureby, Örby och Rågsved med Oasen, månskensrinken  och den K-märkta graffitimålningen Highway i centrum målad 89. Bild Thommy Sjöberg

Kistalight åker runt och fotar de fyra graffitimålningarna som är föreslagna för K-märkning i Stockholm. I dag går turen till Rågsved och Solvalla. Mer för att det roar oss än för att fördjupa oss i graffitins estetik. Kistalight tjusas dock av kraften, färgen och formen i Highway och tycker absolut att verket ska underhållas och bevaras - funkar bra som en kommentar till Oasen och Rågsved som centrum för den  svenska punkens födelse.
Frågan är också om inte Highway har blivit något mer än ett graffitiverk från 89.
- Symbol för Oasen, punk och Ebba Grön?
Javisst men också en sorts konceptuell konst!
 I dag finns en basketkorg centralt placerat på väggen.
Är detta en plats för streetbasket?
I texten på mitten av väggen finns även spåren av  klotter från ett desperat utrop från en kärlekslängtande medelålders man.
 "Om du tittar närmare på  bokstäverna i Highway - så syns här och där målade sprickor och hål i texten och innanför dessa blodröd färg ur målningens innanmäte, som koagulerade sårskorpor."

CAROLINE, RING MEJ!
08 - ...147 Storvreten
JAG ÄLSKAR DIG!

Highway har upplevt tre decennier – åttiotalet, nittiotalet och  nollnolltalet, väder och vind förstås, basketbollars dunk och duns, kärleksranka medelålders mäns klotter och hot från nolltoleranta kommungubbar.
Kistalight undrar om inte detta är en konst som berör?
- Konceptuell sådan!
Mer än de flesta verk på Moderna, Bonniers konsthall eller Magasin tre?
 I konstens kretslopp där klippare betalar miljonbelopp för Brillokartonger arrangerade av Andy Warhol och muséer värderar till exempel pissoarer av Marcel Duchamp för liknande summor. Så tycker Kistalight gott att kommungubbar och för den delen gummor kan ta ansvar för ett ungdomens verk i Rågsved som samtidigt är ett tidsdokument för en spännande period när punken och graffitin slog igenom i Sverige!



Detalj Highway målad 1989 - Rågsved centrum - konstnärerna hyllar (4) namn i gula fältet ovan. Bild Thommy Sjöberg

Resten av väggen, norra sidan för Highway - här hyllas Rågsvedsgården den svenska punkens centrum och födelseplats.  Nedan en dikt av Kistalight i målartagen i Rågsved under sin ungdom. Bild Thommy Sjöberg


Kulturarbetare i rörelse - postpunk och Rågsveds 70-tal (Kistalight i målartagen)

I begynnelsen var det färgen.
Målare, plankstrykare, stockholmsvitt
och yrkets alla knep,
guldockra och grön umbra - en bildningsväg.

Måndag eftermiddag, tvätta utbränt kök
och måla om.
Blir underhållen av en kvinnlig dragspelare,
tillika hyresgäst som styrkt sig med några mellanöl.
Jag stryker tak och väggar.
Hon spelar Kalle Schewen
Musik någonstans på Ervallakroken
en alldeles vanlig måndag
efter en helgbrand
av övertända frites i olja.

Bara ett stenkast från Oasen
Thåström, punk
och Rågsveds 70-tal.

- Färgen ja…

Tak och tapeter
täcka golv, täcka möbler
En gång täckte jag även
över en människa
i en enrummare.
En ung kille i Ebba Gröns
generation
så trött…så trött
- Måla taket du!
Jag sover här på soffan.

 - Färgen ja…
tak och tapeter
fixas
i ett antal hallar
springer emellan
gäller att få till det.

Vi jobbar på ackord
täcker golv
spacklar skarvar
slipar.


Ungt par i ett badrum
inser och förstår
jag i en hall
när jag målar tak
rytmiskt
rullen på ett skaft
och färgen stryks ut
fram och tillbaka
ackompanjemang
liksom.


