Wednesday, August 31, 2005

New Orleans

Crickets are chirpin the water is high

New Orleans;
franska kvarteren, jazzen, Bourbon och Rampart street, kultur och världsarv. Stämningarna från William Faulkners romaner och Tennessee Williams pjäs A street car named Desiré och James Lee Burkes kriminalromaner från Baton Rouge i Lousiana.
- Visst är vi många i dag som är oroliga och känner för New Orleans invånare och dess kultur efter orkanen Katrinas framfart.
I slutet av 1980-talet spelade Bob Dylan in Oh Mercy här. Något han skildrar i kapitlet med samma namn i sina memoarer. Dylan är inte bara en fin låtskrivare här firar han triumfer som miljö och stämningsskapare.

- Jag gillar många platser, men jag gillar New Orleans mer. / _ _ _ / Staden är en enda lång dikt. Trädgårdar fulla av penséer, rosa petunior och vallmo. Blomsterprydda altare, vita myrten, bougainvillea och lila oleander stimulerar sinnena, får en att känna sig avspänd och klar inombords.
Allt i New Orleans är en bra idé. Eleganta och tempelliknande villor och högstämda katedraler sida vid sida. Hus och palats byggda med en sorts vildvuxen charm. Italienska, gotiska, romanska och nyklassiska former i en lång rad i regnet. Romersk katolsk konst. Breda verandor, torn, balkonger med utsmyckade gjutjärnsräcken, pelargångar, underbart vackra gångar med nästan tio meter höga pelare, Mansardtak, hela världens arkitektur, och den finns kvar. Allt detta och ett torg där de offentliga avrättningarna ägde rum. I New Orleans kan man nästan se andra dimensioner. Här tar man en dag i sänder, sedan är det ikväll och sedan blir det imorgon i dag igen. En ständig melankoli hänger från träden. Man tröttnar aldrig. / _ _ _ / Ett fantastiskt ställe att spela in skivor
på skriver Dylan.


Med ett knippe låtar i bagaget spelar Dylan in Oh Mercy under några månader tillsammans med Daniel Lanois och en grupp proffsmusiker. Efter en månads vistelse gör han en tur med sin fru på en Harley i de trolska träsk och våtmarkerna över Mississippi bort mot Thibodaux på route 90. Här träffar han en gammal man, snickare, som har försäljning av souvenirer och verkstad och egen märklig syn på världens ordning tillika är han gift med en ung kvinna precis som Dylan. Tillsammans resonerar de, ser i naturen spår efter hur gamla orkaner farit fram och Dylan förbereder sig på ett liv som äldre medelålders med att köpa dekaler, av Sun Pie som snickaren heter, med inskriptionen Världens bästa farfar. Sun Pie skänkte dekalerna och Bob återvänder till ett allt mer ångande och regnigt New Orleans.
Med kompressorer, processorer, gammeldags utrustning, förstärkare och ekoeffekter som användes till att skapa en sorts romantiskt ljud som Lanois tänkt sig så avslutar Dylan sina inspelningar med demonproducenten. Två låtar skrevs i New Orleans Shooting star och när luftfuktigheten ökar så spelar man in Man in the long black coat. Här tycker Dylan att även om de inte är oförglömliga låtar som mästerverken från 1960-talet så är det äkta vara. Den senare låten har en hypnotisk effekt, desperat mörk, en övergivenhet i känslan och i sina ackordföljen och tonartsbyten, Crickets are shirpin the water is high, som känns kusligt aktuella i dag några dagar efter orkanen Katrina.
Copyright LarsThommy

Monday, August 29, 2005

Oväder - High tide


Tuvalu en hotad atoll med ett ekosystem som riskerar att gå under.
En skälvande rapport från inläst litteratur under sommaren. Från lässtolen i trädgården på Norra Öland med utsikt över stenmuren bort mot den majestätiska linden.


- Det är kört skulle man kunna säga efter att ha läst Mark Lynas bok Oväder. Han målar upp en dystopi när det gäller vår framtida miljö. Originaltiteln High tide. News from a warming world ger en rättvis bild av vad boken handlar om.
Lynas har skrivit en serie reportage som är alldeles utmärkta reseskildringar. Han besöker platser i världen där växthuseffekten och vår allt varmare värld visar sina alldeles särskilda spår. Från översvämningarna i York i good old England, Lynas är engelsman, till utkanterna i världen som tundran i Alaska. Där tundran tinar i en sån omfattning att hela issjöar försvinner. Tuvalus atoller som på sikt kommer att dränkas av ett allt högre vattenstånd, high tide, och bli ett ekosystem som går under.
Orkanerna ute på Atlanten som blir allt fler och som får allt högre energin på grund att jordens och vattnets medeltemperatur stiger. Lynas följer en orkan, Gustav, tillsammans med ett team orkanforskare från HIRT som närmar sig Cap Hatteras vid North Carolinas kustband.
I inre Mongoliet följer han spåren efter sandstormar som får öknarna att vandra och växa.
Samlingens höjdpunkt är Lynas besök i hans barndoms Peru. Han har fått ett uppdrag av fadern geologen som när Lynas var barn kartlade Jalambaglaciären. Först besöker han en festival i Anderna i södra Peru, Quillyor Rito, i trakterna av inkaindianernas klassiska Cusco. En pilgrimsvandring till hög höjd som lokalbefolkningen gör för att rena sina synder och lite förtäckt hylla gamla bergsgudar. Festivalen som utspelas på 5000 meters höjd liknas i sin praktfullhet av Lynas vid masscenerna i Sagan om ringen men redan här ser han att de snötäckta bergen minskat i omfattning.

