Sunday, August 30, 2009

Tensta Arkitekturskola

Kistalight som byggledare här med Punkthus Solitude en smula kompakt modell av Vällingby Centrum. Byggt av sjuorna på Spånga gymnasium VT 2005. Något som livligt gestaltats i ABC…Kistalight. Bild Thommy Sjöberg

I korthet
Alla hugade och intresserade ungdomar kring Järvafältet som är intresserade av samhälle - speciellt förorter, vackra byggnader, bostadsmiljöer och byggen.
- Slå till och sök Tensta Arkitekturskola
- Om kursen
- Anmälan


Platser kvar på arkitektskola

Utbildning Det finns fortfarande platser kvar till Tensta arkitekturskolas orienteringskurs som nu startar i Tensta gymnasiums lokaler. Utbildningen är en del av Kungliga Tekniska Högskolan och passar den som tycker att yrken som arkitekt, byggtekniker eller samhällsplanerare verkar spännande. Kursen kommer att gå på halvfart och ge 15 högskolepoäng.
För att komma in krävs grundläggande behörighet och det finns inga åldersgränser uppåt. Men även den som exempelvis saknar gymnasiekompetens har viss chans att antas till utbildningen. Om man bor i Tensta vill säga.

- Hm…hm kanske något för Kistalight.
- Inte purung förstås!
- Behövs ju inte heller – se ovan!
- Hur många studiedagar - allhelgonaveckan, har vi inte ägnat åt arkitektur och idéer kring stadsplanering; Vällingbymodellen ABC…stad, Bofills båge och söderpromenader och modellbygge på Arkitekturmuseet och byggprojekt i skolan.
- Drömde vi inte och sökte till Arkitektur på Kungliga Tekniska Högskolan i vår ungdom och hade en möjlig reservplats som vi inte utnyttjade utan harvade som målare i södra förorterna istället.
- Varför inte sluta cirkeln!
- Hur finansiera detta?
- Kanske köpa en trisslott.
- Möjligen ges även kurserna på kvällstid.

PS Ringer Stefan Pettersson på KTH under måndagen. Det finns fortfarande platser kvar. Undervisningen är schemalagd under dagtid; tisdag, onsdag och torsdag under HT 09. Sedan behövs det tid för att genomföra de olika uppgifterna och projekten.
Andra bloggar om Kista: Andra bloggar om arkitektur Andra bloggar om Tensta
©Thommy Sjöberg

Labels: , , , ,

Thursday, August 27, 2009

Manifest light

På Kistalight gillar vi alla manifesteringar som på något sätt manifesterar att manifest - de ska man se upp med.

- Wow för gårdagens upprop, 26 augusti, i DN!
- Bright säger vi på Kistalight och citerar uppropet nedan.
- Vår tid med miljöproblem, globalisering, girighet och gigantiska avgrundslika sociala orättvisor nog behöver den som ska berätta om detta myriader av former och fantasi som inte får begränsas av en för trång berättarkostym.
©Thommy Sjöberg

