Monday, October 31, 2005

Bob Dylan Light IV


Scorsese och Dylan nu har TV 2 visat programmen - varför inte testa lite mer Dylan Quis

Dylan och Scorsese två kompisar – javisst – ändå sansat och lågmält och massor av dokumentärmaterial. Dokumentären fångar tidsandan väl; Kennedy, Martin Luther King, medborgarrättsrörelsen och deras kamp i södern. I bakgrunden den gamla skräcken för kommunismen, beatpoeter som Alan Ginsbourg och Jack Kerouac och hur något nytt håller på att växa fram. Dylan blir den som fångar och gestaltar det nya. Med Guthrie, svart blues, Greenwich Village och folkmusik som inspiratörer.
- Intressant – häftigt med bilder från New York skyline och att tänka sig Dylans långa väg dit från Iron Range uppe vid de stora sjöarna i Duluth till The big apple.

Någon ser Dylan som ett kollektivt medium a la Jungsk arketyp. Dylan själv pratar om de svarta rhytm bluesmusikanternas Crossroads – hur han efter möte med sin musik blev en besatt musikant och songwriter. Parallellt klipper Scorsese in bitar från Englandsturnen 1966 filmad av Pennebaker med Dylan som historisk och hög rock´n rollpoet.
- En turné där publiken buade kväll efter kväll under turnén men "det var ändå utsålt" som Dylan poängterade efter en föreställning. Höjdpunkten där är konserten 17 maj i Manchester Free Trade Hall med Judasskriket. En konsert som så här i rockhistorisk belysning ses som klassisk milstolpe.
- I don´t belive you – you are a liar! Ackompagnerat av ett "play it fucking loud" kör Dylan igång med Like a rolling stone och det är en magisk föreställning. Det känslomässigt mörka soundet, det tunga beatet, sorlet, oron bland publiken och Dylans desperat nasala röst ger en dimension åt showen som pekar mot den senare delen av sextiotalet och både hippies och vänsterns haverier. Det är eller blir också en slutpunkt för Dylans formliga explosion som artist och songwriterunder sextiotalet. Under dryga fyra år har han gjort sex nyskapande album. Gått från debuterande folksångare a la Woody Guthrie, blivit en generations talesman vare sig han ville det eller ej och utvecklats till rockvärldens egen elektriska och surrealistiska poet. Den senare delen onekligen det mest spännande både när det gällde texter och musik.
Den omtalade elektriska debuten i Newport folkfestival framstod mer som en överraskande show där upprörda åskådare mest blev ilskna över den dåliga ljudanläggningen. Ändå blev Maggies farm som spelades där en av Engelska vänsterns favoritprotestlåtar under Thatcher.
- Passar bra att Like a rolling stone får avsluta Scorseses dokumentär No Direction home.
Någon månad senare skedde ju Dylans omtalade motorcykelolycka och sedan rullade myten Dylan igång på riktigt. Dylan har gjort massor av album och skrivit mängder med bra sånger i hela sitt liv men höjdpunkten var där någonstans mellan sextiotvå och sextiosex.
Copyright LarsThommy

Friday, October 28, 2005

Mats Hård Light II

Hård har kommit ut.
- Vad passar inte bättre än ett citat av Mats här!

2005-10-27

avslöjad, igen
Nu har det tydligen hänt. Nån jävla amatör går ut och påstår att han är jag.

Lycka till.
*** Vilket liv har Den killen?

- Kanske bäst så? Det är svårt att ge substans åt förlorarperspektivet i all oändlighet – bra och komma till avslut här. Alla mål är faktiskt inte som Maradonas mål mot England i VM 86.
Kul och smart blogg annars, vi läsare får tacka för det!
- Du Mats, Elfsborg är ett så mycket roligare lag än Sundsvall. Finns ju rent av lirartraditioner och segrar där.
- Kanske köper jag boken – har faktiskt smygläst det mesta på Akademibokhandeln I Kista.
Jag menar Höstsäsong som inte fanns med på bloggen.
Verkar som om det var bättre spets på anfallsliret under vårsäsongen.
Copyright LarsThommy

Wednesday, October 26, 2005

Patriot - blågul Light


Patriot och blågul Light
Vi har ett världslag på gröna mattan på fältet mellan Tensta och Rinkeby inte långt från Spånga kyrka: Patrik från USA, Viktor från Chile med en skvätt mapucheindian i ådrorna, Daniel från Uganda som senare blev basketlirare i Akropol och vars farsa var över två meter lång och alltid bar mörk kostym och kallade mig Sir på utvecklingssamtalen.
- Sånt imponerade på en söderkis i exil!
Cengiz från Ankara som var vass avslutare i vår match och som skänkte turkiska pappersblommor på avslutningen, blommor som står sig hur länge som helst. Fatih med de blåaste ögon från Kulu i Konya. De två var bara överens när vi skulle grilla korv – inget fläsk där inte! Fatih, en sanningssägare, som vid tillfälle ställde befogade frågor till morgontidig skolinspektör på besök i klassrummet som inte hade den goda smaken att presentera sig.
- Vem fan är du och vad gör du här?
Raymond från Teheran, en talang som förhandlare, men som egentligen var armenier och Gabriel från Chile som var mer än ursvensk. Så fanns de svenska grabbarna, Micke, Puke med lite blått blod minsann, Tengo som i dag är väktare och ska börja plugga på socialhögskolan, Johnny, Robban och Ågin med sin energi som ibland skänkte Ågren men var hur hjälpsam som helst.
Tjejerna då? Jo här rådde strikt könsfördelning när det var dags för match; musik (bergsprängare) och hejaramsor var deras gebit. Borde förstås som So-lärare ha jobbat med den biten. Där fanns Ekaterina och hennes tvillingsyster Dimitra en av dem blev framgångsrik basketspelare i Akropol, duktiga Skevi från Cypern, Gülan Can från Kurdistan och Lil som var syrian.
- Oh vad de pluggade tjejerna!
Där fanns också Valeria Amerilla/Hedman - det senare hette hon för att hennes morfars far hade utvandrat till Argentina från Värmland och inte som jag trodde att hon var inneboende hos en svensk familj. Valeria var en positiv ledare – henne lyssnade till och med killarna på. Valeria Amarilla - vilket vackert namn. Vi får inte glömma de svenska tjejerna Katarina, Helena och Frida men egentligen var ju alla svenskar om än inte deras föräldrar.
Vi har utmanarmatch på fältet mellan Rinkeby och Tensta där Stockholms stad ställt upp fotbollsmål. Vi som ska spela är 9a och 9c från Spånga gymnasiums högstadium. Trofén vi spelar om heter äran och åtminstone 9c har laddat. Killarna bär sina favoritlags matchtröjor, Benfica, Real Madrid, Milan och Roma, Bogota och Boca juniors men jag ser ingen engelsk ligatröja. Killarna i min klass är mer laidback, inga speciella tröjor, dessutom är det basket som gäller i 9a – Daniel till exempel med sin flygande dunk. Vissa skoldagar kunde han liksom glida ut ur klassrummet och dyka upp på skolgården för ett härligt hopp och flygande dunk med basketbollen. Gick bättre med inlärningen efter en tur i luften.
Klasserna var så kallade Rinkebyklasser. Eleverna kom från Rinkeby. Det var inte bussning på amerikanskt vis utan det fanns helt enkelt så gott om barn i Rinkeby under de här åren att varje år fick två klasser börja i Spånga.
Det fanns spänningar kring detta. Här kommer höghusbarn och ska gå i skola bland Solhemsvillornas barn. Det fanns till och med en vägbom de åren mellan Tensta/Rinkeby och Spånga som var stängd på morgonen för icke kollektiv trafik från Tensta och på eftermiddagen till Tensta.



- Ugh…ugh åka till vit mans territorium kunde det låta och klasserna blandades inte på skolan - ingen integration där inte. Vilket åtminstone några av oss lärare påpekade och tyckte var en viktig bit för en skola i nittiotalets Sverige.

- Du gör en betydande social insats så här i slutet av vårterminen tyckte min studierektor. Hon var säkert glad över att slippa både klasserna och mig när det blev lugn i skolan för en eftermiddag. Det var en tid när jag inte rosade marknaden.
För dagen bär jag fliströja. Det var en av de kallaste "djävla majdagarna" någonsin som en elev sa.
Vi har hejaramsor och musik som värmer. Vi lirar. Vi är två vuxna som deltar. Jag intar favoritpositionen som libero på mittfältet för 9a och Tomas från Grottan, Fritiden, agerar domare. Till ett dunkande av hiphop och rap, Snoop Doggy Dogg och var det inte Public Enemy på bergsprängarna, lirar vi minst enligt matchtid.
Tyckte mig också höra en gammal klassiker som Santanas Soul Sacrifice och då snackar vi Samba på planen.