Jacambaglaciären i norra Peru ligger nära tropikerna och är, var, en av de största glaciärerna i den här delen av världen, nio grader söder om ekvatorn. Lymas begår här ett sakfel när han beskriver Perus högsta topp Nevado Huascaran 6768 m som den högsta toppen i Amerika - skulle möjligen kunna vara tropiska breddgradernas högsta punkt. Vi So-lärare vill gärna se Aconcaguea 6959 m som Andernas högsta topp.
Dock blir Lymas bok här riktigt spännande när han ger sig ut på sitt uppdrag som är att hitta den plats där fadern 1980 fann Jacambaglaciären. Med ett slitet fotografi i fickan och i kamp med höghöjdssjuka finner Lymas den punkten. Glaciären visar sig i dag vara svårt nedsmält och Lymas återhämtar sig när han kommer ned på lägre höjder.
I några kapitel redogör Lynas för konferenser om växthuseffekten och Kyotoprotokollet. Vidare går han igenom begreppet kolsänkor som lätt blir en byråkratisk fint för att länder med stora arealer med skog ska få ha ökade utsläpp av koldioxid eftersom skogarna använder koldioxiden vid fotosyntesen.
Lymas är en fin reseskribent, bra miljöskildringar, påläst med fakta – se dock (Syd)amerikas högsta berg, han får fin kontakt med de människor han träffar och intervjuar. Språket är rappt och tonen ofta påfallande ljus och ändå har Lynas skrivit en dystopi.
- Det är kört om vi inte gör något anser han.
Mot en dystopi likväl som en utopi känns det alltid angeläget att ha invändningar. Vad vet idag är att jordens medeltemperatur har ökat och att det finns stora skillnader mellan syd och nord när det gäller resursslöseri. Men vi vet också att människan har kreativitet och goda sidor och att naturen har en otrolig förmåga till återhämtning.
Mark Lynas anger i sin bok fem viktiga punkter som måste efterlevas för att stoppa klimatförändringarna.


  • Kyotoprotokollet måste efterlevas
  • Rättvisa mellan förbrukning och utsläpp – en kvot för alla medborgare i världen
  • Stoppa utvinning av nya kol, gas och oljekällor
  • Personligt ansvar för utsläppen
  • Upprepa budskapet om klimatförändringen

Mark Lynas har en omfattande rad av noter som understryker allvaret och den vetenskapliga hållningen i hans rapport. Han ger exempel på kampanjer, böcker och resurser om du vill veta mera.
- Intresserad av hur mycket utsläpp just du ger upphov till gå till Carbon calculator.

I DN har det under sommaren förekommit rader av intressanta artiklar under rubriken Vädrets makter. Göran Greider har poetiskt och pedagogiskt skrivit om växthuseffekten. Stefan Edman om Prognos för seklet om ett kommande varmt Norden. Peter Englund skrev en tänkvärd essä Den blå himlens historia om varför vi har industrisemester på sommaren. Jessica Kempe såg molnen från konsthistoriskt perspektiv. Carl Frängsmyr kopplade ihop ras och klimatlära.Idéhistorikern Sverker Sörlin förklarade varför tankefiguren en fjärils vingslag i Brasilien kan orsaka en tornado i Texas.

- Det senare känns aktuellt i dagarna när orkanen Katrina dånar in över New Orleáns deltaland. Artiklarna och Mark Lynas bok ger odiskutabelt en bild av en allt varmare och mer kaotisk värld när det gäller vädret. Dock när det gäller både dystopier och utopier blir det till vad vi gör dem till. I somras bar jag med mig Lymas bok även på en tur runt Normandie. Vid ett besök på André Malraux museet i Le Havre råkade jag få se minst ett par väggar med molnstudier av impressionisten och 1800-talsmålaren Eugène Boudin. Han gjorde i sitt liv hundratals studier av moln och ljuset inte för att sälja utan som en sorts ögats och handens övningar för att få fram den rätta känslan i sina målningar längs kusten i Normandie.
Molnen kring Arktis säger forskare, som likt nutida impressionister studerat dem, har fått ett större lyster och vithet den senaste tiden vilket då på sikt skulle minska återreflektionen mot jorden och det låter hoppfullt tycker vi på Kistalight redaktion.

Copyright LarsThommy

Sunday, August 28, 2005

Ljuset från Solhem



Bild: Thommy Sjöberg
Vennberg Karl
såg jag då och då i trakterna kring Spånga station. Vid ett tillfälle såg jag honom leende flanera fram och tillbaka över gångbron vid station. Det var när Sveriges radio hade en inspelning apropå hans diktsamling I väntan på pendeltåget. Personligen träffade jag aldrig Vennberg men jag har undervisat hans barnbarn och haft intressanta föräldrasamtal med hans dotter, dock blev det inte så mycket om skolan, utan mer om filosofi! ”Var det inte om existentialismen vi diskuterade?” Om Vennberg drömde jag alltid att skriva något lokalt med anknytning till Spånga Solhem och speciellt till det lilla området som finns mellan Spånga station och Spånga Folkan. Förorten känns ofta bortglömd i kulturjournalistiken och artikeln nedan får ses som ett bidrag till den genren.


