Friday, May 26, 2006

Rötter


I dag firar vi ettårsjubileum som blogg med något på R i Kistalight Lexikon. Vi passar på att hälsa till KnutAnders på bloggen Söder om söder .

Rötter är där man har sina fötter brukar jag tänka de dagar när själens svarta hål känns alltför djupa när jag traskar Helsingörsgatan fram och Kistaskrapan ligger inbäddad i blytunga regnmoln.
- Klart har man ingen historia så har man inte heller någon framtid.
 Då jag härstammar från en stor familj med bakgrund i Stockholms skärgård finns släkten där men i det moderna samhället räcker dock inte alltid tiden till för närmare umgänge och kontakter.
 Den 17 augusti 2003 arrangerade dock fyra duktiga kvinnor bland kusinerna en resa och en träff tillbaka till ursprunget och tillbaka i historien. En buss från Stockholms central med 23 kusiner och deras respektive förde oss till Österhaninge kyrka och till Årstanäs vid Blistafjärden, nära Hårsfjärden, och för en middag på Strand hotell i Dalarö.
 Det var en minnesvärd dag, den enda kvarvarande systern i vår föräldraskara, Elsa, fyllde 94 år. Hon uppvaktades på Årstanäs av oss alla.

Grattis Elsa på din födelsedag!
Vad fin du är med dina vackra röda ros i håret!
Vem är det?
Det är Thommy.
Oh är det säger Elsa och får det att låta unikt!

Eftersom min far var näst yngst i den stora barnaskaran efterlämnades inte så många minnessaker från det vackert liggande skärgårdshemmanet i Årstanäs som de fick lämna när han var barn på trettiotalet. Dock har jag en kopia på en tidningsartikel i ST från 1925.Fotot där är egentligen från en konfirmation 1922 året då min far föddes. De som konfirmerades hette Anna och Alf och står längst till höger i mittraden. Elsa 94-årsjubilaren syns längst till vänster nedre raden. Av alla syskonen som syns på bilden dog tre stycken i ung ålder övriga överlevde och blev gamla och flera av dem blev över nittio år. Förutom strömmingen, den friska luften och det härdande livet så hade de roligt i syskonskaran. Man spelade musik, man sjöng och skrattade nästan jämt. Bra egenskaper för ett långt och gott liv tror jag.

Ett fotografi och en artikel
Sensommar 1925, Årstanäs i Österhaninge socken, 18 barn med föräldrar framför fotografen och ett skärgårdshemman i bakgrunden. Stockholmstidningens utsände berättar om Sjöbergarna - Sveriges barnrikaste familj, ändå saknas ett barn på fotot. Jag vet för jag har laguppställningen -sic! Det skulle alltså vara 19 barn. Se foto ovan!


Ett stiligt par som fick en massa duktiga barn som var våra föräldrar - Anna och Albert Sjöberg