I 9a avlöser spelarna varandra. Men det går bra. Smörpassningarna från undertecknad sitter på Cengiz fot och vi gör de flesta målen. Vinst blir det trots 9c och deras matchtröjor och trots att dom mönstrar Big Fred, som senare blev rappare, han var stor redan då.
Deras back, grek tror jag, utrustad med stora basketdojor öser på.
- Var det nio års frustration?
Med en Tors hammare till spark fick jag en smäll som bet.
Svullnad dagen efter, först blev foten blå sedan blev den gul.
-Vem är inte patriot?
Andra dagar åkte vi på utflykter till Lovön, grillade och badade så där sista skoldagarna i maj en bit in på nittiotalet.
Jag har aldrig fått så mycket blommor, varken förr eller senare, som på det årets skolavslutning eftersom mina elever var riktiga individualister. Inga kollektiva insamlingar där inte. Alla kom med sina buketter och blomsterfång. Men lite oro det kände jag och tänkte på blommor i kommunala rabatter och Solhems villaträdgårdar.
Blå och gul?
– Javisst!
- Åtminstone min fot.
Copyright LarsThommy

PS Trafikbommen mellan Spånga och Tensta försvann i mitten på nittiotalet.
Den sista Rinkebyklassen slutade 1994. Där gick bland annat den svenska boxaren Kwamena Turkson som boxade hem ett EM-brons till Sverige och deltog i OS i Atlanta 1996. I dag arbetar han förtjänstfullt med idrott och ungdomar i området. På Spånga gymnasium förekommer i dag ingen uppdelning av elever i olika klasser beroende på var man bor och skolan arbetar aktivt mot segregering.
Vad jag har hört har det gått bra för eleverna ovan. Hoppas nu inga eventuella läsare från 9a tar illa upp för texten är skriven med ett gott hjärta. - 9a VT 93 Spånga gy - en klass som jag känner alldeles speciellt för.

Back><Just for fun

Labels: , , , ,

Sunday, October 23, 2005

Dylan Light III


Varför inte göra en lätt test på några Dylantexter? Kolla SVT Kunskapskanalen Quis!
- Måste skynda hem efter tennisen i dag.
Bob har rader för det mesta här i tillvaron:


"I sat with my high-heeled sneakers on
Waiting to play tennis in the noonday sun
I had my white shorts rolled up past my waist
And my wig-hat was falling in my face
But they wouldn't let me on the tennis court."

SVT2 22:05
In med videokassetten i boxen.
Slå på inspelningsknappen.
Rigga upp mitt munspelsstativ.
Tut i luren.
Fram med textboken.
Sjung med!
Dylanfantaster i alla länder förenen eder!
Copyright LarsThommy

3-5 rätt på Dylanquiset ovan - utmärkt men kan du dessutom tala om vilken låt och från vilket album Dylan som tennisspelare hör hemma i är du en riktig snitsare i Dylanlogi!
Tennisen då?
- Inte så dumt med en Dylanvers som uppladdning. Vann gruppspelet, 6b, hårfint i tredje spelomgången. Tio vunna poäng, elva plusgame precis samma som tvåan. Men med bättre gamekvot. Kul och vinna om än hårfint.
>To be continued

Friday, October 21, 2005

Mats Hård Light


Why are you so hard?
Ser att Mats Hård och konsten att förlora har blivit bok. vilket inte överraskar oss läsare av bloggen. Den lanseras som den första bloggromanen. Vi som är litteraturhistorisk intresserade vet att dagböcker har skrivits förr om än inte i elektroniska forum. Möjligen blossar debatten om vem som är Hård upp igen. Tvivlar dock på det. Bloggossfären är ett nyckfullt forum och har säkert mycket av dagsländekaraktär över sig. En som resonerar mycket övertygande om vem som kan vara Hård är Robert Laul i AB den 17 juni .

Ser att Stora-Journalistprisse den 19 oktober avslöjar att han Vet vem som är Mats Hård. Vi på Kistalight har haft liknande funderingar redan i början av sommaren. Funderingar som vi här återupplivar från några av våra bloggar och delger eventuella läsare. Strängt taget spelar det ju inte så stor roll vem som skrivit Konsten att förlora så länge det är tänkvärt, kul och underhållande. Lycka till säger vi från Kista utan att ha speciellt mycket koll på tidningarnas sportredaktioner - ingen alls faktiskt - egentligen!

- Blogga förresten verkar kunna bli en stilart i sig.Det man närmast tänker sig är som namnet antyder en dagbok på webben.Man kan ha ett alias – vanligt i ungdomarnas fanfiction och slashlitteratur.Man kan skapa en spänning kring en sida i kraft av anonymitet och samtidigt ha insiderinformation om något som engagerar många och spä med lite såpa – ungefär som Hård i Konsten att förlora.
Måste erkänna att den bloggen har inspirerat mig till att starta mina bloggförsök.Läste tisdagen den 24 maj Giffloserbloggen första gången, kul, festligt och många klacksparkar där. Gillar även den enkla formen på Hårds blogg som låter texten tala – upptäcker samma dag att min dator kraschat – vilket inte hindrar mig i min bloggstart. Det enda jag kan säga är vad konstigt att jag inte kommit på det här tidigare! På torsdagen den 26 maj hade jag min egen blogg.
Kanske kryper man ur det vanliga skinnet som bloggare; harvande lärare blir förortsflanör, hårt arbetande journalist får möjligheten att rumla runt med glassiga människor i häftiga miljöer, hemmafruar och andra kommer ut och många tror jag får känslan av att synas. Vissa bloggare skaffar sig fyndiga namn se Stationsvakt, Blind Höna, Annica Tiger Blog eller klurigt som en filmtitel Nästa Bandhagen eller varför inte Chadie som är ett namn från en äventyrsberättelse och det kan vara poetiskt som hos Nadjva vilket "means whisper in farsi".

Söker mig efter denna utvikning åter till den eminenta sidan Konsten att förlora.Ser att Mats Hårds alias är på väg att avslöjas, åtminstone av Jenny. Dokusåpan på sidan går vidare. Se Kistalight 5 juni.Lustigt nog är synonymen Hård från en gammal Dylanlåt, se Temporary like Achilles från Blonde on Blonde. Honey why are you so hard? Med såna citat krymper antalet möjliga personer som kan vara Mats Hård och med sådana insikter ligger Hård som årgång nära 40-talisternas skara. Vem annars har sådana insikter i Dylanlogi.

- Vad kan vara Hårds egen akilleshäll?- Språket… språket. Det finns inte så många som kan leka ung journalist med karriäruppdrag på sportsidorna. Vem skriver som Hård?Dessutom har Hård gjort en klasskarriär med uppbrott från en proletär bakgrund, se uppväxt i Sundsvall, som manifesteras i hans liv som Giffarfan. Sånt bryr sig bara 40-talister om! Vi fans av svensk litteratur minns ju även Fridegårds tuffa självbiografi Lars Hård.
Bläddrar i Mats Olsson krönikesamling, Blött och blåsigt, han är fin stilist Olsson. Kommer snabbt till avslut, fina tempoväxlingar och är inte hans metaforer likt passningar som dyrkar upp motståndarförsvaret.- En macka, sa Nacka, rakt på dojorna!Ett litet lätt tips, genomlyst, här från Kistalight, kolla in han Olsson!
Kanske sneglar han med ett leende över axeln in mot sportredaktionen innan bloggen skickas iväg och likt ett kirurgsnitt dyrkar upp motståndarförsvaret.

- Det där med giffarna är förstås en metafor för 40-talisternas havererade idealism.
Copyright LarsThommy

Thursday, October 20, 2005

Tour de Monet V

Tour de Monet
Morgon över Caen, kikar ut från en vindskupa, takåsar om än inte Paris, visst är det romantiskt, att vakna på ett litet franskt hotel där Madame styr med järnhand.
Vår lilla hyrbil Chevrolet Matiz har badat tryggt i månskenet på Madames parkering. Förorten där vi bor på hotel Cykladerna bildar ett rutnät av gator. Caen bombades sönder och samman vid de allierades invasion 1944. Kanske är det därför man ser dessa geometriskt anlagda kvarter efter kvarter, dessvärre tycks det också finnas en hel del betong. Tittar förbi en sommarstängd skola som gott konkurrerar med våra svenska betongmonster till högstadieskolor från 60 och 70-tal. På ett anslag ser jag att föräldrarna uppmanas att komma på picknick tillsammans med eleverna i början av terminen. Här picknickar man något senare, 19:30, än vad vi skulle göra på dylika sammankomster.