Solhem och en litterär promenad i Karl Vennbergs fotspår
Spånga Solhem, stadsdel i västerort, med traditioner från 1920-talet då hantverkare här såg en möjlighet att bygga sina egna hus. Dock i dag mer en stadsdel för välutbildade urbana pendlare. Flanerar man mellan Spånga station och Spånga Folkan passeras trädgårdar som vuxit till sig och om och tillbyggda villor och området har förtätats med nya hus. Promenerar du där i den brokiga bebyggelsen i maj är det en bedövande grönska; äppelträd i blom, tunga dofter och på allmänningarna kan man skymta blommande blå mattor av förvildad blåstjärna som smugit sig ut från villaträdgårdarna.
Här bodde Karl Vennberg i många år. Samhällsradikalen, resonören, modernisten, skeptikern och inte minst iakttagaren av folkhemmet var en trogen Spångabo. Här levde han och här hämtade han säkert ro och inspiration i den trygga solhemsmiljön. Miljön figurerar även i de diktsamlingar han gav ut under sjuttio och åttiotalet.
På minst fem labyrintiska gator kan du ta dig till Spånga Folkan skriver Karl Vennberg i sin diktsamling Vägen till Spånga Folkan. Låt oss starta vid Spånga station, tolv minuter från city, blåsig bro med pendeltågsresenärer, förbisusande tåg till Oslo och Västerås. Här hämtar Vennberg titeln till sin sista diktsamling I väntan på pendeltåget. Och vi plockar ett citat från slutdikten i samlingen: ”Varför skulle jag inte kunna stå i evighet och vänta på ett pendeltåg från Jakobsberg?” Citatet från dikten Propå är på sitt sätt ett avsked men framförallt ett ställningstagande för det vardagliga och enkla. Här från perrongen har Vennberg åkt i många år under åren som kulturredaktör på Aftonbladet. Säkert har han under resorna både funderat på knivskarpa formuleringar och ironiska vändningar. Ironi är ett Vennbergskt särmärke och citatet från dikten är utmärkt exempel på det.
Sneddar vi över Spånga torg medan ett vårpust drar genom luften kan vi notera att den gamla bokhandeln ersatts med en spelbutik i tidens anda.
Ett uttryck för det postmoderna samhället kanske Vennberg skulle säga?
Vi läsare av Vennberg upplevde ju en renässans av hans lyrik när han kom i pensionsåldern. Förvånansvärt ungdomlig, sårbar, men även försonande tog han till orda i en rad diktsamlingar. Ibland slår dissonansen igenom men ofta kunde han plocka fram harmoni och mognad på sin palett. Kärleken eller brist på den är ett ofta återkommande tema: ”Sanden är ljus och ljum,/ och tärnorna slår efter skadad vitfisk ute vid udden./ Vår dag står stilla,/ och kärleken är ett lustigt misstag/ som sommarsolen bjuder på. ”Ur dikten Strandliv från Vägen till Spånga Folkan.
När vi flanerar förbi hans gamla hus med det snedbrutna taket på Solhagavägen ser vi att det fått nyputsad fasad. Visst kunde det här se lite bohemiskt ut på tomten under Vennbergs tid men när han fick Stockholm stads hederspris 1986 för sin poesi så var det byte av panna han tänkte på.
Men det var inte vem som helst som bodde här på Solhagavägen: Se t ex citat från dikten Wang Hsi-Shih i Spånga! ”Spångavillorna ser på mig med vänlighet./ Och vem skulle kunna veta något om promenaden/ som jag återvänder från?/ Det är vårkväll i Kuei-Chi,/och
Europas tideräkning har stannat på 353/ vid orkidépaviljongen.” Ur diktsamlingen Dikter kring noll.
Bild Thommy Sjöberg
Vid Skygränd strax före backen upp mot Spånga Folkan tycks Vennberg ha drabbats av en häftig kärlek: ”Du skälver till; kanske vid minnet av en kärlek/ som en gång intog dig i Skygränd, med skräcken bakom sig./ Över den föll aldrig aftonskuggan och ännu mindre någon gryning. ”Citat från Vägen till Spånga Folkan.
Det finns starka sinnesrörelser i Vennbergs Spångabilder men mest hämtar han en form av småborgerlig trygghet i kvarteren. Spånga blir staffage för poetens pensel och hans idéer. Även om det just i dag är vår i luften, understruket av alla husägare som bränner sina löv och kvistar, så kan ett belägg från en mer vintrig dikt av Vennberg visa hur området andas en harmoni och trygghet från förr: ”Spånga ligger nyputsat som en lampa under en långsam himmel/ som ransonerar snö och glömska och ansikten i dagerrotypi./ Villorna i Solhem radar upp sig som bibelverser,/ och altanerna över de blå fönstren får oss alla att hålla andan.” Från dikten n ur samlingen Från ö till ö.
Spånga Folkan når man något andfådd efter backen vid Bifrostvägen. De sista åren har Folkan upplevt en renässans och är numera K-märkt. Här blandas folkdans med jazz och studiecirklar av PRO håller gamla folkbildningstraditioner vid liv. Ett passande öde som nog skulle glädja Vennberg. Med Vennberg som ciceron har vi även nått vårt mål för vår vandring och av det spiras en tanke som kan fungera som en liten kommentar till promenaden.
- Kul att Karl Vennbergs kulturgärning , poesi och Spångaanknutna dikter har
uppmärksammas med en litterär skylt. Fint för förorten och fint för Spånga Folkan, som likt en Scilla Sibirica blommar med alla sina aktiviteter. Hoppas bara den k-märkta byggnaden kan leva kvar i kulturnedskärningarnas Stockholm.

På minst fem labyrintiska gator
kan du ta dig till Spånga Folkan.
Jag skymtar dig i ett mellanrum
mellan fantasin och verkligheten,
hur du stegar genom aprildagens blåst.
Här och var blänker det till på vägkanten,
klarblått som av små vattenspeglar.
Det är scilla sibirica, den ryska blåstjärnan,
som har förvildat sig ut från någon
trädgård


Om du kryssar fram genom området på litterär spaning varför inte använda villaägarföreningens karta. Kombinerar man den med antologierna Dikter 1944-1960, bra förord där som även fungerar som en introduktion av författarskapet, och Dikter 1971-1990 har man en säker grund för att följa Vennberg i hans andliga fotspår genom Solhem.

Fakta Karl Vennberg (1910-1995)
Kulturredaktör AB 1957-75 och Medlem i Samfundet de nio
En av modernismens och fyrtiotalisternas förgrundsgestalter genom diktsamlingarn Halmfackla (1944) och Tideräkning (1945)

Konstnärlig nytändning 1976, som pensionär, sinnliga och existentiella dikter i Vägentill Spånga Folkan m fl. diktsamlingar.
Medlem av flera Bibelkommissioner och Spångabo sedan sextiotalet Samlingsvolymer Dikter 1944 – 1960 och Dikter 1971 – 1990

Back href="http://kistalightnow.blogspot.com/2005/08/walcott-light.html">Just for fun

Copyright text och bild LarsThommy

Labels: , , ,

Saturday, August 27, 2005

Sarajevo Light


Sarajevo huvudstad i Bosnien vid floden Miljackas dalgång, en plats där religioner, kultur, och språk har haft en mötesplats i århundraden. Det mångkulturella Sarajevo som en väst och östlig mötesplats sköts rejält i sank när Titos kommunistiska Jugoslavien rämnade och en extrem nationalism poppade upp med rötter i oförlösta konflikter. Jugoslavien hamnade i inbördes krig och Sarajevo blev belägrat och beskjutet av den serbiska sidan men klarade en två år lång belägring 1992 - 1994.