- Oh systrar och bröder!
Vatten som skvalpar
fnitter och gutturala läten
"Te voglio bene assai"
en serenad
innan bägaren svämmar
över i ett badrum
på Ervallakroken
som ett timglas
hos Bellman.


Färgen ja…
Bara ett stenkast från Oasen,
Thåström, punk
och Rågsveds 70-tal (Från ABC...Kistalight)


Andra bloggar om Kista  Andra bloggar om graffiti  Andra bloggar om Rågsved
©Thommy Sjöberg

Labels: , , , ,

Saturday, May 14, 2011

Bob Dylan 70 - 4th West street N.Y – Bobographica

 Just kids - tillit, tilltro och tidigt 60-tal! Bob Dylan med flickvännen Suze Rotolo flanerar på 4th West Street. I kvarteren kring Bobs första lägenhet nära Washington Square i Greenwich Village. Kistalight inleder en liten pilgrimsfärd i Bobs fotspår och hyllar en  blivande 70-åring.

If you see him say hello!

Bob på 4th West är  redan på väg in i berömmelsen med ett stim av mästerliga sånger. Klart att paret ovan hade varit bloggare och medlemmar på facebook i dag. Kanske hade de haft podcast sändningar direkt från Gaslight Café i Village.
Varför inte en direktsändning av A hard rain´s a gonna fall, så här i växthuseffektens tidevarv.
Hör slamret av kaffekoppar och ölsejdlar, sorlet och tystnaden när Bob med sin svetslåga till stämma, med sin blåsbälg till munspel, stämmer upp i:
  It´s a hard...  it´s a hard rain´s a gonna fall...
 Visst är Bob föregångare och en inspiratör för musikanter och låtskrivare i dag. Bob som förändrade musikindustrin och banade väg för en singer/songwriter tradition.
 Passade på liksom att förpassa slagdängeindustrin på Tin Pan Alley, Pling Plong gatan, kring 28th street och femte avenyn i New York, till populärmusikens skräphög.

Almost on the ground

De blixtrande ögonen
leendet
den breda munnen
läpparna
känslan
från ett ärr.

När skolbussen stannar
vid Indianstigen.
Ett spår, snitslat
som ett stygn
en ledtråd
till en saknad.

En ton,
My funny Valentine
som genomlyst efter
ett sommarregn
blänkande
i skyskrapans
hägn.

Medan vi
strosade runt
i den främmande
världsstaden
när Boeingplanen
gick in för
landning.

Så skrev Kistalight i ABC… och kom ihåg egna besök i New York.
 Då studsade vi nedför Broadway i nya gympadojor, inköpta strax nedanför Central Park på 57.e gatan, på väg mot West 4th street och den unge Bob Dylans hemkvarter.
Strax hoppade vi på en buss för det är inte lätt att vara flanör längs Manhattans långa avenyer och vandra i timmar även om man har nya gympadojor!

I wish that for just one time
You could stand inside my shoes...

PS En annan av Kistalights mer vuxna hjältar, Joseph Brodsky, bodde bara något kvarter från Bob och Washington Square på Morton street 44 men då från 1977 och framåt - se artikel nedan!