Vid Blista och Årstafjärden fyllda med strömmingsblänk, karga jordar och Hanveden med skog och vilt skulle barnen Sjöberg formas och växa upp. Det var det gamla bondesamhällets tid. Det var långt mellan slott och koja, före bilismen och det moderna samhällets genombrott och långt innan man inom sjukvården kunde bota TBC med en antibiotikakur. Här gällde det att lita till den egna förmågan och fantasin. Man fick utveckla det man i dag skulle kalla en omfattande kompetens. Fiske, fiskeredskap och båtar skulle hanteras. Jordbruk med bete, hö och djurhållning tillhörde vardagen. Snickerier, bygga, fixa och laga blev en färdighet som de unga bröderna fick klara av. Kvinnorna fick ta till vara tyger och kläder som de värsta sömmerskor och i hushållet gällde det att laga till strömming, vilt, kött och bak och som sagt det föddes en del barn och då fick de äldre systrarna passa småsyskon och insikt i barnmorskornas värld. Försäljartalangerna utvecklades på lördagarna med strömmingsförsäljning på Kornhamntorg. En försäljning som 1924 underlättades med hjälp av en nyinköpt T-Ford.- Se där ett exempel på att man inte var främmande för nymodigheter!
När det gällde fritiden var man inte sämre. Även om jag tror att man inte pratade om fritid på den tiden. Då var man nöjesarrangörer med tillgång till festplats, Tallbacken, egen orkester bestående av delar av syskonskaran som skötte musiken, kaffeservering med hembakt och systrar som skötte inträde och tog betalt. Här hade man kul och det var mycket glädje det har jag själv tagit del av när jag hört äldre fastrar skojat och skrattat när man pratade minnen från förr. Det vimlar av starka kvinnor inom Sjöbergssläkten.
Klart att man blir självständig och utvecklar det vi i dag skulle kalla anlag för ett gott entreprenörskap när det varken finns tillgång till fiskerikonsult, barnavårdscentral, jordbruksverket, byggprogram på gymnasiet eller för den delen kommunala musikskolan, utan att förringa någon av dessa institutioner prövades barnen Sjöberg ständigt i vardagen.
Det var en resa de fick göra barnen Sjöberg. Inte bara för att de som vuxna flyttade in till Stockholm. En resa som i dag tar en halvtimme med bil tog då med häst och vagn åtskilliga timmar och sedan med den införskaffade T-Forden några timmar. Nej den verkliga resan var den från ett fattigt bondesamhälle till det moderna samhället med bilen, teven och sjukvården som symboler. Staden istället för landet som boplats, folkhemmet och det goda livet under några decennier efter andra världskriget. Ett modernt samhälle som med tiden dock fick andra problem än bondesamhället med sin kärvhet och fattigdom.
Resan från bondesamhälle till staden och det moderna livet fick våra föräldrar göra men jag undrar om inte vi alla kusiner har lite strömmingsblänk i ögonen, skärgårdens fjärdar i våra hjärtan och finns det inte en entreprenör inom oss med en alldeles särskild känsla för musik. Fantastiskt är i alla fall att tänka sig att rötterna finns i ett skärgårdshemman vid Årstanäs i Österhaninge socken.
Där en man Carl Albert Sjöberg bildade familj med en ung kvinna Anna Matilda Nilsson i ett annat sekel, ja under annat millennium och i ett annat samhälle. Ett stiligt par som fick en massa duktiga barn som var våra föräldrar.

  1. Andra bloggar om fotografi Andra bloggar om litteratur  Andra bloggar om klassresor  Andra bloggar om författare: Andra bloggar om Stockholm Andra bloggar om skrivande Andra bloggar om pedagogik   Andra bloggar om didaktik  Andra bloggar om Tomas Tranströmer: Andra bloggar om Öland:
    © Thommy Sjöberg 



Labels: ,

Sunday, May 21, 2006

Framtidens media?


Bloggar, RSS och Podcasting vad skymtar bortom parkvägen när det gäller framtidens media. Bild: Thommy Sjöberg

I veckan som var hamnade jag på Lärarhögskolan i Stockholm. Fåglar som kvittrar, koltrastar som drillar i parken vid Konradsberg, när jag strosar runt i den numera om och tillbyggda skolans Campus.
- Pågår det här spännande, kreativ, och nyskapande undervisning om pedagogikens nya rön?
På måndagseftermiddagen var det en öppen föreläsning med temat Framtidens media, nya kommunikationer och berättarmöjligheter på nätet. En personlig föreläsare, Mark Comerford, med irländsk arbetarbakgrund berättar om den nya Internet-revolutionen.
Traditionella nätet med E-post, chatt och diskussionsgrupper är redan historia; Internet ett punkt noll (1.0).
Nu gäller (2.0) Blogg – se förra sommarens mediehype. Faktiskt då jag startade min egen blogg, Kistalight. Här berättades även om: RSS, real simple syndication, ett sätt att prenumerera gratis på information, bra exempel är då att söka i Googles RSS-Reader.
Podcasting, ett sätt att distrubiera MP3-filer, musik förstås men även numera dokumentärer från radio, SR och BBC, som ökar radions möjligheter och betydelse. Podcasting - radio, kan produceras med mycket små möjligheter. Den är lätt att producera. Datorer med Window har inspelningsmöjligheter. Ljudet kan lagras, sändas, via enkla bloggar eller hemsidor. För 2000 svenska kronor kan du skaffa din egen Podcasterstudio.
Här börjar vår gode bard från Irland brinna.
- Skrivna ordet dominerar i skolans värld. Det är medelklassens domäner. Arbetarklassen och många invandrarungdomar har det talade ordet som mötesplats och för stor respekt för det skrivna ordet. Här skulle Podcasting kunna fungera, ljud istället för skrift. Ett medium som kan utveckla möjligheterna för distrubition och skapa berättelser om dagens samhälle som förstås senare kan skrivas ner.
Vi tittar även på några politikerbloggar och den underfundiga "Där är Greider" Numera nedlagd blogg men den handlade om den febrilt aktive Göran Greider som stundtals missade sina möten och då undrades det naturligtvis "Har någon sett Göran?" Några portaler nämndes och Mark underströk att bloggen är utmärkt utvecklingsverktyg för pedagogik och för fantasifulla lärare som vill skapa bloggar med studiematerial. "Ett jävligt bra utvecklingsverktyg" sade faktiskt Mark för han är från Irland och då förstärker man gärna sitt berättande med några mustiga svordomar.
Den största tillväxten på Internet har de så kallade Communities som t ex Lunarstorm, Playahead, Pussas, QX.se för bögar och Sylvia för lesbiska. Några av de här mötesplatserna borde alla som är lärare in och titta på anser Mark Comerfjord. En mötesplats som Lunarstorm fick efter tsunamin en ren terapeutisk verkan och blev även forum för existentiella och filosofiska frågor.
När jag traskar hemåt genom parken vid Konradsberg drillar staren.
- En spännande eftermiddag om den nya tidens berättande.
Vår irländske bard har berättat underhållande om detta på ett alldeles särdeles förtjusande sätt med det äldsta av alla berättarformer som plattform.
- Piss of som Mark sa innan vi gick hem.
Andra bloggar om bloggosfären:
Copyright LarsThommy