Litteratur och motstånd
Staden Sarajevo blev under Balkankriget en symbol för motstånd, överlevnad och mångkultur. Intellektuella från väst kom, såg och skrev böcker om staden och konflikten.
Men det skapades också storartad litteratur inifrån staden av dess egna författare. Författare som hade både serbiska, kroatiska och bosniska rötter. Namn och titlar som Sarajevo Marlboro av Miljenko Jergovic, Ozren Kebo med Sarajevo en bruksanvisning och Sarajevo blues av Semezdin Mehmedinovic gav vittnesbörd om motståndskraft.
Med mod uthållighet och svart humor som en hållning i kampen mot krypskyttar, granatattacker, elavbrott, vattenbrist, laglöshet, skador lidande, död och svek.
Skrev gjorde de också i tidskrifter som Dani och i den för sin kampvilja berömda tidningen Oslobodjenje. Bensin till de små provisoriska elkraftdieslarna som drev tryckpressarna lyckades man alltid ordna.
En författare som Mehmedinovic blandade även friskt med litterära former i sitt skrivande. Hans Sarajevo blues innehåller både poem, kortprosa och essäer.
Min översättning nedan får bli en hyllning till hans Sarajevobok. Här en översättning från engelska av några rader, från Imam Beys Mosque ur Sarajevo blues:

Reader, if you go up Abdullah Kaukji street another 50 meters, when you turn around you´ll see Sarajevo in fog, a cosmos of sorrow; over the fog, you can see the rooftops of the old city and right above, the minaret of the Bey´s Mosque, isolated from the terrestrial, quotidian fog.

Min svenska översättning: Läsare, om du går upp Abdullah Kaukjigatan ytterligare 50 meter, när du vänder dig om kommer du att se Sarajevo i dimma, ett kosmos av sorg, ovanför dimman, kan du se Gamla stans hustak och rakt däröver, minareten av Beymoskén, isolerad från den jordbundna, alldagliga dimman.


Back>< Just for fun
Copyright LarsThommy

Labels: , ,

Friday, August 26, 2005

Pedagogik Light





Pedagogik är konsten att undervisa. Sanningen om denna ädla och viktiga verksamhet är att man kan göra på många olika vis. Det viktiga är att man är kunnig i sitt ämne och känner starkt för att förmedla något.
- Har man dessutom ett stort hjärta som klappar för eleverna och tycker om att skoja lite så kommer man långt. Klart att den pedagogiska kunskapen har ökat. I dag känner vi till många olika problem kring inlärning, allt från dyslexi till hyperaktiva barn. Vi vet en del om diverse syndrom och vi kan en del om olika inlärningsstilar. Vi vet att framgångsrik undervisning vilar på ett fundament av möte - där eleven befinner sig, ömsesidig relation och förmåga till återkoppling.
Vi rutinerade lärare varierar naturligtvis vår undervisning med tanke på detta.

Berättande eller visst kan det vara tyst i klassen en tisdagsmorgon
Och så finns ju berättandet. Varje dag försöker jag mig på små enkla berättelser ofta som inledning på mina lektioner. De kan handla om allt mellan himmel och jord, men ofta är det enligt ämnesplaneringen.
I början av nittiotalet hade jag en klass från en ryktbar förort där oron var stor, kanske man med ett modernt pedagogiskt modeord skulle kunna säga att det fanns olika inlärningsstilar i klassen. Den dominerande stilen var att ungdomarna var i behov av att vara i rörelse och prata mycket.
- Nåja även där kunde en liten berättelse få inleda lektionen!
Tisdagsmorgon, årkurs nio, första världskrigets utbrott och det är tyst i klassen till och med Cingiz är tyst och still. Balkan, attentatsplaner, Serbisk nationalism, den hemliga organisationen Svarta Handen och slavernas kamp mot Österrikes överhöghet.
- Cingiz tindrar med ögonen.
Skottet i Sarajevo, Gavriel Princip och attentatet mot ärkehertigen Frans Ferdinand och hans gemål; två skott från en och en halv meters håll på Sarajevos huvudgata Franje Josipa precis där gatan bildar en sväng. Blod och förvåning när man förstått vad som hade hänt. Princip grips och dör så småningom i TBC i fängelse. I dag sjunger man serbiska sånger till hans ära. Jag gnolar rentav lite grand för att illustrera en frihetssång från Balkan.
- Cingiz tindrar med ögonen och liksom rör, skruvar, hela kroppen.
Detta säger jag blev den gnista som behövdes för att sätta igång första världskriget. Europa var vid den här tiden som en tunna krut. En kruttunna som bestod av lika delar nationalism, kolonialism, militära allianser och rustning och kamp om ekonomin. Attentatet i Sarajevo var bara den tändande gnistan som fick Europa att explodera. Här övergår berättandet i illustrerande på tavlan med hjälp av tankekarta.
- Då kan Gingiz inte hålla sig längre, ögonen tindrar, kroppen skruvar och han räcker upp handen.
- Ja Gingiz, säger jag.
- Är det basket på torsdag?
- Visst Gingiz säger jag.
- Visst är det basket på torsdag!
Back>< to be continued
Copyright LarsThommy

Labels:

Tuesday, August 23, 2005

Kistalight Bloggroll


En Bloggroll

Jamie boy som flanör längs Broadway någon gång på 50-talet. Nog hade han varit en bloggare i dag.

En riktig bloggare har naturligtvis en lista med sina favoriter. Men ärligt talat är man igång på webbloggen blir det ett zappande som en värsta tonåring. Tid att läsa –knappast, men här kommer ett urval av ett antal tänkvärda, roliga och fyndiga sidor.

Agamemnon Bloggsida från nätkulturtidningen med samma namn
Annica Tiger Blog Kunskapsbank när det gäller webben
Blaskan Nättidning där undertecknad ofta medverkat
Bodil Zalesky En intressant och snygg kulturblogg
Chadie Numera Kulturbloggen tips om bloggar och karate
Den Blinde Argus Gruppblogg om Poesi, dikt, lyrik o lögner

Esbati vänstersida med Gramscicitat
Filter spännande med berättande reportage
iNorden.org där Kistalight är korrespondent
Istanbul, Europa Stad som vi på Kistalight drömmer om
Konsten att förlora Från fotboll till relationssåpa
Mymlan Klok webbturbo ständigt aktuell i bloggdebatten
Nadjva Länkade till Kistalight - kul engagerande
Piazza Gläntan Pärlor från Italienska södern, Mezzogiorno, eller äpplet faller inte långt från...
Saviano Roberto Napoli i vulkanens hetta
Stockholmsbloggen Från förort till City - känsla av Slas?
Wikipedia Fri Encyclopedi där Kistalight medverkar
Zaidas tankar Gröna perspektiv
to Kistalight bloggroll II
Copyright LarsThommy















Labels: , , , ,

Monday, August 22, 2005

Gramsci Light

Här lite lust och nyttoläsning från sommarträdgården. Från en läs stol med utsikt över en stenmur bort mot en majestätisk lind på en sommaräng på Norra Öland.