 Språket är Gud om Joseph Brodsky av Bengt Jangfeldt

Brodsky gillar katter på framsidan är han porträtterad tillsammans med katten Mississippi. En bild som Brodsky var väldigt förtjust i och som bland annat publicerades i samband med att Brodsky fick Nobelpriset i litteratur.
Brodsky var autodidakt (självlärd), tidigt hoppade han av skolan och i sin ungdom deltog han flera år i geologiska expeditioner i bortre Asien i det gamla Sovjetimperiet så småningom blev han intresserad av poesi och utvecklade en egen poetik. En poetik som färgades av att Brodsky var självlärd om man nu kan tala om att han var självlärd eftersom han besatt ett encyklopediskt vetande och som vuxen lärde sig flera språk och erövrade engelskan som vore det ett nytt modersmål.
- Klart det kunde vara knaggligt med uttalet! Oxford ligger långt bort om man som Brodsky var förvisad till regionerna upp mot Archangelsk vid Ishavet och engelskan lärts in med lexikon och vänners skänkta böcker.
Ärligt talat var en del föreläsningar obegripliga när väl en ivrig Brodsky i exil hade blivit lärare i litteratur på bl a Mount Holyoke College talade han en engelska med ryskt idiom som inte var lätt att följa. Undervisningen var en födkrok under Brodskys 24 år som lärare men flera essäer om poesi växte fram ur den. Lustigt nog undervisade han ett år en av Bob Dylans söner i sin poesiklass. Bob Dylan som hade samma födelsedag som Brodsky men var ett år yngre. Bägge hade även det gemensamt att de valde en självständig väg - de gick sin egen väg - the road not taken. Bägge hade också starka förebilder de identifierade sig med, rent av gick upp i, i Dylans fall Woody Guthrie och i Brodskys fall W. H. Auden. Den senare som till och med fick ge namn åt en Essäsamling Att behaga en skugga - för övrigt en av Kistalights verkliga favoriter.
Brodsky utvecklade en egen intressant poetik som mycket förenklat kan beskrivas som att tiden är större än rummet men språket är större än tiden. Kring det utvecklade Brodsky en syn om språket som metafysik. Språket är gud. Här blir det problematiskt för Brodsky anser att estetiken är basen för all värdegrund och etik.
Kanske är det Brodsky som autodidakt som slår igenom när han bygger sin romantiska poetik där han , förenklat, anser att bra litteratur och helst poesi är etikens moder - ungefär som att man blir en god och bättre människa om man läser massor av litteratur och genom det skapas det en bättre värld.
Många av världens diktatorer läste massor av goda böcker - se t ex Mussolini, Mao och Stalin. De blev inte mindre onda för det!
Det är inte kunskapen och det encyklopediska vetandet som saknas hos Brodsky utan mer ovanan att tänka disciplinerat vilket tränas i studier på universitet och högskolor. Något han faktiskt, även det, delar med Bob Dylan. Bägge är fantastistiska poeter men knappast några samhällstänkare eller ideologer.
- Bättre då med deras poesi!
Brodsky besökte ofta Stockholm och älskade skärgården. Ljuset och naturen påminde om hans ungdoms Leningrad med omgivningarna kring Finska viken. Besöken resulterade även i dikter - här kommer inledningen till en av dem - en elegant bagatell men väl så formsträng.

Hamnen i Fagerdala

Träden susar vid kanalens strand i mörkret.
Regn, får man anta; ty det är knappast så att björken - 
för att inte tala om tallen - i den mörka natten,
i lövens fina skälvning, i barrens glans, känner igen
vatten
när det faller i lodrätt bana. / _ _ _ /
Andra bloggar om Kista
Andra bloggar om Bob Dylan
©Thommy Sjöberg

Labels: , ,

Sunday, May 08, 2011

Tennis taktik Light II

Kistalights mage är som McEnroes huvud under söndagen - inte riktigt hanterbar! Ibland tror vi på Kistalight att en riktig vinnare är bara en som är livrädd för att förlora - men som Carola säger - misströsta inte Jesus loves you anyway!

Kistalight har spelat tennis i helgen.
- Magsjuk!
Något jag käkat eller flunsa?
Stadgat magen med två Dimor.
Taktik att bara skyffla över bollen!
Alldeles slut i andra set - funderar på att bryta matchen.
- Ah fortsätter ett game till!
Hur det gick?
Vann i två raka set!
Sens moral, taktik light,  varför fördjupa sig i spelteorier?
Bara att skyffla bollen över nätet!
Det är klart den ska sitta mellan linjerna också!
- Är det inte det livet går ut på?
Kistalight vilar resten av söndagen på soffan.
Magen stadgad med två Dimor!
- Mör!