- Vi är på väg till Giverny. Vi passerar Liseux med sin jättekatedral, slapp bombningarna under kriget, och Evreux innan vi kommer till Vernon och Giverny. Hit kom Monet 1883 och anlade en trädgård och 1890 köper han huset. Här i det rosa huset började legenden eller om man så vill myten Monet att växa. Om Marcel Proust är den briljante, begåvade men något neurotiske representanten för fransk borgarklass från La Belle Epoque, så kan Claude Monet representera den fryntlige godmodige, lätt bohemiska borgaren med stor familj men förstås också utomordentligt talangfull och med inre drivkraft att måla och fånga ljus och atmosfär. Monet var dessutom en god organisatör när han drev sin trädgård och under många år verkade i Giverny. Giverny ligger tätt med floden Seine i en dalsänka. Här bildas ett mikroklimat med en luftfuktighet som fungerar som ett lock över landskapet. En sorts naturens egen naturliga växthuseffekt som får det att växa så det knakar. Årstiderna har en enorm effekt på trädgården. Under våren blommar tulpaner, rhododendron, iris, påskliljor, narcisser och blåregn följt av vallmo och liljor. I juni blommar rosor, krasse och söta ärtor. Kring september är det dags för solrosor, dahlior och stockrosor.
När Monet utökar sina ägor i Giverny 1893 börjar också anläggandet av ett vattenlandskap med dammar, japansk gångbro (1895) och vattenliljor och näckrosor. Om Proust skapade ett litterärt universum med sin På spaning efter den tid som flytt så skapar Monet i Giverny med sin trädgård sitt måleriska universum. Trädgården och näckrosorna upptog all hans tid. Monet lät bygga en ny atelje där de jättelika näckrosserierna skulle få plats. Den ateljén är i dag souvenirhall för oss besökare.
Proust och Monet har också det gemensamt att de belyser samma motiv vid skilda tidpunkter. Motiven får bilda serier, traditionell form och berättande löses upp och en inre värld av känslor stämningar tar form. Bägge besökte också Venedig och skildrade staden, Proust skildring inte riktigt avslutad.
I Monets fall pekar hans näckrosor framåt och han blir en pionjär för det moderna måleriet. Abstrakta expressionister och popkonstnärer följer i hans spår en utveckling som påbörjats redan med katedralmålningarna.
Vid museet är det köer. Stämningen kring hus och trädgård påminner faktiskt en hel del om Carl Larssons Sundborn.
Massor av folk, här träffar vi också de första svenskarna under vår tur. Den sinnligt pedagogiska barnboken Linnéa i målarens trädgård har visat vägen för många av oss svenskar hit till Giverny. Den läste jag för min dotter Evelina på den tiden man hade den stora glädjen att få göra det för sina barn. Köper boken på franska till henne i näckroshallen.
Visst ser det ut i trädgården som på målningarna. Dammarna, den japanska hängbron och trädgårdsgångarna. Massor av folk, massor av fotos – tycker min fru blir riktigt bra på några bilder – lite för mycket motljus kanske – själv ser jag inte ut som någon Monet i alla fall. Måste fokusera bättre när det är dags för fotografen.
- Stå still till exempel!
På vägen mot Paris-Beauvais får vi in en alternativ radiokanal i vår lilla Chevrolet Matiz.
- Är det inte John Coltrane som tutar i saxofonluren.
Chim chim cheree…all the things I love best.
Copyright LarsThommy

Gnägg från Kista




Gnägg från Kista
He… he…he, kan inte låta bli att gnägga förtjust här ifrån Kista. Har läst diverse recensioner och upplevelser av Bobs konsert i Globen.
- Gubben rockar ju fett ju som några tonåringar uttryckte det. Vad gör det om man inte hör texterna.
Måste faktiskt instämma. Det svängde, gungade och bräkte kring Bobs show. Texterna till låtarna får bli en del av soundet. Tyckte mig också uppleva en sorts distanserad humor från Bobs sida.
- Speciellt i munspelssolona – Charles Lloyd och grabbarna släng er i väggen.
- En surrealistisk upplevelse i amerikansk vaudeville och musiktradition?
- Kan inte låta bli att vara stormförtjust över Bobs förmåga att väcka känslor från scenen.
Styvt gjort av en sextio plus taggare!
Copyright LarsThommy

All my powers of expression and thoughts so sublime
Could never do you justice in reason or rhyme
Only one thing I did wrong
Stayed in Mississippi a day too long
Bob From Love and Theft

Wednesday, October 19, 2005

Maradona light


Det går bra för stockholmsfotbollen just nu. Djurgården har fixat SM-guld med hjälp av Hammarby. Det firar vi på Kistalight med att lägga ut en gammal hyllning till en av de verkligt stora inom fotbollen. Med en tanke att det som är stort är ofta större än sin kostym!!!

Maradona Latinamerikas fotbollshjälte, den uppkäftige, liraren som dominerade VM i fotboll 1986 och som ledde sitt lag till guld. Neapelbornas gunstling som spelade hem scudetton till den italienska södern efter mer än femtio års väntan - två gånger dessutom. Härföraren som så när spelade hem Italien-VM 1990 tillsammans med ett mediokert argentinskt lag och för att inte tala om ligavinsterna som han spelade hem till Barca och Bocca-juniors.
- I dagarna utkämpar han kanske sin hårdaste match.

Tjaba Diego!
- Har sett i bladen att du ligger på intensiven i Buenos Aires medan dina fans visar att de inte glömt dig med bilsignaler, trummor och trumpeter mest dygnet runt.
- Kan vara jobbigt förstår jag.
Men du har ju varit med förr Diego, utsatt och kritiserad, men vi, dina supporters håller på dig. Vi vet att du varit på avvänjning på Castros Cuba - en annan av våra gamla hjältar.
-Vi har sett din tatuering av Che, den med baskern, på överarmen.
- Du bär ju rentav en Che-keps själv nuförtiden.
- Diego du är ju en av hjältarna du med - ni spelar i samma liga!
- Visst gjorde du mål med handen, Guds hand, i kvartsfinalen mot England i VM 1986.
- Visst, snusade du kokain under din tid i Neapel
- Visst du hade troligen ihop det med Camorran där i Neapel. De styrde fotbollen och du spelade i deras lag och du gick på deras klubbar.
- Visst sköt du på journalisterna i direktsändning i argentinsk TV.
- Visst, du höll outhärdliga egoshower i amerikansk TV inför premiären av USA-VM 1994.
- Innan du trillade dit för doping med Fenedrin.

- Ändå Diego finns det en värld som håller på dig.
Inte den prudentliga, välordnade och välorganiserade västvärlden med sitt överflöd.
Inte de med konventioner och traditioner som hör hemma i den anglosaxiska världens överklass och förlegade fairplay. En mentalitet som mest speglar en tid när före detta internatelever präglade idrottens världsbild.
- Nej de som håller på dig Diego finns i Buenos Aires oändliga förstäder med sina ruffiga kvarter. I Neapels trånga stökiga och farliga virrvarv av gränder. Hos de med hemlängtan och paraboler i de europeiska städernas invandrarförorter.
-Varför inte även nämna de elever som jag hade på mina sommarkurser under fotbolls-VM 1990 på Tensta gymnasium. De höll förbehållslöst, trots massor av känsla för liret, på Argentina som då verkligen var ett trist lag med ett försvar av betong.
- Klart att har man sina rötter i Asien och Latinamerika känner man med hjärtat vem man ska hålla på.
- Du Diego, du var ju en av dem, en av de utsatta.
Dina finter och dribblingar var så mycket mer; repliker från den uppkäftige gatugrabben till överheten. Jonglerandet och klacksparkarna var uttryck för en obändig livsluft och seg uthållighet.
- Maskrosbarnets konstnärskap.
Passningarna som likt en korkskruv öppnade motståndarförsvaret och blev till en kollektiv utmaning.
- Tillsammans vinner vi!
De direktinskruvade frisparkarna som blev kanonader mot förtryck och utsatthet.
- Det där målet mot England i VM 1986 Diego, då du liksom rann igenom det engelska försvaret med bollen klistrad vid dojorna; kompakt, massiv och liksom accelererade genom sekler av engelsk kolonialism, utsugning och erövringskrig på Falklandsöarna och du gjorde århundradets mål.
- Då Diego var du en banerförare för dialogen mellan tredje världen och den rika världen.
- Du Diego du ledde ju faktiskt dina lag mot segrar och vinster i cuper, serier och slutspel. Boca juniors redan som junior och sedan som vuxen, Barcelona, Napoli och förstås Argentina i VM 1986.
- Du kunde lyfta ett lag Diego och du lyfte fotbollen men nu har du landat och dina fans tutar i hornen i Buenos Aires ljusa natt.
- Du Diego visst finns det värre missbruk än ditt och du!
- Guds hand, vilka koloniala makter har inte manipulerat med hjälp av den?
- Ser i skrivande stund i bladen Diego att du lämnat sjukhuset. Det sägs Diego att du ska rehabilitera dig genom att spela golf. För att du ska få riktigt lugn och ro med golfen ska du spela på nätterna i utkanterna av Buenos Aires.
Till din hjälp lär du ha självlysande golfbollar.
- Du Diego, ser vi projektiler i natten som ser ut som lysraketer fara genom luften över himlen på den fashionabla golfklubben i Buenos Aires exklusiva kvarter så förstår vi Diego att det är du som är där och spökar för överheten.
- Stå på dig Diego vi håller på dig och sänder hälsningar, några försiktiga signaler med bilhornet från förorten här i Kista.
- I ditt livs tuffaste match!
Back>< Just for fun
Copyright LarsThommy

Labels:

Tuesday, October 18, 2005

Bob i Globen


Bob i Globen
En speakerröst presenterar Bobs konsert som en show i en amerikansk musiktradition. Amerikansk är den med djupa rötter i det folkliga. Det svänger från rock´n roll, rhytm blues, boogietakter, country till ballader där fiolen är melodistämman.
Scenen är draperad med tunga röda draperier som då och då skiftar ton från rött till brunt och vice versa. Ett sätt att kunna teckna bakgrund till de inledande låtarna. Draperierna skjuts undan när showen framskrider och bakgrunden blir en, kall? Stjärnhimmel. I de avslutande numren är bakgrunden en eyelogo med Dylan.
- Är det någon sorts inkarnation av den amerikanska örnen?
Publiken är blandad. Massor av fyrtiotalister förstås men överraskande många yngre tjejer och killar. Bredvid mig på ena sidan på parkett sitter två tonåringar och på andra sidan ett ungt par typ gymnasiets sista år. Kul med unga människor i alla sammanhang.
- Saknar jag jobbet som lärare? Är ju ledig den här månaden för att delta i ett forskningsprojekt.
Dylan röst är hes och sprucken och han har bytt ut elgitarren mot elpiano. Det är ett välspelande och tight band som understödjer hans fraseringar. Dylan tycks ha utvecklats som munspelare vid några nummer lämnar han pianot och intar scenens centrum för några svängiga solon på harmonikan.
- Rycker det inte lite i Dylans gamla dansben då? En sång och dansman på scen!
Märker hur jag lutar mig framåt och försöker fokusera på Dylans texter även som en inbiten Dylanfan har jag svårt att uppfatta låtarna.
But the second mother was with the seventh son. And they were both out on Highway 61.
- Just det Highway 61 var en av låtarna. Svängde bra, här tog showen fart.
Tror att Dylans musiker känner samma sak. De lutar sig framåt, lyfter soundet, höjer tempot, slår an på instrumenten och ser förväntansfulla ut.
- Vad kan vi vänta oss nu då? Sen en lättnad när vi hör vad det är för låt på gång och så öser vi på.
Tror att man måste se Dylans show som ett arrangemang av amerikansk folkmusik i en vaudevilletradition, scendekoren tyder på det. Där Dylan är musiker, bandledare och dirigent, kanske också entreprenör och där Dylans röst är bara ett av alla instrument som Dylan och bandet har när de vill måla en amerikansk folkmusikbild. Där kännedomen om Dylans låtar är en klangbotten. En sorts surrealistisk ljudbild av Dylans musik med humoristisk knorr kan man tycka om man har anlag för ironi.
- Kände igen följande låtar. If you see her say hello, Tweedle dee, It´s all right ma, to Ramona, Memphis blues again, Highway 61- då lyfte showen, Every grain of sand och så extranumren Like a rolling stone och All along the watchtower. De andra låtarna läggs säkert ut på nätet.
- Fanns det inte lite magi till slut ändå?
- Ständigt denne Bob!
- How does it feel?
Kul med alla unga människor i Globen.
Copyright LarsThommy

Monday, October 17, 2005

Bob on tour



Mindre än två timmar före "avspark" sent omsider har jag skaffat en biljett till kvällens Dylankonsert. Laddar lite mjukt på Kistalight med covers, Joan Baez Love is just a four letter word, den fina jassångerskan Madeleine Peyroux utomordentliga tolkning av You´re gonna make me lonesome, spettar på med Hendrix All along the watchtower.

"There are many here among us who feel that life is but a joke.But you and I, we've been through that, and this is not our fate,So let us not talk falsely now, the hour is getting late."

Och så som en liten tranquilizer innan det är dags att gå ut genom dörren.
- Not dark yet
>To be continued
Copyright LarsThommy

Sunday, October 16, 2005

Hälsning från Kista


- Edward Hoppers Nighthawks från 1942 en vision av ensamma bloggare eller är det James Dean och Humprey Bogart på barrunda på de Förlorade illusionernas saloon?
I dag lägger vi ut en gammal hälsning från Kista samtidigt som vi passar på att gratta Det Progressiva USA till en spännande blogg och att ha blivit citerade en gång till i Dagens Ekos bloggkrönika 8 oktober.
- Är det Hoppers ensamhet ovan som återfinns även på Gävle Centralstation?

LarsThommy Says:
September 12th, 2005 at 12:06 pm Visit LarsThommy
Hello from Kista!
Jag lyfter på kepsen, i det här fallet en gammal Harry boy-keps, och gratulerar Det progressiva USA till en spännande, rolig och tänkvärd sida som jag lyssnade på i lördags-Ekot 10/9. Spännande tankar, jämförelser, mellan dagens katastrofer och första världskrigets och kejsardömenas sammanbrott.Tycker att Blogging alone, som jag hittade när jag gick in på din sida, är en utmärkt titel på bloggandet men tror inte att det är en specifik svensk företeelse utan tror att den finns generellt i västvärlden. Hoppers målning ovan speglar stämningar som fanns i USA redan 1942, krigstid, eller tidigare och får kanske stå för ödsligheten i det moderna samhället? Kanske också en symbol för en mörk värld i krig där USA stod ensamma för ljus och hopp?
- Blogga kan man säkert göra av tusen olika skäl men den gemensamma minsta nämnaren är säkert ett behov av att bli sedd.
Om man inte tillhör de professionella bloggarnas skara förstås - för dom vill säkert bli ännu mer sedda.
I mitt fall rör det sig om en massa bitar jag knåpat med och försöker få någon struktur på och så tycker jag att de gör sig bra i tryck, får en sorts kickar av det, frågan är om detta är en typisk egotripp? Sen verkar det som om bloggandet börjar leva sitt eget liv med funderingar om just detsamma, mailande, skriva bitar som man inte alls hade tänkt sig och surfa och kika på andra bloggisar.
Hälsningar från Sveriges Silicon Valley från LarsThommy
PS Mitt namn är inte en anonym bloggares eller någon fotbollspseudonym utan jag heter faktiskt så plus efternamn förstås.
Inte arbetar jag med IT heller men granne det är jag med Kista hightech industri.
Copyright LarsThommy

Saturday, October 15, 2005

Tour de Monet IV

Svenska akademin är inte förutsägbar. Vem kunde förutse Harold Pinter. Verkar ändå vara ett bra val. Känns trösterikt att en av de som tillhörde de unga och arga på femtiotalet får priset. Då kan man ju rent av betrakta sig själv som en yngling eftersom man var ung och arg betydligt senare än så!






D-Day eller Jour-J och stränderna i NormandieVi lunchar på ett vilda västern liknande ställe, Grille Casserolle, bland mullbärshäckar och äppelträdgårdar nära byn La Poterie ett centrum för hantverk med glaserade krukor och kärl. Fantiserar om vår kock. Han ser vaken ut och ger ett intelligent intryck visar gästerna sina delikatesser som dom kan välja till lunch.
- Är det en lärare som gått i pension och förverkligar en gammal dröm om att driva ett eget kök under turistsäsong?
- Är det hans döttrar som serverar och talar en så brittisk engelska?
Vi äter ett riktigt skrovmål på musslor och friterad fransk potatis som sköljs ned med cider, riktig normandisk sådan, och öl. Kan behövas när man ska besöka långsträckta D-day stränder.
Här bland häckar och trädgårdar damp de ner fallskärmssoldater och glidflygplan. De som inledde invasionen natten den 6 juni 1944 i Normandie. Här finns de goda historierna om soldaten som plötsligt stod där i en gammal lärarinnas trädgård och la fingret mot munnen i ett "tyst" säg ingenting och försvann ut i natten. Ännu bättre en ung amerikan som träffade sin blivande hustru en av de första invasionsdagarna. De fick tre barn så småningom. Sen finns förstås de sorgliga historierna. De som missade Cherbourghalvön, hann inte, och landade i havet när de hoppade i sina fallskärmar och drunknade med all utrustning. Och så var de alla striderna på stränderna Sword, Juno, Gold, Omaha och Utah uppkallade efter sina kodnamn. Koden för hela operationen var Overlord och är en av militärhistoriens största samordnade operationer någonsin. Till Verlaines diktrader Blessent mon coeur dúne langeur monotone, Sårar mitt hjärta med sitt monotona vemod, förkunnar BBC för motståndsrörelsen kvällen innan - att invasionen har inletts. 5000 fartyg, 3000 plan och mer än 200 000 man sätts då i rörelse.
Vi besöker Gold beach vid byn Arromanches - lyckas parkera vår lilla hyrbil Chevrolet Matiz, kring en lyktstolpe, går oftast bra i Frankrike.
Här finns ett invasionsmuseum som kan vara en bra startpunkt för en D-day tur. Det kan bli mycket krigsnostalgi för här ljuder Glenn Miller i högtalarna och här finns restaurerade pansarbilar och förstås kanoner från Bofors.
Vid Gold beach anlades en konstgjord hamn kallad Port Winston av 146 massiva pontoner och som var de allierade brohuvud i tre månader innan en mer naturlig hamn som Le Havre blev befriad. Under den tiden landsattes här 2,5 millioner man, 4 millioner ton utrustning och 500 000 fordon. I dag när det är lågvatten kan du vandra ut till pontonerna.
D-dagen var en av de första stora militära operationerna som började täckas av moderna media. Under Första världskriget fanns det fortfarande tecknare och målare som dokumenterade. Bland landstignings- farkosterna fanns en filmpluton bestående av filmare, ljudtekniker, manusförfattare, radiomän mm. En av de mest kända var George Stevens. Han som senare kom att göra filmer som Jätten och En plats i solen. Plutonen var inte så skyddad som dagens inbäddade journalister i Irak utan hade obegränsade möjligheter att röra sig inom ramen för "sunt förnuft" med uppgift att filma och dokumentera. Stevens hade också en otrolig förmåga att ta sig förbi alla byråkratiska hinder så till exempel lyckades han senare komma över en porslinssamling i Hitlers örnnäste som så småningom i Paris byttes mot fransk cognac. Även från mer traditionell media finns förstås roliga historier. Inringade korrespondenter på Juno Beach som skrivit ner de första iakttagelserna hade två korgar brevduvor till hjälp. Några av dem tungt lastade tog direkt kurs mot tyskarnas stridslinje. Charles Lynch korrespondent från Reuter hytte med näven.
- Förrädare förbannade förrädare! Men fyra duvor fann vägen till London.
Nära byn Colleville-sur-Mer finns den amerikanska kyrkogården där 9386 mestadels unga amerikanska soldater fått den sista vilan. I långa geometriska rader står det enkla vita kors blandade med sexuddiga Davidsstjärnor på den välklippta gräsmattan. Här vilar farmarsöner sida vid sida med storstadspojkar, svart, vit som judisk och det är en värdig, vacker och öppen plats på kullen med utsikt över Omaha beach. Där några av de värsta striderna stod under invasionsdagen. Frånsett några rysliga monument finns det vita kolonnader med väggar där det finns reliefkartor över invasionsstyrkorna med logistik för att överta Europa. Bakom finns en minnesvägg med namnen över de 1557 soldater som saknades efter invasionsdagarna och vars kvarlevor aldrig återfanns.
Vittnesmål om tacksamhet över de män som stred och offrade sina liv återkommer på de olika stränderna. Det är ungdomar från i dag som skriver brev, ortsbor, kamrater från de olika förbanden, anhöriga och officiella personer som politiker och myndigheter som visar sin tacksamhet med kransar och minnestavlor. Det de kämpade för frihet, mänsklighet och demokrati blir påmint där och sällan har det varit så lättolkat som i kampen mot nazismen. Det var det goda i kamp mot det onda men bakom allt fanns ändå de enskilda människorna på bägge sidor.
Kan inte låta bli att fundera över de här frågorna.
- Dagens krig i Irak är det i grunden de godas kamp mot de onda?
- Visst var Saddam Hussein, hans söner, kemiske Ali och allt vad de heter i grund och botten en sällsynt ond regim som roffade åt sig rikedomar och utövade ett förtryck av folket utan nåd.
- Visst var det rätt att avsätta dem men var drivkrafterna i grunden goda och idélla?
- Vad händer när en totalitär regim faller och olika folk, religiösa riktningar och oförlösta konflikter tillåts komma till ytan där demokratiska traditioner inte direkt tillhör dagordningen?
- Är kriget i Irak inte egentligen en Pyrrhusseger och sådana har vi sett förr i historien.
- Så kan man tänka när man står vid den amerikanska kyrkogården med utsikt över Omaha beach och Atlanten en vacker augustidag år 2005 när brisen ligger på från havet.
I morgon bär det av till Giverny – åter till Tour de Monet.
>Det kommer mera
Copyright LarsThommy