Antonio Gramsci, kallad Nino, en av Italienska kommunistpartiets grundare, legendarisk skribent, blev förebild för vänstern under sextiotalet, som ung kille var han inte främmande för moderniteten, skrev om Pirandello, klasskamp och politik, drömde om att resa, fick istället se Italiens fängelser från insidan som politisk fånge på trettiotalet under Mussolinis fascistiska diktatur.

Om Gramsci har Anders Ehnmark skrivit en essä, Stad i ljus, där han sätter in Gramscis idéer i en latinsk context och fortsätter sin egen prövande undersökning om makt och demokrati. Kanske har han skrivit en bok som kan vara en passande läsning för unga kommunister och alla andra som vill söka nya vägar för det radikala samtalet.
Stilen hos Ehnmark är sökande, prövande och lätt lyrisk. Det är en gripande bok han skrivit om en fascinerande människa som kom från provinsen Sardinien i utkanten av det italienska samhället. Den unge Gramsci kom att göra en kulturell resa som påminner om den svenska arbetarförfattarna gjorde under 1930-talet. Så har bokens titel hämtats från Eyvind Johnsons trettiotalsbok med samma namn.
Lilla Nino var en hårt prövad person redan från tidig barndom. Tuberkulos i ryggraden, Potts sjukdom, var prognosen. Ett faktum som hämmade växten och han fick en puckel. Ehnmark berättar om hur familjen konstruerade en speciell dräkt där han kunde hängas upp i en bjälke för att rakna. Hans fader lät sy en kostym där utväxten doldes. För att träna ryggen hade han små hantlar av lavasten. Nino var begåvad och trots att fadern satt i fängelse, troligen sardiska intriger, och umbäranden fick han stipendium för att studera i Turin.
Studierna byttes till en verksamhet som skribent i Turinupplagan av Avanti och han recenserade och dyrkade Pirandello. Ett avancerat val för en kille som kom från landsbygden. Tillsammans med Togliatti kom han att grunda Italienska kommunistpartiet och verkade under några år som parlamentsledamot innan han fängslades av Mussolini. Under sina fängelseår skrev han det som kom att bli hans livsverk och som kom att göra sensation när böckerna publicerades på 60-talet. Sex ljusbruna volymer från det italienska förlaget Einaudi. Redigerade och systematiserade gavs de ut med titlar som:
  • Den historiska materialismen och Benedetto Croces filosofi
  • De intellektuella och kulturens organisering
  • Italiens enande
  • Anteckningar om Machiavelli, politiken och den moderna staten
  • Litteratur och nationellt liv
  • Förr och nu

 De skulle jag vilja äga och läsa!
I sitt skrivande kom Gramsci att inspireras och föra ett samtal över tiden skriver Ehnmark. En dialog som spänner över årtusenden, från Livius romartid till renässansen och Machiavellis italienska stadsstater till den fascistiska diktaturen under Mussolini.
Här blir Gramsci spännande. I sin isolering i fängelset kommer han att ställa frågor bortom kommunismens testuggning. Viktig blir idén om hegemonin som bas för samhällets kultur och inte kommunisternas idé om klasskampen. Utan att snärja in mig allt för mycket i tolkningen av hegemonibegreppet uppfattar jag det som att de intellektuella; lärare, författare, journalister, jurister m.fl. både under Mussolinis fascism och andra perioder verkar för det borgerliga och "förnuftiga" samhället och är bärare och förvaltare av det bestående samhället.
Intressant är Gramsci som iakttagaren, outsidern, från det fattiga Sardinien. Den som kommer utifrån och ser samhället med nya ögon. Läsarten blir då att Gramscis skrifter är mer essäer och dialoger i ett politiskt samtal förda av en skicklig skribent. En person som använder humor och sarkasm som verktyg i sitt författarskap och sin politiska kamp. Skrivandet är då mer prövande och undersökande än att det är en politisk ideologi och program för kommunismen.
 Vet inte vilken omfattning Gramscis skrifter finns översatta till svenska. På engelska lär de finnas och det kan vara en möjlighet till läsning om man inte behärskar italienskan.
För oss som har ett hjärta som bankar för förorten och då speciellt för Järvafältet är det fantastiskt att tänka sig att Gramscis sonhustru Margarita Gramsci lever och verkar i Rinkeby och även om detta kan man läsa i Ehnmarks bok om Gramsci. Här i Kista har vi haft nära släktingar i nedstigande led till Rosa Luxemburg. Anna, som är grand old matte till vår katt. Kul att tänka sig att släktingar till två stora legendarer inom vänstern från 1900-talet finns på Järvafältet.
 Banne mig också om jag inte såg en skymt av Lenins barnbarn på Tensta bibliotek häromdagen.
Recensionerna av Ehnmarks Gramscibok har varit generösa och välvilliga. Dock kan man notera att både Göran Greider i Expressen - sic! och Åsa Linderborg i Aftonbladet är upprörda över att Ehnmark förminskar ideologen och vänsterteoretikern Gramsci och hans idéer om hegemonin till förmån för en läsart där han ses som en författare som för en dialog över tiden. Något liknande gör även, väl, bloggaren Lidåker på Ankdammen om än med en rolig metafor.
Upprördheten från skribenterna på vänsterkanten ser vi på Kistalight som att boken funkar. Invändningarna kan tjäna till en dialog som för vänstern vidare från testuggning och färdiga idéer.
Fin bok om en fascinerande människa.
© Thommy Sjöberg

Sunday, August 21, 2005

kathársis Light


Kathársis rening, genom lidande, gärna under dramatiska förhållanden, kan passa bra i påsktider. Grekisk term från antiken där karaktärerna i ett skådespel enligt Aristoteles skulle genomgå ett reningsbad innan dramat kunde få en rättvis upplösning.