Sunday, May 14, 2006

Den Amerikanska flickan

Time goes by so slowly
for those who wait
/ _ _ _ /
no time to hesitate… Hung up Madonna


Veckan som var – LarsThommy said

Tema – kultur den här veckan på skolan. En mix av biovisningar, guidade museiturer, operation dagsverke, byggande av Vällingbymodellen och idrottsdag.
På måndagen tar vi pendeltåget från Spånga till nyöppnade stationen Årstaberg för att ta tvärbanan till Vallatorg för vidare promenad till funkisfemtiotalstorget i Årsta där vi på Folkets Hus ser filmen Den bästa av mödrar.
-Tänk vad en nyöppnad station kan göra! Att komma från västerort till söderförort går som ett huj. Ett kommunikationernas kirurgsnitt är lagt.
Filmen; vackra Skånelandskap från Österlen, böljande kullar och brusande hav, en sorgsen berättelse i flera tidsplan.
Två ordlösa människors möte, den ena som saknar sitt språk, det lilla finska krigsbarnet Eero, och den andra hans svenska "mamma" Signe som saknar ord för att bearbeta sin sorg. Den ena har förlorat sin mor den andra sin dotter. I Österlens stiliserade öppna landskap uppnås en form av försoning mellan Eero och Signe. En stark berättelse om språk, identitet och övergivenhet och vilken tid det kan ta och läka trauman.
Som av en händelse är det finlandssvenskt författarbesök på Kista Bibliotek i veckan.
- Vi på Kistalight tågar naturligtvis dit.
Augustvinnaren Monika Fagerholm med Den Amerikanska flickan står för besöket. En författare som hör hemma i den speciella tvåspråkiga kulturen i Finland där hennes identitet finns i både det svenska och det finska språket. När Monika Fagerholm inte skriver romaner jobbar hon som litteraturrecensent av finsk litteratur. Det måleriska finska språket är något hon gärna vill förmedla i sitt eget skrivande.
När verkligheten blir för trång för hennes romangestalter uppfinner hon en värld och ett språk. Språk och berättelse hör ihop anser Fagerholm och hon får skriva sig till ett språk som passar den tänkta romanen. Berättelsen är klar när språket är färdigt. I Den amerikanska flickan skapar Fagerholm en fiktiv miljö som hon kallar Trakten, landsbygd utanför storstad, en utsatt miljö med komplicerad närhistoria. Verklighetens förebild finns i Porkala som var ockuperat av Sovjet fram till 1956.
Den Amerikanska flickan är en thriller. Det finns ett starkt obehag redan från början av romanen. Vem hade mördat den amerikanska flickan? Antaganden och gissningar bildar en väv av berättelser som snart blir en myt. Lösningen av brottet skymtar i berättelsen något i förbifarten. I bakgrunden finns en skräckhistoria som alla i Finland känner till och som tillhör det moderna Finlands myter. Fyra ungdomar som tältar nära Esbo 1960 knivhuggs under brutala former tre mördas i tältet den fjärde hittas utanför knivskuren men levande. Länge har brottet varit en gåta och kusliga spekulationer har lett till tragedier. Med modern DNA-teknik har polisen konstaterat att det inte finns några blodspår utöver de fyra inblandade. Varför den överlevande Nils Gustavsson har ställts inför rätta i en mycket uppmärksammad rättegång men friats.
Genom två små flickor berättar Monika Fagerholm sin historia, två motsatser Sandra och Doris, den ena ett maskrosbarn och den andra ett medelklassbarn som har det bra men ändå inte riktigt är sedd. De leker och berättar historier för varandra. En insikt växer fram. En sanning de egentligen inte vill veta.
- Det finns en lögn.
Doris förstår och begår självmord vilket avslöjas redan tidigt i boken, sidan fem? Sandra döljer och lever vidare.
Vad händer sedan? Romanen kommer att kretsa kring frågor som skuld och nåd. Sandras väg går dock mot ett lyckligt slut avslöjar Monika Fagerholm.
Kring flickornas lekande och berättande, läs Fagerholm, växer en magi fram, en tidlöshet, leken skapar sin egen tid och obegränsade möjligheter. Berättelsen blir som en ballad och en melodi.
Monika Fagerholm skänker oss lyssnare en magisk kväll på Kista bibliotek med sin mjuka melodiska finlandssvenska när hon förmedlar moderna magiska kusliga berättelser från vårt grannland.
- Var tog tiden vägen?
På en fråga vilka författare hon har som förebilder nämnde Monika Fagerholm Kerstin Ekman och hennes närvaro i berättandet och så Tennesse Williams..
Mycket poetiskt citerar hon honom och ett uttalande han gjort om sin syster som hade ett tragiskt öde.
- Ingen kände min Rose i världen utom jag.