Thursday, October 13, 2005

Tour de Monet III

- Reflektion under några dagar på Norra Öland, se uppdrag och forskningsprojekt för lärare. Vandrat utmed den långa sandstranden i Bödabukten - milda vindpustar för årstiden - hört havets bränningar - känt doften av höst bland tallhedar och svampställen medan det susar i talltopparna.
Brittsommardagen - promenad på ringlade stig bland kalkflis på Neptuni åkrar. En oxel skimrar i lyriskt ljus a la Monet när morgonsolen löser upp dimbankarna i kanten av alvarsheden strax norr om Byxelkrok.
- När dimman lättat ser vi ett streck av gäss som bildar ett v över strandlinjen. Ljudet från vingarna och växlingarna i ledarrollen ger en smart rytm över landskapet.
- Höst, tid för eftertanke!

I dag tillkännages Nobelpriset i litteratur. Vi på Kistalight håller tummarna och tror på Adonis. Denne modernist och gränsöverskridare mellan tradition och förnyelse inom den arabiska litteraturen. Adonis visar genom sin poesi och essäistik på en väg framåt och förnyelse för den klassiska arabiska kulturen. Vilket vi på Kistalight tycker kan vara passande i tider som dessa.
- Klockan 13.00 vet vi!
En gigant och förnyare inom modern litteratur som inte fick Nobelpriset i litteratur kan ni läsa om nedan i Cabourg light.



Cabourg light
Deauville och tidigare Trouville är mondäna badorter för chica parisare, medan Cabourg mer vilar på solid övre medelklass.
Cabourg, Grand Hotel och författaren Marcel Proust hör intimt ihop. Man kan inte undgå Cabourg Grand hotel. Den imposanta byggnaden vilar som en tung arketyp å strandpromenaden utmed Atlanten när vi närmar oss byn i vår lilla hyrbil Chevrolet Matiz.
Visst är det bedårande med Marcel Proust, litteraturens eget söndagsbarn, den briljanta intelligensen, iakttagelseförmågan, de långa vindlande meningarna, vem vill inte som han spana ut över engelska kanalen vid Balbec, se Cabourg, fundera över språket, besöka salonger, soaréer, skoja om ortnamnen mellan Paris och Atlantkusten, gå på cafeér och äntligen få besöka Venedig, drömmen om Venedig är nästan ett tema i de senare delarna av romanen, och där tjusas av grändernas virrvarv och förverkliga drömmen om att få skriva den stora romanen.
Cabourg har han ristat in på den litterära kartan som en borgerlighetens krönikör från La Belle Epoque. Med ett lyriskt språk som en mondän impressionist från salongerna har han skildrat en epok som man säger för alltid försvann efter första världskriget. Men jag undrar jag. Visst går tågen snabbare i dag mellan Paris och Atlantkustens mondäna badorter. Men är det inte fortfarande samma lilla värld; övre medelklass, monsieur docteur, juriste, banqier och professeur i Cabourg och som rör sig mellan Paris och Atlantkusten. Där de har sina bjudningar och sitt belevade umgänge. Har de inte en syn på världen som i grund och botten inte förändrats särskilt mycket från tiden från förra seklet? Så kan jag fundera när jag besöker Grand hotel och rör mig i omgivningarnas inte allt för smakfulla schweizerarkitektur och blir begeistrad av den oändliga promenad Marcel Proust som sträcker sig flera kilometer utmed havsstranden med badvakter och myllrande strandliv.
Övre medelklass, solid borgerlighet men drog han inte brallorna av dem, egentligen, Marcel Proust i sin stora roman? I På spaning efter den tid som flytt, är han en själens molekylärfysiker som borrar och borrar i känslornas svartsjuka sediment och när han var klar blev det inte så mycket över. Modern och mormodern tecknades ömsint och som goda människor, men de övriga?
Fadern den framgångsrika smittskyddsläkaren och professorn och brodern läkare även han nämns överhuvudtaget inte. Det är hur som helst en roman, egentligen romanbygge, som alla som är intresserade av litteratur borde läsa. Förutom att tiden och vårt förhållande till den är romanens motiv tycker jag styrkan ligger i skildringen av alla detaljer, de vindlande funderingarna och skapandet av dofter och smaker. Då inte bara smaken av den berömda Madeleinekakan som man kan återuppleva.
- Slutligen vilar det inte något storslaget nästan ryskt över Swann en av romanens huvudpersoner? Där visar Proust en empati i sitt porträtt av en människa som hör den stora litteraturen till.
Gillar myten om Proust, hans ekonomiska oberoende, hans skrivande, hur han ansågs som en begåvad amatör och hans excentriska uppträdande. Men där fanns även hans judiska arv, astma och homosexualitet som ökade utanförskapet och vässade iakttagelseförmågan.
- Vem kunde tro att den belevade välklädde herren som gav massor av dricks, charmade och roade damer såväl som herrar, som ofta satt och studerade havet och flanerade utmed strandpromenaden skulle skriva en av den moderna romanens stora verk?
- Varför inte en portion Moules et frites till lunch?
>Det kommer mera
Copyright LarsThommy

Wednesday, October 12, 2005

Pedagogik Light II

Deltar i ett forskningsprojekt för och om lärare. Ett projekt som genomförs av Arbetslivscentrum och stadsdelsnämnden i förorten där jag jobbar. I Projektet ingår det att fundera över lärarrollen. Vem du är och vem du vill vara. Nedanstående bidrag kan ses som ett led i detta. Bidraget har varit publicerat i DN och ingick i en serie som kallades skollust/skolhat.