Nikos Kazantzaki
Våra första år i Kista åkte vi gärna till Grekland där vi både tuffade runt i övärlden och besökte klassiska platser. Nedan är det en båttur på Egeiska havet som gäller. Intellektuell utmaning fick jag under greklandsresan genom att läsa kretensaren Nikos Kazantzákis, han med Zorba ni vet, mäktiga självbiografiska verk Report to El Greco i engelsk översättning.
Kazantzákiz minnesbok vittnar om ett gigantiskt författarskap och en intellektuell prövning av 1900-talets stora ideologier och av kristendomen. Han levde med dem och skrev om dem. Ett författarskap skapat genom kathársis som är mäktigt att ta del av. Vid påsktider kan hans Den sista frestelsen vara ett lämpligt läsäventyr.
På webben – se gärna! Nikos Kazantzakis eller souvlaki eller den svenska kulturnätsajten agamemnon som besökt Kazantzakis barndomshem i Varvari på Kreta. På de två senare sajterna får man söka sig fram till Kazantzaki

Gudar, meltemi och mr Angelos altan
Mr Angelo, grånad gentleman och ängel, tillsammans med sin svärmor tar han emot oss på den vindskyddade sidan av Lakki hamn på Leros i den grekiska övärlden. Tiden är sent sjuttiotal. Med Angelo som vespaåkande ciseron klädd i hjälm modell äldre plåtkruka och med svärmor som efterföljande chaufför körs vi förbi vitmålade cypresser och cikador som ger serenad i natten. Målet är Angelos pensionat på Leros. En vitkalkad byggnad i italiensk stil, trädgård med olivträd och citrusfrukter och garage som förvandlats till sovrum med solfångare på taket. Ett himmelrike för nordbor och omskakade båtresenärer.
En eftermiddag och kväll hade vi befunnit oss på det skummande Egeiska havet, krabb sjö, kraftfull nordlig vind från Bosporen; den ryktbara Meltemin. Två damer från Sundbyberg tjoade och skrattade mest hela rutten från Kos som vore det Gröna Lunds fritt fall medan vi andra mest hängde med våra huvuden och var sjösjuka. Livlig radiokommunikation mellan båtens skeppare Demitros och hamnen i Lakki förstärkte känslan av drama allt medan månskivan hängde tung över den turkiska kustens mörka hotfulla bergsryggar.
- Det var visst nåt att sjön var för hård i Lakki hamn förstod vi med Kalymnos på babords sida, vilket innebar att vi fick söka läsidan vid framkomsten.
Vilsna som vi var hade vi gått en hel dag i Kos hamn, besökt gamla korsriddarborgar och som vi trodde väntat på minst en fyratusentonare för vidare transport till vårt mål. Döm om vår häpnad när Demitros dök upp med sin lilla fiskebåt, inget onödigt bjäfs där inte, som flytvästar t ex, dock fanns det en livbåt konstaterade jag innan jag sjönk ned i illamåendets letargi ackompanjerat av damerna från Sundbybergs förtjusta rop när båten gick ned i en ny vågdal och skepparen Demitros stryper gasen på motorn för att strax öka den när vi ska upp ur nästa vågdal. Vi upptäcker också att vi förlorat handbagage, pass mm, som genom resebyråns försorg hamnat på inrikesflyget Olympia, men vad är väl inrikesflyg mot detta tänker vi och hoppas att vi inte likt Odyssevs förtörnat några gudar, Poseidon till exempel.

Kathársis, rening förstås, förstår vi nästa dag på Angelos altan. Till höger bredvid dörren sitter svärmor och en intensivt målad dotter, till vardags fotomodell i Aten. Frun arbetar jämt i Aten ryktas det. Väluppfostrat sitter de där som traditionen bjuder. Pågår här ett antikt drama?
- Ack nej! Angelo trivs utmärkt med sitt liv som värd och serverar vällagad utmärkt flottyrkokt bläckfisk med vitlökssmakande tillbehör och till detta serveras retsinerat vitt vin. Det råder bordsplacering. Vi har fått bord nummer tio medan våra damer från Sundbyberg har fått nummer ett vilket gör dem mycket glada.
- Angelo ropar de, mer vitt vin till fisken!
Medan vi njuter av mat och dryck och meltemin smeker olivträdens silvriga blad i trädgården underhålls vi av vår värd.
- Ni svenskar skulle ta och lära er arabiska! Där har ni framtidens språk. I Arabvärlden finns råvaran; olja, och därmed kapital och möjlighet till affärer.
Själv hade Angelo grundlagt en förmögenhet i sin ungdom i Alexandria Egypten, ovisst på vad. Men i dag äger han, se sjuttio och åttiotal, med sin familj flera kommersiella trädgårdar och ett pensionat på Leros. Medan middagar passerar revy på Angelos altan, förlorat handbagage kommit åter, grekisk bakgrundsmusik, blandas med Elvis Presley klassiker som Heartbreak hotel. Dagar kommer och går med båtutflykter på spegelblanka vatten till grannöarna Lipsos och Patmos med Demitros som skeppare. Båtturer som varvas med cykelturer på Leros till Alindabukten där författaren Göran Schildt har hemmahamn för sin berömda segelyacht Daphne.
- Vårt reningsbad, kathársis, är genomfört. En natt står han där Angelo, som en utsänd budbärare i sin gamla plåthjälm, för att vägleda oss med sin vespa till hamnen.
- Er båt kommer att avgå klockan tre i morgon bitti!
- Är det en liten båt?
- Nej, det är minst en fyratusentonare!










Gudarna är med oss och så även Kazantzakis - hoppas vi!
Back>< Just for fun

Copyright LarsThommy

Friday, August 19, 2005

Dylan Light - en Essä


Crickets are chirpin´and the water is high

Dylan Bob en generations hjälte och rebell. Succé för första delen av hans självbiografi, Chronicles volume one. Delar har publicerats i Newsweek och Bob har fått massor av positiva recensioner och förhoppningsvis massa nya läsare.
Ryktesvis lär Dylan ha använt tidigare biografier om sitt liv skrivna av andra eftersom han själv inte minns just så mycket av de första åren som rockare..
En tanke som tilltalar undertecknads föreställningar om det magiska och fantastiska i tillvaron.
- Vad är egentligen sanning?
Jag gillade Dylan redan som folksångare och protestwriter men tände till det gjorde det först när han elektrifierade sin musik och skaffade sig ett band med musiker från rock´n rollens värld.
Hans surrealistiska texter och magiska sound på album som Bringing it all back home, Highway 61 revisted och Blonde on Blonde Dylan betydde en verklig inkörsport till poesi och litteratur. Så var det för mig och säkert för många andra från det vilda sextiotalet. Dylan med stämband som en svetslåga, även om han själv jämförde sin sång med Cauroso, blev mer en de förorättades poet än de förtrycktas. En sak kunde man alltid vara säker på när det gällde Bob och det var att han ständigt sökte nya vägar och former för sin konst och sitt artisteri.
På omslaget till albumet The Freewheelin vandrar han längs en gata på Manhattan med kutiga axlar och storstadens övergivenhet i sitt kroppsspråk, trots att han går tight med sin flickvän Suze Rotolo. Flickan som senare besjungs i Boots of Spanish leather och Tomorrow is a long time med en saknadens smärta och överraskande moget bildspråk för en då så ung man.
Tio år tidigare hade James Dean lagt grunden till denna ikon på en liknande bild: Mjuktuff charm, cigarett i mungipan, uppdragna axlar, kragen uppvikt på överrocken med ett ansiktsuttryck präglat av uppbrott från landsbygden vandrar han fram längs Broadway för att ensam slå sig fram i teaterns och filmens värld.
På åttiotalet vandrade fixstjärnan i tennis John Mc Enroe fram på liknande manér på samma New York gata, trulig, en upprorsman i idrottens värld görande reklam för känd sportsko. Tiderna förändras!