Manifest för en olovlig litteratur
Skönlitteraturen är alltid lite större än vad man i varje enskilt verk kan före­ställa sig. Berättandet bär på så oändligt många fler möjligheter än vad som går att återge i någon historia. Renodling ger inget annat än näringsfattig jordmån.
Vi vill korsbefrukta, ympa, låna, stjäla, ge, tvinga oss på och dela med oss av våra hemligheter. Vi vill resa, komma hem, experimentera, urarta, kommentera, reflektera över oss själva, världen och vårt skrivandes plats i alltsammans i en angelägen, levande samtida prosa som blickar bra mycket längre än ner i den egna naveln.
Vi vill arbeta tillsammans med våra kolleger för förbättrade villkor i stället för att peka finger åt varandras val och verk.
Vi införlivar också revirpinkarna i litteraturens ohejdbara rörelse.
Berättandet ska inte begränsas av okunnighet och missunnsamhet. Fler ska göra mer. Allt får plats. Vi är inga knähundar, vi biter den hand som föder oss, om det är nödvändigt. Vi vill inte foga in oss i en specifik tradition, vi vill inte ens anpassa oss till läsaren, vi tror mer om läsaren än så.
Vi lovar att skriva deckare under pseudonym, berätta om unga människors shoppingvånda och kärleksaffärer. Vi lovar att skriva om buttra kommissarier i allehanda dimhöljda landskap. Vi vill skriva i full medvetenhet om att stilen och formen också är en del av budskapet.
Vi lovar att inte uttala oss fördummande om våra egna verktyg, utan tvärtom respektera läsarnas intelligens. Vi lovar att använda både egen och andras erfarenhet, att berätta historier ur livet, om sanna människor eller historiska gestalter, om vi skulle känna för det.
Vi tänker förpacka våra texter huller om buller i hattaskar, skokartonger och flyttlådor, skriva 10 000 sidor långa meningar eller för den delen en trilogi som bara består av ett enda ord (som förblir dolt).
Skönlitteraturen är en helt annan uttrycksform än pastor Janssons postilla, men om denna postilla skulle komma till användning i något vi skriver drar vi oss inte för att använda den.
Den svenska romanen har bruna ögon och svart hår, den är flintis, grönögd, blind och kroknäst. Den bär en diktsamling i bröstfickan, ett pass i bakfickan och går i höga klackar. Den kan förväxlas med predikningar, ståuppkomik, telefonkataloger, programblad, manualer eller mjukvara. Den älskar svårigheten som bryter upp dörrar, hittar genvägar och använder fusklapp på förhöret, och om det är nödvändigt vänstrar den med journalistiken, som den gjort sedan Almqvists dagar.
Den svenska romanen fan kan röka på och attackera fan vem den vill. Den svenska romanen är skogstokig ibland, när andan faller på. Den attackerar bakifrån, namngivna både levande och döda.
Den skönlitterära prosans obegränsade potential gör den till en konstform som alla andra, och den mår bäst av växelbruk, öppenhet, konflikter, möten och världsomsegling under havet för att fylla sin potential som den absolut viktigaste referenspunkten för alla samtal över huvud taget.
Vi vill skriva böcker som blir lästa, tummade, slitna ur händerna av arga skattebetalare, lånade och spridda till max, därtill citerade, imiterade och översatta. Vi vill göra hela 2000-talet till den gränslöst expansiva skönlitteraturens millennium.
Torbjörn Elensky, Fabian Kastner, Sofia Stenström, Agneta Kling­spor, Mats Kolmisoppi, Hassan Loo Sattarvandi, Stefan Hammarén, Martin Tistedt, Athena Farrokhzad, Aase Berg, Åsa Maria Kraft, Pär Thörn, Oline Stig, Peter Fröberg Idling, Monika Fagerholm, Mats Söderlund, Elisabeth Hjorth, Cecilia Davidsson, Anna-Karin Palm, Sara Gordan, Gunnar Ardelius, Anneli Jordahl, Susanna Alakoski, Stefan Lindberg, Jörgen Lind, Hanna Nordenhök, Tom Malmquist, Joar Tiberg, Anna-Karin Selberg, Anna Hultenheim, Vendela Fredricsson.
Wow...wow Kistalight
Andra bloggar om Kista Andra bloggar om författare: Andra bloggar om litteratur
(DN 26/8 09)