Skollust
Början av sextiotalet – Stockholms södra förorter – Stureby; realskola som blev enhetsskola som blev grundskola. Tilltro, framtidstro och begåvningsreserver, här skulle den nya mixen prövas. Mixen var en blandning av linjer. Kanske man skulle kunna kalla den en ”folkhemsrealen”. Här fanns tre linjer; en yrkesinriktad, en allmän
och en gymnasieförberedande linje, kallad g-linjen.
En del av oss hamnade på den senare. Bara några år tidigare hade vi istället hamnat i arbetslivet som springschasar, ellärlingar eller biträden på NK.
Möjligen, möjligen tillhörde vi begåvningsreserven men mest var vi höghusbarn från Östberga.
Vi som på detta sätt ”bussades” in i de nya skolreformerna passerade varje dag Huddingevägen. Här lämnade vi våra flerfamiljshus och våra föräldrar som hörde hemma i en annan värld än den akademiska skolvärlden.
Här pluggade vi på, genomled långa skoldagar, mobbade och blev mobbade, smygrökte varma vårdagar i diket i kanten av skolgården. Och på torsdagar när det var fiskbullar åt
vi istället smöriga vaniljlängder på det närbelägna konditoriet medan kortlapparna idogt dunkades mot konditoriets bordsskivor i intensiva whistpartier.
Och så var det lärarna! Fysikläraren med ”Gröna faran”! En lärarkalender som användes vid muntliga förhör och som framförallt spred skräck i de nedre raderna i fysiksalen där de flesta tjejerna satt. Själv lärde jag mig optikens grunder tack vare denna fysikens Caligula.
Vi reagerar olika inför tryck.
Mest gillade jag lärarna som berättade: Ett höghusbarn vid berättandets lägereld, kanske ett uråldrigt behov från jägartiden. Den lilla svensklärarfröken med sina berättelser och författarporträtt. Klassföreståndaren Sven Sörnäs som aldrig missade ett tillfälle till en utvikning om Öland, universitetsstudier eller bullret på Bromma.
Magister Hielm, stavades kanske Hjälm, var outstanding i del alternativa lärandet och berättandets konst. Ofta använde han morgonsamlingen, fanns då ännu på schemat, som möjlighet för en betraktelse. Ibland kunde det vara något lättsmält ur Falstaff Fakir men ändå tänkvärt. Dagen efter det att president Kennedy blev skjuten kom
han djupt skakad till skolan och blev genom sin blotta närvaro ett uttryck för humanistiska och liberala värden.
Många bilar har sedan dess passerat Huddingevägen och för en klassresenär inom bildningens område är man ju tacksam för den process och lust till lärande som startades i början av sextiotalet i Stureby i Stockholms södra förorter.
Back>< Just for fun
Copyright LarsThommy

Thursday, October 06, 2005

Tour de Monet II




Le Havre, working city med en imponerande hamn. Här har Frankrike haft sitt centrum för Atlantångare när det begav sig. I dag är det landets andra hamn efter Marseille och här kan stora containerlastare och big oil crude-carriers gå in. Här pilar färjor mellan den franska kontinenten och de Brittiska öarna.
En intensiv tung trafik dominerar när vi är på väg ned genom Seines dalgång utmed kritklipporna i vår lilla hyrbil Chevrolet Matiz och närmar oss Le Havre.
- Har alltid gillat städer där arbetet sjuder och där kommersen flödar. Liv och rörelse istället för sömniga administratörer och trötta byråkrater, kanske hänger det ihop med min barndoms Bergsundsstrand. Där man alltid kunde höra mistlurarna i dimman och där Gröndal på andra sidan sjöd av liv och rörelse med båtar som lastades av och på och som kom och gick.
André Malraux museet med sina fina impressionistsamlingar ligger nära vattnet och mitt emot Le Havres hamn. Museet är en luftig och spatiös byggnad som badar i Atlantljus. En byggnad värdig en utsökt samling impressionister och som har fått namn efter en egensinnig kulturminister och tillika legendarisk författare som på sin tid skildrade kolonialismen och senare blev minister hos De Gaulle. Museet som invigdes 1961 av Malraux inte bara speglas i hamnens vattenbassäng utan ger i mina ögon även intryck av att utnyttja volymen i byggnaden. Det blir rum i rummen så att säga. Så får till exempel stadens egen son, Raoul Dufy ett alldeles eget utrymme med färg och formstarka dukar med motiv från hamnen, plagen och piren i Le Havre.
Claude Monet fanns där förstås med canvaser värdig en mästare, näckrosor från Giverny, parlamentsbyggnaden i London och en vintersol från Lavacourt.
Malraux museets märkvärdigaste samlingar blir dock i mina ögon Eugène Boudins målningar. I kraft av sin omfattning och karaktär. Boudin, le roi des ciels, är inte bara en mästare när det gäller att fånga moln, ljus och speglingar. Nära på ett rum finns med molnstudier på museet, utan också så känns Boudins molnstudier märkvärdigt aktuella så här i växthuseffektens tider.
En tripp med Ryan Air ned på kontinenten fyller den personliga kvoten när det gäller koldioxidutsläpp för de närmaste året kan man fundera efter att ha läst Mark Lynas Oväder och när man studerar Boudins molnkonst.
-Synd för jag gillar tanken med lågprisflyg, dessutom fyller de ett demokratisk behov och en möjlighet för vanligt folk att resa och komma ut i Europa till vettiga och möjliga priser.
Avfarten till Deauville och Trouville strax efter Pont de Normandie missade vi hårfint. Överväldigade av Normandiebron över Seine var det inte så konstigt. De två tornen som fundament för vajrarna som bär upp kabelbron är en fransk ingenjörskonsts motsvarighet till de franska impressionistmålarnas konst. En vacker skapelse som också är en populär utflykt för franska familjer, medelålders pappor framförallt, stretar på i vindfånget över bron med sina barn på lärorik promenad.
- Cabourg nästa!
>Det kommer mera
Copyright LarsThommy

Wednesday, October 05, 2005

Tour de Monet



Katedralen i Rouen i morgonljus

Rouen Light
En melodislinga från en saxofon klingar över platsen framför katedralen i Rouen. Klanger som blandas med klappret från turistskjutsarnas hästar när hovarna slits mot de ojämna gatstenarna. Det är en mjuk sökande ton som prövas i ett otal variationer med olika tonföljder och rytmer. Några lätt melankoliska grundackord återkommer som ledmotiv och stomme i vår gatumusikants berättelse. Toner som påminner om Samba triste, men också med mer uppbeat än så.
Det är förmiddag och tid för Le petit dejeuner och än har inte dagens horder av turister börjat strömma runt i Rouens medeltida stadskärna.
Till tonerna av vår avantgardistiska saxofonist inleder vi vår Tour de Monet. Vi känner igen flera av de glada harmonierna men kan för tillfället inte namnge dem och vår musikant talar varken franska eller speciellt bra engelska, lustigt nog, när vi försöker inleda ett samtal.
Av en slump har vi hamnat i Rouen. Med försenat flyg med Ryan air till Paris-Beauvais, något tekniskt problem – en uppgift från piloten man kan meditera över innan starten, var målet egentligen ett hotell i den lilla franska byn Lyon La Forêt, men där var både stängt och släckt när vi var plats. Alltså fick det i natten bli närmaste större stad som råkade vara Rouen. Till vår förvåning, när vi vaknade på hotel Vielle Tour såg vi att vi bodde granne med Katedralen. Detta kallas improviserad planering och kan vara ett utmärkt startskott för några dagars biltur. Men först flanerar och strosar vi i Rouen några dagar.
Till vår glädje, måste vara försynen, upptäcker vi att det pågår ett ljusspel, de Monet aux pixel på Katedralens västra sida. Inspirerat av Monets målningar av katedralen pågår här en ljusshow varje kväll från fjärde juni till den sjuttonde september. Ett fynd och scoop för Kistalights utsände som diggar ljuset och här får tillfälle att begrunda och studera en verklig mästare i ljustolkningar och hans teknologiska epigon.
Showen är skapad av Skertzo och startar när mörkret faller och visar tolv olika sekvenser med färger och ljus inspirerat av dagens timmar. Tekniken är s k highpowered ljus som projiceras på Katedralen från samma plats som där Claude Monet hade sin studioateljé på 1890-talet.
Monet, mästaren i ljustolkning, gjorde här ett trettiotal målningar av katedralens västra fasad. Han startade 1892 och slutförde målningarna 1894 i Giverny. Ett tjugotal av dem visades på en utställning 1895 och betraktas i dag som klassiska.
En amerikansk popkonstnär och efterföljare Roy Lichtenstein inledde rentav en epok när han 1969 visade monokromatiska plattor i serier av Monets katedralmålningar på Metropolitan i New York. Hans tekniska sätt att visa ljusskiftningarna under dagen hos förebilden Monet blev en startpunkt för popkonsten. Monet som konstnär är på det viset en banbrytare för modern konst.
Ljusspelet är ett europeiskt samarbetsprojekt, Un projet européen, Cathédrales en lumiére och förutom Rouen, deltar Amiens i Frankrike och de brittiska katedralerna i Cantebury och Rochester.
I väntan på kvällens ljusspel gör vi staden. Ambitiöst besök på museet för de sköna konsterna, Musée de Beaux-Arts, där vi beskådade de fina samlingarna av impressionister, äldre målningar och där vi speciellt beundrade Raol Dufys stora väggmålningar i skulptur trädgården.
Strax ovanför place du 19 avril 1944 lunchar vi. Platsen är i dag mötesplats för det unga Rouen. Här bombade de allierade intensivt inför den kommande landstigningen 1944. Platsen har fått namn efter datumet för bombningen. I ett av de då utbombade kvarteren är det nu köpcentrum och i närheten på place Vieux–Marché, gamla Marknaden, fick det bli en modernistisk skapelse i form av en kyrka Église Sainte Jeanne Dárc. En kyrka i sextiotalsanda som minne av att här brändes jungfrun av Orléans levande till döds 30 maj 1431.
Rouen restaurerade sin stad efter andra världskriget på ett balanserat sätt. Så långt det gick bevarades korsvirkeshus och gammal medeltida stadsbebyggelse. Den berömda klockan Gros Horloge från medeltiden, något av en maskot för Les Rouennais, folket i Rouen, drar fortfarande horder av turister.
Trots högsäsong för turismen ger Rouen ett något sömnigt intryck och trots att det är administrativt centrum för departementet Normandie, åtminstone verkar det så för en flanör i den medeltida stadskärnan.
I skymningen, nightfall, väntar vi på ljusshowen. När mörkret lagt sig och torget är packat med turister och augustilediga Rouennaiser börjar det. Det är inte bara ett ljusspel utan ljuspanoreringarna ackompanjeras av en ljudshow gjord av Patrick Abriar. Bland de turistande amerikanernas bräkande av marvellous och gorgeous tyckte jag mig höra tonerna av Eric Satie klinga förbi.
Färger och former blandas enligt dagens rytm med sina tolv olika sekvenser på den gotiska Katedralen. Visst är det imponerande och visst känner man igen Monets målningar. Belysningen förstärker Katedralens historia. Ett kyrkobygge som på gick i över sjuhundra år, 1170 – 1894, och spänner över olika historiska epoker, medeltid och hundraårskriget mot England, Jeanne Dárc, solkungens tid, franska revolutionen, Napoleon, La Belle Epoque, världskrigen och nazisternas ockupation och de allierades bombningar nog kan Katedralens väggar berätta en historia. Ett intryck som förstärks av showens intensiva ljusspel, färgerna, formerna och ljudet. På sätt och vis pågår katedralbygget ännu eftersom det är en byggarbetsplats för underhåll och restauration. Fick för mig att den svenske författaren Ivar Lo hade deltagit i kyrkobygget kring Katedralen. I sina memoarer Asfalt berättar han om sin tid i Rouen som stenhuggare under 1920-talet och hur han arbetade på en kyrka i Rouen hos en svensk arkitekt och hur han högg en dopfunt.
- Fotograferar alltså alla dopfuntarna i Katedralen och tror att de har kanske Lo-Johan huggit.
Visar sig vid koll av Lo-Johans Asfalt när jag kommer hem att det var den norska sjömanskyrkan i Rouen som varit ett av Ivar Los universitet i ungdomen. Men en massa bilder på dopfunter från Rouens katedral, det har jag, om någon skulle undra?
Efter ljusspelet bland korsvirkeshus och gränder går vi vilse i natten.
Samba triste, melodislingan från vår saxofon, leder oss dock rätt till hotel Vielle Tour.
- I morgon bär det av till Le Havre
>Det kommer mera
Copyright LarsThommy