Som sagt fin mix den här veckan av bio, guidad visning på Dramaten, Operation Dagsverke Rwanda, Vällingbymodellen, idrottsdag med löpning och solande på Kanaanbadet och för Kistalights räkning toppat med ett besök på Kista bibliotek.
- Härligt med kulturvecka.
Copyright LarsThommy

Saturday, May 13, 2006

Vällingbymodellen


Solursparken med Arabstaden något senare än klockan tolv på dagen
Bild: Thommy Sjöberg

Vällingbymodellen
Vi bygger och spanar vidare!

oh…oh…oh …oh Cadillac.

- Tyckte mig se det försvunna punkthuset, skymtande, i bagageluckan på en gammal stadsjeep på Vittangigatan uppe vid Tegelhögen.
- Påminde inte föraren om en av de ryktbara arkitekterna från sextiotalet. Ni vet de där som skapade monsterförorter i både Stockholm, Malmö och Göteborg men själva bodde i chic kulturbostad och gick klädda i manchesterkavaj, trendiga jeans, blanka boots och hade långt hår med hästsvans. Kanske är han ute på någon sorts uppdrag att söka upprättelse och finna de goda rötterna till miljonprogrammen.
Tar med mig ett gäng grabbar och tjejer, årskurs sju, som redan är klara med sina modeller på promenad. Vi tar trapporna upp till Frostviksvägen, flanerar förbi våra vackra punkthus på Ångermannagatan. De har ett speciellt lyster numera, sneddar ner mot Solursparken.
Detta är säger jag till eleverna är Europas största solur. Skuggan står vid strax före tolv, XII, och pojkarna klättrar på de romerska siffrorna och flickorna solar.
- Genus eller uppfostran?
Vi knallar vidare genom Vällingbys topografi uppför backarna vid Arabstaden. Här ritade arkitekten Jon Höijer terrasshusen på Mörsilgatan. Vi fortsätter bort mot Vällingbyhöjden och deras radhus, backe upp och backe ner.
- Här bodde några av skaparna av de moderna folkhemmet på femtio och sextiotal mässar jag. Palme med familj som naturligtvis tog hand om politiken, där fanns psykatikern Gustav Jonsson, SkåGustav, med sin familj som vidareutvecklade synen på själen och barnuppfostran och här bodde arkitekten Höijer med familj som designade folkhemmet.
Man kan notera att makthavarna bodde förhållandevis enkelt betonar jag men visst Vällingby har som alla stadsdelar även sin ekonomiska geografi och här bodde då gräddan.
- Hur länge ska vi promenera frågar en av flickorna som alltid blickar framåt och inte låter sig imponeras av samhällsklasser och social topografi.
Vi knallar vidare. Vid parken nedanför Skattegårdsvägen finns en linbana för lite större barn. Där åker killarna fram och tillbaka, fram och tillbaka och tjejerna de solar. Vi småpratar, skojar och har det ganska gött i solen.