Labels: , , ,

Sunday, August 23, 2009

Om konsten att flyga till Kabul

Om konsten att flyga till Kabul - Kistalight rekommenderar kvällens film på Svt2 med en gammal recension.
Fyra filmer har vi vallfärdat för att se det senaste året på Vickan. The Garden state, Sideways, Järntrean (även Järntrean visades i Svt2 här om dagen, 20/8) och nu Om konsten att flyga till Kabul av den danska konstnärinnan Simone Aaberg.
- Vilka filmer!
Parkering vid Zinken och en rask promenad över Fatburs och Södra stationsområdet genom ett levande söder. Synd att Kista bio har så kommersialiserat utbud och brist på filmer för en filmbiten kulturintresserad men okej med en söderutflykt.
Flygarfilmer, en grabbig zon, minns en av min ungdoms favoriter Yossarian i Moment 22, tokrolig hjälte och absurd film som också passade bra som förebild när man försökte slita sig loss från föräldraauktoriteter i en rätt galen värld. Top Gun en annan populär och tacksam flygarfilm under 90-talet men kanske ingen kulturell höjdare att visa som lärare på högstadiet. Filmen som hade scener både för killarna och för tjejerna. Några av scenerna fungerade, förstod jag senare, som ömma instruktioner om kanske "det" som intresserar allra mest när man går på högstadiet. I den finns också konsten att berätta en historia och att söka en identitet. I dag är Top Gun också analyserad, den grabbigaste av filmer, av företrädare för gayrörelsen.
Kul med en feministisk variant av flygarfilm, faktiskt också en roadmovie, och en art of performance i konsten att flyga, om att (åter)erövra himlen – läs drömmarna om konsten och att få en tjejkompis i Kabul. I filmen finns också inklippta scener med historiska kvinnliga stridsflygare och kartor över resrutten med animationer.Medlet är ett 40 år gammalt Piper Coltplan och resrutten går från Copenhagen via Prag, Balkan, dock inget tillstånd för Sarajevo och Bosnien, vidare mot Istanbul.
- Det är väl Galatasaraytornet man ser vid inflygningen?
I Konyaområdet på Anatoliens högslätt får Simone kontakt, med två kvinnliga turkiska stridsflygare. Tillsammans gör de ett vågat luftakrobatnummer, art of performance, med hjälp av jetstrålarna som efter en tät överflygning av Pipern bildar ett mjukt böljande V över himlen.
– Ett mycket kvinnligt tecken tycker vi på Kistalight.
Simone får tillstånd att flyga, space, vidare genom östra Turkiet, Diyarbakir- Van, och norra Iran, delar som kan kallas Kurdistan. På gränsen till Afghanistan inköps kläder och slöjor som ska möjliggöra färden in mot Kabul. Eftersom amerikanarna anser att Afghanistan är en war zone får de chansa på en inflygning – se filmens engelska titel. Smiling in a war zone. Taktiken att berätta för flygledningen om resrutten, flying visuale, men inte besvara anrop fungerar. När de landar i Herat är de minst sagt väntade. Den vidare färden mot Kabul blir spännande med färder över bergskedjor på mer än 11 000 fots höjd.
I ett myllrande Kabul etableras kontakt med den unge tjejen Farial, resans mål, som i en tidningsartikel inspirerat Simones i hennes resa med att hon vill bli Afghanistans förste kvinnlige stridspilot. De flyger tillsammans över Kabul och de får senare kontakt med två kvinnliga stridspiloter, överstar, som styr militärhelikoptrar. Kvinnliga stridspiloter finns alltså redan där och de lovar att coacha vår unga Farial mot vidare höjder. Dock ställer sig patriarkat och klanvälde i vägen för drömmarna. En morbror säger nej och punkterar Simone och Farials dröm.
Fin film tycker vi på Kistalight som absolut förespråkar en fri himmel för art of performance och för djärva fantasifulla fredliga projekt.
Skarpt gillar vi lätt och luftig termik och djärva flygningar man mår bra av kryddade med en insikt att man ska vara varsam med andra när det gäller sina projekt och drömmar.
- Men visst alltid nöter det något på lagrade sediment av patriarkat, klanvälde och för den delen luftrum som är deklarerade som war zones. Andra bloggar om Kista: Andra bloggar om Kabul
©Thommy Sjöberg

Labels: , , ,

Saturday, August 22, 2009

Woodstock Light

En av flera berömda Bob Dylan fotografier från Bernards café i Woodstock av Daniel Kramer