- Rebell nja, medelålders och stadgad visst, men har jag inte något liknande i min gång när jag vaggar fram över gångbron bakom kyrkan i Kista med Science Tower i bakgrunden med uppvikt krage på Windcheaterjackan, T-shirt och blå denim
jeans.
>to be continued
Back>< Just for fun
Copyright LarsThommy

Wednesday, August 17, 2005

Walcott Light



- Kistaskrapan i givakt!
Nu börjar allvaret på riktigt, arbetet , bloggandet, gruppspel i tennis och KM och snart är hösten här. Har varit i Normandie några dagar, rest runt, studerat ljuset och kanske kommer det att visa sig på bloggen så småningom. Värmer upp med en gammal bit om Derek Walcott. Det gäller att fylla alfabetet i Kistalight Lexikon.


Derek Walcott poet som undertecknad gillar. Han besökte Kista 1992 för att signera böcker hos den legendariske bokhandlaren Berggren och ställde till med folksamling och köer i Kista centrum.
Walcott försörjde sig innan Nobelpriset 1992 som lärare på Boston University i litteratur och skapande skrivande. En lektion sade han:
- Vet man hur den ska bli först när man stigit in i klassrummet så jag förbereder mig inte på något särskilt sätt. Ett yttrande som många gånger skänkt tröst när mina egna lektionsförberedelser varit ringa.
Walcott som är född i Västindien på Santa Lucia utbildade sig på college1930 S:t Marys och på Västindiens universitet. Sin uppväxt och bildningsgång har han skildrat i den självbiografiska Another life. Hans främsta litterära skapelse så här långt är Omeros. Ett verk där han hämtar myter och bilder ur den klassiska grekiska litteraturen för att beskriva den nutida karibiska historien. På svenska finns Walcott i följande verk: Vinterlampor 1991 och Söndagscitroner 1993. En läsvärd essä om Walcotts författarskap är Joseph Brodskys Tidvattnets brus som finns att läsa i hans essäsamling Att behaga en skugga.
När jag såg Walcott bakom Kista kyrka kommande med Nobelstiftelsens inhyrda limousine var det påfallande vilket koncentrerat intryck han gav. En fokuserad robust person och ingen vek och världsfrånvänd poet kom för att signera böcker.
Walcott är en författare som har mycket att ge förortsbor med rötter i andra länder. Med sin erfarenhet av kolonialt förtryck och rasmotsättningar kan han med sina dikter ge uttryck för känslor, stämningar och sociala förhållanden som är aktuella i dag.
Nedan en parafras ur Skonaren Flykten från The Star-apple Kingdom. Originalet lyder: I´m just a red nigger who like the sea / I had a sound colonial education / I have Dutch, nigger, and English in me / and either I´m nobody, or I´m a nation. Parafrasen nedan får bli min egen lilla knaggliga hyllning till Walcotts författarskap.

Bara en skelögd stockholmskis

Jag är bara en skelögd söderkis med fantasi
jag har en bildningsgång med egen ton
jag har accent, slang med särskild klang i
klassresenär eller ingen som en hel generation.


Back>< Just for fun
Copyright LarsThommy

Tuesday, August 09, 2005

Lätt om Fridegård



Fridegård Jan statarförfattare med avslipad stil och en prosa som bara den kan få som stångats med orden och meningarna från absolut förutsättningslösa förhållanden. Han ristade sina runor med en kärna av granit när han skrev sina noveller, den självbiografiska serien om Lars Hård och trilogin om vikingatiden som startade med Trägudars land.
Utan att vara tillfrågad blev han utnämnd till den svenska Statarskolan i litteraturen av Ivar Lo. På sin ålders höst fick Fridegård en stor skara läsare utanför den gängse litterära publiken med sina spiritistiskt färgade böcker.


Han brukade stå där

- Åk E18 västerut från Kista! Ta av vid Bålsta!
- Följ gamla Enköpingsvägen!
- Sväng förbi Övergran!
Där brukade en kille i Stetsonhatt stå och hälsa på alla tutande förbipasserande bilar.
Där kunde du stanna till, växla några ord, fråga efter Fridegårdsmuseet och du hade funnit din ciceron.
Kunnigt, lite formellt berättade han om de små tingen; breven, böckerna, fotografierna och de anspråkslösa möblerna som samlats där till ett passande museum i det gamla skolhuset.
Den ovanlige var en riktig hejare på Fridegård och han tillförde, det är jag alldeles säker på, en dimension utöver den vanliga till Fridegårds författarskap.
Han brukade stå där vid Övergrans kyrka i sin Stetsonhatt, med sin godhet och sitt innerliga kunnande om Jan Fridegård.
I dag tror jag vår guidé bestämt finns på annan plats.
Back>< Just for fun
Copyright LarsThommy

Monday, August 08, 2005

Qvist Light


Qvisten eller varför inte lyssna på Caruso

Medelålders beslöt jag att röja i vårt gamla slånbärssnår på norra Öland. Snåret, yvigt och taggigt, står vackert i sin sträva skönhet, där det bildar en naturlig gräns på sommartomten.
- Varför inte skapa en gång genom de täta snåren gallra i snårigheten få in lite ljus, se till att det går att plocka bären i september.
Projektet förverkligas från två håll. Handskar är absolut nödvändigt vid klippandet av de knotiga grenarna som krampaktigt slingrar sig in i varandra. I högsommarvärmen etableras kontakt mellan de två sidorna. I öppningen skimrar strilande motljus mot en klarblå sommarhimmel.
Putsar gången genom snåret och känner en doft av höst. Här skall fossilrika kalkstenar läggas och utmed kanterna markerar vi med runda vita sandstenar plockade vid havet.
Inifrån snårets mörker där brännässlor och ormbunkar dväljdes och där gåtfulla djur hörts i sommarnatten, kunde vi notera en del fynd; en bit av ett metspö, en trägalge, en damejeanne och en Qvist från vår blommande lind.
Fynden får kröna projektet. På trägalgen hänger jag min slitna rock. Metspöet får ses som ett löfte inför framtiden. I september får slånbären jäsa i damejeannen. Qvisten från den blommande linden sätter jag ömt i den vackraste av vaser.
Back>< Just for fun
Copyright LarsThommy

Sunday, August 07, 2005

Ishockey light

Ibland när sommaren, juli, kan kännas allt för tryckande och kvävande kan min längtan gå till en kylig ishall. Där kan tankar och känslor liksom klarna och få en balans som känns bra för en gammal hockeyförälder som under många år tillbringat åtskilliga sommarveckor i olika islador.