Oh…oh…oh …oh Cadilac.

- Försvunna punkthus, förlorade drömmar om gångna folkhem – tja de kanske mår de bäst av att vara just drömmar eller myter.
En skimrande illusion och tankarna kan gå till Strindbergs affischör i Ett Drömspel som säger att ingen vet vad som finns bakom pjäsens stängda dörr.
Men säger vi på Kistalight:
- Ett förbaskat gott försök!
- Det var det.
Copyright LarsThommy

Sunday, May 07, 2006

Jakten på det försvunna punkthuset


Utsikt från Trappan, belysningsstolpar av Erik Glemme och punkthus i fonden. Det är ett liv och ett kiv, både på Vällingby torg och när vi bygger modell. Bild: Thommy Sjöberg

Veckan som var – LarsThommy said
Lars Norén i tv-intervju hos Bengtsson lördag förmiddag berättar om hur han började skriva. Föräldrarna läste mycket, själv läste han Fridegård, Lo-Johansson, Martinsson, Lundqvist och Ekelöf och de där. En lärare inspirerade också till skrivandet. Fundering här:
- Man får anta att det inte var en utveckling genom en kriarättande rödpennans sken. Konsten att se och bekräfta uttrycksbehov handlar om möten, att bli sedd, det har flera författare vittnat om i minnen från sin skoltid inte minst Harry Martinsson ovan.
Fick in ett alldeles förtjusande So-arbete i veckan. Två unga damer har skrivit ett häfte om Taoismen (Daoismen) i form av en tidning. Två vanliga tjejer, ni vet de där som bor i grannens radhus, duktiga, lite knepigt med stavning kanske, men vanligtvis inte de som har MVG på sina uppgifter. Här har de överraskat med en rolig tidning Tao-Puh Bladet. Där finns intervjuer - påhittade, krönika, debatt och insändare, dikttävlig med dikter förstås, korsord, källor som alltid ingår, en charmig tecknad serie om Lao-Tzu som levde för 2500 år sedan och skrev ned sina visdomar med 5000 ord i Tao – Te Ching innan han försvann bortom kinesiska muren för att aldrig mer ses. Tidningen blir mångsidig och märkvärdigt väl får de med de olika kriterier som behövs för ett högt betyg. Kul med oväntade inte riktigt förutsägbara goda arbeten – lärarens belöning.
Under torsdag eftermiddag när vi jobbar med Vällingbymodellen har ett av punkthusen kommit tillrätta. Se förra veckans efterlysning. Men fortfarande saknas ett av de fyra tänkta punkthusen på Ångermannagatan. Kanske skulle man skapa ett spel: Jakten på det försvunna punkthuset. Har det någonsin funnits, är det en illusion eller har huset försvunnit likt Lao-Tzu ovan som en dröm om en bättre värld i ett arkitektoniskt manifest om folkhemmet.
- Vem vet?
Vi jobbar på under sen torsdag eftermiddag på de modeller som ännu inte är klara. Här klipps och häftas hönsnät på modeller av S.t Tomaskyrkan, T-Banehuset, punkthusen och Mc Donald så det står härliga till. Jag och elev rör limpulver, vi river Metro och Citytidningar klistrar papier mache och det målas efter de avfotograferade byggnaderna och det är ett liv och ett kiv. Det kanske inte blir så dumt när vi så småningom blir klara och får montera våra modeller på den platta som är i ordning gjord. Lite kompakt kanske och så saknas ju ett punkthus.
I dag när vi slutar ska jag upp och spana efter det på Trappan bredvid Fontänen, biblioteket och den gamla ungdomsgården Tegelhögen, dessa allhus, där ABBA-Benny och Hep-Stars någon gång på sextiotalet startade sina karriärer.
- My baby drove up in a brand new Cadillac
and she is never coming back.
Oh…oh…oh …oh Cadillac.
Det kommer mera!
Copyright LarsThommy