Tuesday, October 04, 2005

Net Light

Förord

Dags att bearbeta, tid för kill your darlings, nu är det allvar och hösten bankar på dörren.
Kring Kista Science Tower rör sig flyttfågelsvärmarna.
Inkallad som medarbetare på Kistalights redaktion har jag som uppgift att plocka ut kulturbitar, med tema Kista och Öland, lexikonform, för att se om de funkar som en bloggbok.
Han LarsThommy har ju fullt upp med att sprätta på Helsingörsgatan.
Tro att han är nån sorts flanör.
Snobba med Montaigne.
Uttala sig om bloggande, mejla och ha sig.
Nej han borde ägna sig lite mer åt skolarbetet, förbereda lektioner och rätta proven på den här sidan jul.
Tänka på att han faktiskt är lärare.
Lite mindre maska och låta tiden gå som missis Johnson säger.
Nu kör vi på Kistalight!
Ordning och reda!

Redaktör Kistalight
©Thommy Sjöberg

Andra bloggar om KistaAndra bloggar om Moderna museet  Andra bloggar om fotografi Andra bloggar om litteratur  Andra bloggar om klassresor  Andra bloggar om författare: Andra bloggar om Stockholm Andra bloggar om skrivande Andra bloggar om Istanbul   Andra bloggar om pedagogik   Andra bloggar om didaktik

Back>< Just for fun

Labels:

Monday, October 03, 2005

Kistalight Net

Just for fun klick!

Kulturbitar sammanställda
av Thommy Sjöberg

Innehåll och NetlightArkitektur maj 27 och 28 2005
Bergamo maj 29, 30 och 31 2005
Brev till Bob september 13 2005
Calcismo juni 10 2005
Che Guevara juni 11 2005
Dylan Bob augusti 19 2005
Elfte September september 11 2005
Expressionism juni 01 2005
Flanör mellan Lenin och MacDonald november 08 2005
Fridegård Jan augusti 09 2005
Gympa september 21 2005
Göta Kanal juni 29 och 30 2005
Humanitet september 18 2005
Installation september 19 2005
Jantelagen juni 28 2005
Kathársis augusti 21 2005
Limerick september 04 2005
Maradona oktober 19 2005
Mount Everest september 26 2005
Nacka september 22 2005
Nationaldagen juni 06 2005
Odde juli 06 2005
Patriot oktober 26 2005
Pedagogik augusti 26 och oktober 12 2005
Qvist augusti 08 2005
Reflektioner juni 13, 14, 15, 16, 17 och 18 2005
Romantiken juli 05 2005
Sarajevo augusti 27 2005
Sommar Haiku september 30 2005
Tensta konsthall september 23 2005
Trav maj 29, 30 2005
Tyst kunskap september 25 2005
Utilism juli 01 och 02 2005
Vennberg Karl augusti 28 2005
Walcott Derek augusti 17 2005
Xtraordinära juni 20 och september 29 2005
Yttersta udden september 16 2005
Zinkensdamm september 09 2005
Ångest juni 27 2005
Är på väg juli 07, augusti 05 2005
Özkök Lütfi september 28 2005






Sunday, October 02, 2005

Chronicles Bob Dylan

- Ser att Bobs memoarer kommit ut i pocket , snart kommer Martin Scorseses dokumentära video No direction home att visas i TV:s kunskapskanal. Själv funderar jag på om jag verkligen ska gå på Globen och se Bobs konsert där.
- Kommer Bob att räcka till, blir det en ödsligt halvfull arena, hänger hans röst och karisma med - är det inte bäst att bevara sin inre Dylanbild och inte utsätta den för 2000-talets coolness?
I sina krönikor hänger dock Bob med och på ett sällsynt insiktsfullt sätt gestaltar han skapandets väg - har du inte möjlighet att gå på konserten - Läs Bobs memoarer!

Bob Dylan, en krönikör av samtiden
Bob Dylan en gång till!
- Så blir de lästa Dylans Chronicles och är inte Dylan en krönikör
av samtiden i sina klassiska låtar och i sina bästa album?
- Hur som helst i dagarna debuterar han som krönikeförfattare.
I Chronicles får vi läsare följa Dylan i hans ungdom; När han kommer till New York, "Markin´ up the score" och "The lost land" och från hans tid som familjefar i Woodstock, "New morning", och slutligen från hans ungdom i Hibbing, Duluth och Dinkytown i Minneapolis i Minnesota i en krönika som fått den metaforiska titeln "River of ice". Den fjärde krönikan som flikas in handlar om inspelningen a Oh Mercy, av en då medelålders och ganska utbränd Dylan. Ett gemensamt tema för krönikorna är sökandet efter skapandets punkt.
- Hur gick det till? Var ifrån kommer inspirationen till att skriva rader av texter som på något sätt fångade tidens, 60-talets stämningar, rytm, känslor, möjligheter, förväntningar, lusten till uppror och förändringar.