Andra bloggar om Kista  Andra bloggar om tennis
©Thommy Sjöberg

Labels: ,

Tuesday, May 03, 2011

Patti Smith Light i repris

Självporträtt Brooklyn 1968 - Drawing - bild av Patti Smith

Patti Smith visat hur mycket rock´n´roll det finns i poesi
och hur mycket poesi det finns i rock´n´roll.
Patti Smith är en Rimbaud med Marshall-förstärkare.
- Eller här hela motiveringen!
“The Polar Music Prize 2011 is being awarded to American poet and musician Patti Smith.
By devoting her life to art in all its forms, Patti Smith has demonstrated how much rock’n'roll there is in poetry and how much poetry there is in rock’n'roll.
Patti Smith is a Rimbaud with Marshall amps.
She has transformed the way an entire generation looks, thinks and dreams.
 With her inimitable soul of an artist, Patti Smith proves over and over again that people have the power.”

Kistalight länkar till sin blogg Patti Smith Light från förra året och grattar juryn för Polarpriset till ett fint (kul) val i år!
 Patti Smiths minnesbok Just kids läste Kistalight också för ett år sedan. I Just kids finns det ett stråk av sorg som stinger till mellan raderna. I ungdomen får Patti adoptera bort ett barn, baby, och hon får inte – kan inte fortsätta sin utbildning till lärare.
- Lika bra det tycker Patti som söker sig från vischan i södra New Jersey till New York city pank och med Arthur Rimbauds dikter i bagaget och tänker sig, drömmer om, en framtid som konstnär.
Arthur Rimbaud är följeslagaren, förebilden och tröstaren.
Från Just Kids minns vi även hur Patti Smith förmedlar en stark känsla av övergivenhet. Patti och hennes pojkvän Robert Mapplethorp levde långt från sina föräldrars vardag med sina konstnärsdrömmar, två barn som tror på sagor och får dra sig fram under små omständigheter i Brooklyn och så småningom flyttar de in på Chelsea hotel med sina teckningar och målningar som pant för hyran. Från början inriktade på bildkonst sedan hittade de en utveckling, av en slump, som följde sina egna vägar. Mapplethorpe blir modernistisk utlevande dekadant fotograf och Patti Smith hittar vägen till en poesi med djärvt bildspråk som leder till New Yorks punkiga popscen.
Här ett klipp från Patti Smiths första single! Den legendariska spelningen på Elecric ladyland 1974 med Hey Joe på framsidan!



Patti Smith är en överlevare och i år blir hon folkpensionär! I Just Kids får vi följa henne från sent sextiotal och 1970-talet. Hon blir inte bara ett vittne för sin generation utan lovar också före detta pojkvännen Robert Mapplethorpe att hon ska skriva deras historia när han dör i aids 1989. Pattis flytt till New York beskrivs storartat.

Det var sommaren då Coltrane dog. Sommaren med "Crystal ship". Hippiebarnen höjde sina armar och Kina sprängde en vätebomb. Jimi Hendrix tände eld på sin gitarr i Monterey. På radion spelade man Ode to Billie Joe". Det var upplopp i Newark, i Milwaukee och i Detroit. Det var sommaren med Elvira Madigan, kärlekens sommar. Och under denna föränderliga, ogästvänliga sommar fick ett oväntat möte mitt liv att byta riktning.
 Det var sommaren då jag träffade Robert Mapplethorpe.