Thursday, May 04, 2006

Om konsten att flyga till Kabul



Om konsten att flyga till Kabul - Smiling in a war zone
Victoria på Götgatan, Sofo Stockholm söder, espresso, caffe latte och visning av kulturfilmer för en förortsbo. Fyra filmer har vi vallfärdat för att se det senaste året på Vickan. The Garden state, Sideways, Järntrean och nu Om konsten att flyga till Kabul av den danska konstnärinnan Simone Aaberg.
- Vilka filmer! Vad säger detta om betraktarna?
Parkering vid Zinken och en rask promenad över Fatburs och Södra stationsområdet genom ett levande söder. Synd att Kista bio har så kommersialiserat utbud och brist på filmer för en filmbiten kulturintresserad men okej med en söderutflykt.
Flygarfilmer, en grabbig zon, minns en av min ungdoms favoriter Yossarian i Moment 22, tokrolig hjälte och absurd film som också passade bra som förebild när man försökte slita sig loss från föräldraauktoriteter i en rätt galen värld. Top Gun en annan populär och tacksam flygarfilm under 90-talet men kanske ingen kulturell höjdare att visa som lärare på högstadiet. Filmen som hade scener både för killarna och för tjejerna. Några av scenerna fungerade, förstod jag senare, som ömma instruktioner om kanske "det" som intresserar allra mest när man går på högstadiet. I den finns också konsten att berätta en historia och att söka en identitet. I dag är Top Gun också analyserad, den grabbigaste av filmer, av företrädare för gayrörelsen.
Kul alltså med en feministisk variant av flygarfilm, faktiskt också en roadmovie, och en art of performance i konsten att flyga, om att (åter)erövra himlen – läs drömmarna om konsten och att få en tjejkompis i Kabul. I filmen finns också inklippta scener med historiska kvinnliga stridsflygare och kartor över resrutten med animationer.
Medlet är ett 40 år gammalt Piper Coltplan och resrutten går från Copenhagen via Prag, Balkan, dock inget tillstånd för Sarajevo och Bosnien, vidare mot Istanbul.
- Det är väl Galatasaraytornet man ser vid inflygningen?
I Konyaområdet på Anatoliens högslätt får Simone kontakt, med två kvinnliga turkiska stridsflygare. Tillsammans gör de ett vågat luftakrobatnummer, art of performance, med hjälp av jetstrålarna som efter en tät överflygning av Pipern bildar ett mjukt böljande V över himlen.
– Ett mycket kvinnligt tecken tycker vi på Kistalight.
Simone får tillstånd att flyga, space, vidare genom östra Turkiet, Diyarbakir- Van, och norra Iran, delar som kan kallas Kurdistan. På gränsen till Afghanistan inköps kläder och slöjor som ska möjliggöra färden in mot Kabul. Eftersom amerikanarna anser att Afghanistan är en war zone får de chansa på en inflygning – se filmens engelska titel. Smiling in a war zone. Taktiken att berätta för flygledningen om resrutten, flying visuale, men inte besvara anrop fungerar. När de landar i Herat är de minst sagt väntade. Den vidare färden mot Kabul blir spännande med färder över bergskedjor på mer än 11 000 fots höjd.
I ett myllrande Kabul etableras kontakt med den unge tjejen Farial, resans mål, som i en tidningsartikel inspirerat Simones i hennes resa med att hon vill bli Afghanistans förste kvinnlige stridspilot. De flyger tillsammans över Kabul och de får senare kontakt med två kvinnliga stridspiloter, överstar, som styr militärhelikoptrar. Kvinnliga stridspiloter finns alltså redan där och de lovar att coacha vår unga Farial mot vidare höjder. Dock ställer sig patriarkat och klanvälde i vägen för drömmarna. En morbror säger nej och punkterar Simone och Farials dröm.
Kul film tycker vi på Kistalight som absolut förespråkar en fri himmel för art of performance och för djärva fantasifulla fredliga projekt. Skarpt gillar vi lätt och luftig termik och djärva flygningar man mår bra av kryddade med en insikt att man ska vara varsam med andra när det gäller sina projekt och drömmar.
- Men visst alltid nöter det något på lagrade sediment av patriarkat, klanvälde och för den delen luftrum som är deklarerade som war zones.
Copyright LarsThommy