Kommer över Bob Dylans Chronicles volume one efter en tur från förorten till City i Stockholm. I Kista galleria går det att handla det mesta dock inte några nyutkomna minneskrönikor, Chronicles, av Bob Dylan.
- Shame on you Akademibokhandeln i Kista Galleria! Som dock i dagarna fått in den svenska versionen.
Läser en rad recensioner i svenska tidningar av boken. En som väl fångar tonen hos Dylan är GP:s Johan Dahlbäck. Dahlbäck snuddar vid det som är så påtagligt med Dylans minnesbok: Krönikeformen, grabbigheten, detaljerna och de snabba klippen som en form att fånga stämningar i tiden.
Dylan redogör i kapitlet, krönikan, The lost land, för en omfattande tidningsläsning som ung blivande songwriter på monumentala Public Library i New York. Lustigt nog valde han för sin läsning tiden för inbördeskriget 1861 – 1865. Dylan kände sig mer hemma i en gammal tid, samtidigt som han sökte former och språk, och var vidöppen för det nya i tiden. Kanske blev han här även medveten om rötterna till det amerikanska samhällets villkor, The lost land, motsättningar långt bortom de patriotiska klyschorna. Motsättningar som i dag känns aktuella från kampen mellan landsbygd och storstad, rasism, mellan liberalism och gammaldags moral, mellan Bush och Kerry.
Några av Dylans första försök som songwriter blir topical songs. Sånger som hämtade sina ämnen från tidningsartiklar men som sjöngs på välbekanta melodier. Dylan är en iakttagare. Kreativiteten, skriver han, hämtar sin näring i erfarenhet, observationer och fantasi. Just möjligheten att observera är en nyckel han saknar i sitt diktande när han ofrivilligt blir en generations förebild och superkändis bortom all sans och förnuft kring åren 67 och 68 när han lever i Woodstock. Något han berättar om i krönikan New morning.
I amerikansk tidningspress, även från den tid Dylan läste om på Biblan i hörnet av 42:a gatan och 5:e avenyn i New York, finns i krönikorna en radikal tradition. Här har grabbar med enkel bakgrund och rötterna i etniska kvarter, storstädernas hamnar och arbetarmiljöer, men med en vilja att uttrycka sig och bli journalister skapat möjligheter att protestera mot missförhållanden, sprida kunskap, fånga stämningar och kanske till slut det viktigaste av allt finna en form för lusten att berätta en historia.
Dylan är i sina krönikor en god iakttagare. Han överraskar som vanligt. Massor av detaljer och det vimlar av personer från folkmusikscenen i New York i början av 60-talet som fångas med träffande karakteristiker. I de två New York krönikorna, Markin´ up the score och The lost land, spetsas miljöskildringarna från Greenwich Village med isiga andedräkter som rök i vinterkvällen, det verkar alltid vara minusgrader och det blåser ständiga kyliga tjutande vindar på gator och torg. För övrigt verkar det, passande nog, som ett återkommande ledmotiv i Dylans samtliga krönikor i boken blåsa en visslande vind utanför caféer, hem och inspelningsstudios .
Dylan hänger ut cliffhangers när det gäller sitt skapande i krönikan River of ice som skildrar både tiden i Dinkytown Minneapolis och tiden när han rotar sig i Greenwich. Vi som undrar över hur det gick till vid de magiska ögonblicken när de stora låtarna skrevs vi får vänta.
Vänta får också de göra som i första hand är intresserade av den ryktbara motorcykelolyckan, skilsmässan från Sara, förhållandet till Joan Baez - finns faktiskt med, eller när han blev elektrisk vid Newport festivalen 1965. Kring det senare, den elektriska Dylan, skulle då jag kunna jaga stan runt i boklådorna för att hitta en bok där Dylan berättar om den föreställningen.
Dylan skildrar detaljerat och med stor omsorg om bakgrunden till sitt skapande.
Woody Guthrie, den stora förebilden, som sångare och låtskrivare som fick hans huvud att komma igång med berättandet. En av de första sångerna blir Song to Woody. Texten där har Dylan skrivit. Melodin är från en av Guthries gamla sånger. Något liknande var bakgrunden till Let me die in my footsteps. Vill man lyssna på en hyllning till Woody finns Dylans dikt Last thoughts on Woody Guthrie från Bootlegs series 1991.
Litterära förebilder blev den franska symbolistpoeten Arthur Rimbaud med sina lettres och speciellt Je est une autre. Dylan följde genom flickvännen Suze Rotolo repetitionerna av Brechts och Weills Sjörövar-Jenny och även där hämtades idéer för kommande sånger. Formen, strukturer, för låtarna inspirerades av Hank Williams versmakande.
Av sin producent på Columbia, John Hammond, får Bob en skiva med titeln King of The Delta blues. Sångaren heter Robert Johnson och Dylan tänder direkt när han ser skivans omslag. Johnson är en bluesman med gitarr och munspel som skriver sina egna sånger från amerikanska Södern. Dylan skriver ned och kopierar Johnsons texter för att komma underfund med hemligheten bakom konstruktionen av de sprakande allegorierna, de gammaldags verserna, de fria associationerna, de dräpande sanningarna inlindade i ett hårt skal av abstrakt nonsens som flög genom luften med största lätthet.
Woody, Sjörövar-Jenny, Rimbaud och bluesmannen Robert Johnson är lika med sant, möjligen toppat med några tillsatser gräs och Dylan skriver; att inom några år skulle jag skriva och sjunga sånger som It`s all right Ma, Mr Tambourine man, Hard rains a gonna fall och liknande. Vi som läsare får inte riktigt ta del av det magiska ögonblick när någon enskild stor sång skapades. Kanske fanns inte heller någon sådan magi. Sångerna bara fanns där när isen smälte i floden och spåren väl var plöjda och uppkörda. Men vi får vara med när Dylan snickrar möblerna till sin egna lilla lya på 161 west 4th street i Greenwich Village och speciellt bordet där många av låtarna blev till. Detta berättar han om i sin krönika River of ice.
Blowin´ in the wind t ex lär ha skrivits på några minuter på några servetter på ett café snett emot Gaslight club i Greenwich.



I krönikan från senare delen av 80-talet om inspelningen av Oh Mercy ramas miljön in av ett ångande New Orleáns. Berättandet är här mer lågmält, med ett lugnare tempo, detaljerna radas inte på varandra och vi får möta en Dylan som berättar öppet hur han är på väg att bli utbränd och som funderar på att börja syssla med ekonomi. Han har alltför länge, skriver han, förlitat sig på sin intuition och sin instinkt, båda dessa gamar till damer, skriver Dylan har fått hans skaparförmåga att sina och torrlagt hans kreativitet.
I Locarno Schweiz på Piazza Grande under en turné, när det blåser åtminstone kuling, berättar Dylan att han är på väg att tappa rösten och känner sig sjuk och slut.
Och efter några repetitioner med The Deads, f.d. Grateful Dead, i San Rafael flyr han från övningarna ut på Front street och börjar gå, kvarter efter kvarter, tills han hör musik. En jassorkester spelar på en liten bar. Musiken är enkla jassballader som Gloomy Sunday och Time on my hands och han tycker att sångaren i det lilla jassbandet öppnar ett fönster till hans själ. Musiken går rakt in och Dylan ser att det finns en teknik han kan använda för att kunna komma vidare som artist. Vandringen längs Front Street och cafébesöket har en stämning av ensamhet och utanförskap varvat med goda iakttagelser som känns igen i en sång som Highlands från Time out of mind. En sång som låg framför Dylan och som kom att innebära en nytändning.

Man missar en dimension om man ser Dylans Chronicles som renodlade memoarer vilket både recensenter, förläggare och översättare tycks vilja göra.
Dylans krönikor hämtar inte bara inspiration i hans tidningsläsning, topical songs och från hans klassiska sånger som en kommentar till samtiden.
Ser man till titlarna i boken finns även det gammaltestamentliga draget från krönikeböckerna. Visserligen kan man säga att Dylan på idrottsmannens vis markerar poängen och kollar läget i den inledande krönikan när han besöker gamle tungviktsvärldsmästarens Dempseys bar på 58:e gatan i hörnan av Broadway.
- Du ser för lätt ut för att bli en tungvikstchamp säger Dempsey till den unge Dylan.
- Han är inte en boxare Jack säger följeslagaren den legendariske musikförläggaren Lou Levy.
- Han är songwriter Jack och jag ska förlägga hans musik.


Dempseys Place
Krönikornas titlar: The Lost Land, New Morning, Oh Mercy och den avslutande metaforiska titeln River of Ice följer Dylan en rottråd både till sitt judiska arv och till sina kristna utflykter. Krönikorna bildar en konstnärlig helhet och knyts ihop både med ledmotiv, se vinden som blåser genom alla kapitel, och tematiskt i den detaljerade skildringen av inspiratörer till musik och sånger. I Oh Mercy skildras ingående flera av sångernas tillkomst och inspelningar. Just Dylans producenter av hans musik har en viktig roll. John Hammond som skrev det första skivkontraktet med Dylan och uppfattade hans talang. Bob Johnson från Nashville som tillsammans med Bob, Al Kooper, Robbie Robertson och ett gäng Nashvillemusiker producerade det nyskapande Blonde on Blonde albumet och återkomsten med det på ytan nyenkla albumet John Wesley Harding. Med Bob Johnson är det dock framförallt inspelningen av albumet New Morning som skildras. Där några av sångerna var tänkta för ett skådespel av Archibald MacLeish.


Producenten Daniel Lanois är huvudaktören i Oh Mercy och temat är hur Dylan tycker sig ha kört fast i gamla manér och hjulspår. Nåden att skapa finns dock där även om det inte blir några mästerverk som Masters of war, Hard rains eller Gates of Eden som Lanois drömmer om. Tillsammans lägger de en ljudbild på sånger som Political world, Dignity, Series of Dreams, Shooting star och Men in the long black coat. Den senare ser Dylan som sin I walk the line.
Efter en motorcykeltur med sin fru i deltalandskapet – bluesmannen Robert Johnsons hemtrakter, utmärkt skildrat, sydväst om New Orleans klarnar Dylans huvud. Han inser att han gjort samma sak för länge men att han har avslutat sitt projekt med Lanois och att albumet är klart och att några nya hyfsade sånger skrevs och spelades. Samarbetet skulle ju återupptas nästan tio år senare med Dylans nytändning som artist och songwriter, med Time out of mind.
Oh Mercy kan ses som ett avslut på en lång musikalisk linje. I framtiden skulle han utveckla en annan musikalisk teknik och knyta an till folkmusik och blues på ett sätt som han gjort i sin ungdom med album som Time out of mind och Love and Theft.



Bob Dylan i mycket unga år - en blues och folkmusikman med rötter i den folkliga amerikanska musiktraditionen

Dylan skrev aldrig en sång till en baseball spelare som hans gamla musikförläggare Lou Levy föreslog.
Men frågan är om inte Dylan med sina krönikor överraskat igen och att han har gjort en home-run i världsmästarklass.

PS Releaseparty för Dylans bok på Kulturhuset i Stockholm. Tog inte biljetterna slut på några minuter när 40-talisterna var i farten. Miss med biljetterna där men istället träffade jag i baren både Dylans förträfflige översättare Mats Gellerfelt, Izzy Young och en nybakad fil dr på Dylan - Mats Jacobsson. Diskussion; Dylan som hockeyspelare - sic! Och så skänkte vi en tanke till den mycket unge Dylan när han ensam och full av energi kom till Det Stora Gröna Äpplet i början av 60-talet ännu inte fyllda 20 år.
Copyright LarsThommy