I veckan (back in school) och fyrtio år sedan Woodstockfestivalen ägde rum och mer än fyrtio år sedan Kistalight tog sig ut i stora världen och skulle livnära sig som målarlärling och "plugga student" på Komvux och 45 år sedan vi drabbades av Leif Nyléns briljanta essä om Bob på DN:s kultursidor.
- Såg Bob samma dag på Skärmarbrinks T-station.
- Ja på ett skivomslag alltså - bärandes av en ung litteraturstudent. Han såg gammal ut där på framsidan då han blickade fram bakom titeln The times they are a changing.
- Ja som Bob redan då faktiskt insett och upplevt det mesta i tillvaron!
Lyckades fixa ett exemplar av skivan genom ett köp på fiket mitt emot Adolf Fredriks musikgymnasium i Stockholm, så småningom kom ju hans skivor ut i den vanliga handeln.
- Sedan var det kört!
Undrar om inte Bob betydde mer som introduktör och förebild än lärarna i plugget av litteratur och lyrik.
- En musikens trickster av modernistisk rockpoesi med gnisslande munspel och elgitarr som samlade spännande musiker omkring sig.
- Föreställningen om Woodstock och Bob Dylan ; motorcykelolycka, gåtfull tystnad, Sara, familj och barn, Big Pink och trots allt nya låtar betydde en del av magin kring 69 års Music and Art Fair festival.
- Woodstock som symbol för bohemisk retreat, kreativitet och med Bob som familjefar och bandledare (The Band).
Nära Woodstock hade också en av den amerikanska litteraturens stora radikaler sitt hem under några år. I Croton-on-Hudson levde John Reed och Louise Bryant som äkta makar under några år innan Reed försvann till Sankt Petersburg och den ryska revolutionen (1917) och skrev Tio dagar som skakade världen. Ett av de mest klassiska reportage som finns inom journalistiken. Ett reportage som andas närvaro och atmosfär av en omvälvande historisk händelse.
Närvaro, atmosfär och radikal anda blev det också när väl filmen om Woodstockfestivalen redigerades och visades upp för världen. Kaos och ekonomisk katastrof medan den pågick. Kreativ succé, harmoni (kidsen höll sams trots kaos) och en höjdpunkt för det radikala 60-talet i USA när det hela var över och nedklippt till en spelfilm. Både när det gällde de flummiga hippieidealen och den mer ideologiska studentrörelsen.
Frågan är om inte Bobs ande svävade över hela festivalen och låten, Woodstock, som fångade hela festen skrevs av Joni Mitchell som inte ens fanns på plats när det hela begav sig.
En festival som en jätttelik gratis nedladdning, kidsen grejar en happening och några artister inspireras som aldrig förr; Ritchie Havens, Janis Joplin, Santana, Jimi Hendrix med nationalsången och kanske mest magisk av alla Joe Cooker med With a little help from my friend.

Would you believe in a love at first sight
Yes, I'm certain that it happens all the time

What do you see when you turn out the light
I can't tell you but I know it's mine

Trots allt; kanske var festivalen bara en slutlfas för 60-talsprojektet, mer en dröm än verklighet och på sikt förödande med drogerna. Dylan familjefar och lantbo istället för modernistisk rockpoet och en som inte ställde upp på festen. Bethel (där festivalen ägde rum) låg egentligen långt från Woodstock.
- Viktigast av allt ett genomfört kreativt kaosprojekt och avantgarde istället för kommersialism, så blev förstås festivalen ändå riktigt lönsam till slut!
Andra bloggar om Bob Dylan Andra bloggar om Kista: Andra bloggar om Woodstock
©Thommy Sjöberg

Labels: , , , ,

Wednesday, August 05, 2009

Tillvarons hundar

I brist på schäferhundar i Kistalights arkiv får det bli Rauschenbergs Monogram.
Vem ska rädda dig Bente
Från tillvarons hundar
Ulf Lundell