 Kistalight som då och då tycker sig ha haft anledning att fundera över varför vissa människor överlever och inte slås ut av konkurrens och intriger och inte fastnar i droger och en destruktiv livsstil tror inte det finns någon speciell formel för ett hyfsat liv. Kanske måste man bara ha en viss tur och människor som stöttar och tror på en i avgörande lägen.
 Hos Patti Smith tycker sig dock Kistalight ana en sorts ursprunglig naiv föreställning om världen och sina möjligheter. Varför inte känsla som många pionjärer hade när de skulle erövra Den nya världen. Hennes drivkrafter är att hon känner en konstnärsådra och tecknar, målar och skriver dikter och försjunker i vackra volymer av Modigliano, Picasso, Dubuffet och vill finna sitt uttryck. Det var inte längtan efter berömmelse och pengar som drev henne.  Frågan är också om inte hennes arbetarklassbakgrund från södra New Jersey var en god hjälp och en bra värdegrund. Van som hon var vid små omständigheter och att vrida och vända på pengarna för att klara sig. Hon jobbar till och med övertid i sin bokhandel under Chelsea hoteldagarna så att hon hennes syster har råd med en Parisresa.
 Patti Smith har en ren stil i Just Kids, inga onödiga åthävor eller krusiduller, hon förmedlar en religiös hållning om nåd och försyn i kapitlet om Robert Mapplethorpes död att Hålla gud i handen som gör att språket växer och blir större än sitt innehåll. Hon kan inte ta till sig Robert Mapplethorpes destruktiva utlevande livsstil även om hon förstår hans fotokonst med blandningen av kitsch, skuld, katolska kyrkan, sexuell sadomasoschism och modernism.
 Helt okomplicerat behöver det heller inte vara  att komma ifrån arbetarklassen i New Jersey!
Vad sägs om följande föräldrapar. Mamman Beverly var jazzsångerska, servitris och Jehovas vittne. Pappan Grant var fabriksarbetare och ateist och så fanns systrarna Linda, Kimberley och brodern Todd.
En ytterligare drivkraft för Patti var säkert att bryta upp från eländiga arbetsförhållanden - ingen klasskampsteoretiker men väl så mycket hjärta!
- Här några översatta rader från The Pissfactory.

16 år och avbetalningsdags Jag fick jobb på en pissfabrik
kollade rör fyrtio timmar trettiosex dollar i veckan
Men det är klirr i kassan, Jack. Det är så hett här inne
hett som Sahara Man svimma av värmeslag men
kärringarna är för sinnesslöa för att fatta För jävla
tacksamma att ha jobb För att fatta att man lurar
skiten ur dom.
/ _ _ _ / Patti Smith Electric Ladyland 5 juni 1974

Här i dikten, sången och performancestycket Pissfactory började Patti Smiths saga som rock n roll artist men visst har hon fortsatt med både sina teckningar, målningar, fotografier och skrivit böcker - förstås!
  Andra bloggar om Kista  Andra bloggar om Polarpriset
©Thommy Sjöberg

Labels: , , , , ,

Sunday, May 01, 2011

Första Maj Light

Midsummer Madness Sprayfärg på puts 1994 Albano - ”Solidaritet arbetarklassens kampenhet” - vill inte klättra alltför mycket för konstens skull - blir en bild ur grodperspektiv, klicka gärna på bilden! Bild Thommy Sjöberg

 Nåja - Kistalight tar vägarna förbi Norra länken och Albano under första maj - en arbetsplats för riktiga arbetare (med antagligen ganska avancerade uppgifter och organisation. Arbetare som troligen inte går i några första majtåg i dag) och fotar i sina studier av graffiti en av fyra K-märkta målningar!
Midsummer madness av av Akay och Spade.

I går Valborgsmässoafton var vi i Filadelfiakyrkan på Rörstrandsgatan!
Frireligiösa knappast!
Vi lyssnade på Jenny Wilson och Tensta gospel choir!
En svängig, kompakt, kreativ, sökande och inte riktig förutsägbar show!
Rytmer, timing med en egen ton och rockig Valborgsbrasa!
Wow!
Tema – kamp!?
Kan passa bra första maj!
Work!

Work! - I work in the mid-day sun;
Work! - I work till the evening come!
Work! - If ya ain't got nothing to do!
Work! - Ooh-ooh-ooh-oo-oo-ooh! (Bob Marley)

Andra bloggar om Jenny Wilson
Andra bloggar om Kista
Andra bloggar om graffiti
©Thommy Sjöberg

Labels: , , , ,