Varje morgon likadant!
Ringsignalen, dörren öppnas, den kraftfulla schäferhunden står på bakbenen och lägger framtassarna på Kistalights axlar och hälsar välkommen.
Lika överraskad varje dag!
Bland kryddvägar och veckodagar i Hökarängen på sjuttiotalet med uppgift att måla om och tapetsera en utbränd lägenhet, nåja rum, hos deppig ung man.
Brandorsak, konflikt med försäkringskassan om rätten till sjukpeng eller var det bara slut med tjejen?
Hur som helst ligger vår unge man på soffan i vardagsrummet, deppar, tycker sig ha något med nerverna eller var det huvudet vilket han absolut vill bevisa för försäkringskassan och de sociala myndigheterna.
Till vänster bakom soffan det utbrända rummet där taket ska målas om, tapetrester ska rivas, väggar måste bredspacklas och nya tapeter ska hängas. Schäfern och Kistalight bekantar sig med varandra och eftersom vi till vardags bor i vänsterkollektiv eldar vi på, ursäkta uttrycket, om samhället i snacket med vår deppige unge man.
Schäfern, kommer tyvärr inte ihåg namnet, ser förvånansvärt välvårdad ut och är inte av den raggiga typen som man kan se hos missbrukare.
Just den här veckan lyser den kapitalistiska utsugaren, till målarmästare med sin frånvaro - se Kistalight som boende i vänsterkollektiv och med studier av Marx och Engels i ryggsäcken, .
Han var nämligen dödskraj för schäferhundar.
Arbetsro alltså – nåja vår målarmästare var mer en hygglig och robust karl som antingen kunde beskrivas som snål eller väldigt ekonomisk. Eftersom Kistalight jobbade på ackord gällde det att få till det. Allt var inte mätbart enligt ackordslistor och då fick man skriva upp timtid. Kan ungefär beskrivas som extra timmar utöver ackordet. Om detta pågick oftast en diskussion där Kistalight oftast föll till föga mot sin kapitalistiska utsugare till målarmästare. I ärlighetens namn fick man även tillstå att det inte fanns så stora marginaler till vinster.
Nåja man kunde göra ett gott hantverk istället.
Andra dagar kunde vår målarmästare berätta om hur det var förr i Hökarängen - på pionjärtiden.
Hökis kallades för Skittunnan!
Det var de första åren. Massor av hus byggdes kring veckodagsgatorna – ”ett miljonprogram” på det sena fyrtiotalet. Lätta masonitskivor som mellanväggar utöver de bärande murade väggarna och med torrdass på gården. Inflyttningen från landsbygden pågick redan då för fullt och Hökarängen blev känt som något av Vilda västern där skitkorvarna, latrinet, kunde flyga genom luften från de öppna fönstren. Sedan förnyades Hökis, restaurerades, bland annat genom vår firma Andreassons måleri men det är som man brukar säga en annan historia.
Dagarna går i det inte allt för glassiga Hökarängen bland kryddvägar och veckodagar i Söderförort. Vår unge deppige man ojar sig på soffan, Kistalight eldar på, ursäktar fortfarande uttrycket, om samhällets orättvisor och kapitalismens förfall, medan arbetet framskrider.
Vårt kraftpaket till schäfer deltar nyfiket, sitter plats bredvid tapetbordet, medan Kistalights vevar på med tapetgrejerna (mäta, riva, klistra, skära, sätta).
När det är dags för slutfinishen med att sätta tapeterna och vi stryker ut vådorna nedtill med vår tapetborste känner vi en stor blöt tunga som slickar vår kind. Kistalight ser knappt med högra ögat, gammal ögonskada, och har inte märkt att vår schäfer, vi kan kalla honom Freddie, smugit upp och saluterar Kistalights arbete med närkontakt.
Målarmästaren som heter Ove har äntligen dykt upp, ryser när han ser kraftpaketet till schäfer och säger till Kistalight.
Du som har sån tumme med folk och fä här i Hökarängen borde absolut fortsätta med dina studier!(Kistalight som då både hade tagit studenten på Natur på Norra Latin och klarat av akademiska betyg i matematik på Stockholms universitet, vet inte riktigt vad han ska göra med sina studier, utan läser istället lassvis med böcker, samhälle och skönlitteratur, bor i vänsterkollektiv och trivs ganska bra med sitt målarjobb i de södra förorterna)
Socialhögskolan kunde vara något säger vår robuste hygglige målarmästare med eftertryck.
Då blir du aldrig arbetslös!
Socionomer behövs här ute i Hökis.

                                                  Bente - Ulf Lundell från debutalbumet Vargmåne

Epilog:
Gå på min högra sida säger min fru när vi är ute på promenad om vi möter en värstinghund. Hon vet att jag innerst inne är skraj för stora jyckar.
 Men det är klart schäfer - Freddie från Hökarängen var rena velourhunden jämfört med dagens monsterdogs till kamphundar som du kan möta på promenad i grönskan längs Järvafältet runt Kista, Rinkeby, Husby och Akalla!
Si så där några år in på 2000-talet!
Andra bloggar om Kista: Andra bloggar om Hökarängen Andra bloggar om arkitektur
©Thommy Sjöberg

Labels: , , , , , ,