Ishockey eller hockey eller Hoo – Gee som indianerna i Georgian Bay i Ontario i Kanada vrålade när de spelade med klubbor på isarna och slog på varandra så stickor och snö yrde. Det var på den tiden när engelsmän och fransmän började kolonisera Nordamerika.
- Aj det gör ont! Var vad de skrek. Och ont kan det göra och spela hockey. Det är de tuffa grabbarnas sport. Första riktiga hockeymatchen spelades i Halifax i Kanada 1855 och det var i Kanada sporten grundades och utvecklades.
I dag är hockeyn Kanadas nationalsport. Sporten är stor även i länder som Ryssland, Finland, Tjeckien och Sverige. Den geografiska utbredningen av sporten sammanfaller med Tajgan, världens största sammanhängande barrskogsbälte och elaka tungor säger även att de sammanfaller med brännvinsbältet. Känslomässigt hör hockeyn hemma bland barrskogsvidder, kyla, svårmod, snus och brännvin. Till sin karaktär är den rå pionjäranda och uppkäftig arbetarklass som talar om att här ska ingen jävel komma och ta sig friheter. Fans drar hockeyn bland grabbar med macho yrken som byggnadsjobbare, gruvarbetare, hantverkare, brandmän och förstås en massa andra, så var det åtminstone en gång i tiden. När den är som bäst bjuder sporten på utsålda hus, stämning, adrenalin och stor sport.


The Goal, en av NHL-hockeyns coolaste mål när Bobby Orr avgör en finalserie på övertid mot S:t Louis 1970.

Dryden, Orr och Scotty Bowman
Vill man läsa en klassiker om hockeyn historia och hockeyns själ ska man läsa Ken Drydens The Game . En välskriven, nästan litterär, bok om ishockey. Dryden var målvakt i Montreal Canadiens under 1970-talet. Han tog även del i de klassiska utmanarmatcherna mellan Sovjet och Kanada 1972. Dryden är något så ovanligt, i hockeysammanhang, som utbildad jurist, under NHL-karriären tog han tjänstledigt under ett år och avslutade sina studier. Ken Dryden är i dag general manager för Toronto Maple Leafs och minister för social utveckling. The Game skrev han efter hockeykarriärens slut och där finns ett fint porträtt av Scotty Bowman; om hans uppväxt vid the Avenues i Montreal, ett fattigt invandrarområde, och hans utveckling till en ledande coach i NHL. Frågar man Bowman vad som är hemligheten med hans framgångar som coach så svarar han:
- Att ha de rätta spelarna på isen.
Bobby Orr porträtteras; sen var det Orr skriver han och ingen spelare har som Orr dominerat ett lag och en liga de år han stod på topp. Dryden beskriver de sista lirarna som var fostrade i en hockeytradition där grunden lärs in spontant utomhus på frusna floder, dammar och sjöar.
Hockeyn har ju utvecklats sedan Dryden skrev The Game men spelets själ är densamma och de spelare som skapar liret gör det genom att ha levt och lärt sitt spel utanför de organiserade ramarna. De skapar helt enkelt spelet genom att ha lirat mycket i förorten; ensam, i grupp, och på gator och torg.
Hockeyn har dock för länge sedan flyttat inomhus och blivit en organiserad medelklassport där träning mer bedrivs som utbildning än att man lattjar och har lite kul på isen. En geografisk förflyttning har även skett av de professionella utövarna av sporten. I NHL finns de flesta lagen i USA och i Europa finns allt fler ekonomiskt starka hockeyligor i Centraleuropa, alltså söder om våra barrskogsländer. Hockeyländerna ovan framstår allt mer som producenter av hockeylirare och framförallt är det Kanada och Ryssland som levererar lirare. I Kanadas fall har det hänt att man blivit av med hela lag när köpstarka amerikanska dollar lagts på bordet. Idrottens kommersialisering har alltså gjort sig kraftigt märkbar i hockeyns värld men ännu är det för tidigt och säga hur det förändrar sporten.
Påverkar gör det i alla fall på ett mentalt plan.
- Kanske man skulle kunna säga att Drydens ord om filosofin ”to invent the game” i den mening att grabbarna ska lira på, hitta egna vägar och därmed skapa utrymme, ice, för sitt spel har reducerats och ersatts med tränares taktik och krympta ytor och kommersiella villkor. Talanger, bollgenier och karismatiska, uppkäftiga, naturbegåvningar får allt svårare att hävda sig. De som var hockeyns själ. I dag gäller mest hard work och hockeyjobbare även om branschen skriker efter lirare och underhållning.
LarsThommy

Saturday, August 06, 2005

Summer Light

Sommar Haiku 2005

Oväntade regn
Karibiens orkaner
En fjärils vingslag

Juli! Sommarens bägare på väg att svämma över – naturen mognar. Intensiva regn, värme och algblomning på Norra Öland. Hetta och torka i södra Europa, monsunregn i mängder i Bombay och i Karibien drar orkanerna Dennis och Emily fram, terror i London och Sharm el - Sheikh.
- En värld av oro!
I svenska medier tuggas romanser, kungabarn, getingstick, samlivstips, om risken att bli lådvinsalkoholist, grilltips, grillkol och hur du undviker cancerogena ämnen, tabeller för hur många bärs du druckit sista veckan.
På svenska torp snickras verandor och det byggs Friggebodar och anläggs trädgårdar. Många svenska män och kvinnor drar säkert en suck av lättnad när de mörka augustikvällarna rullar in och det är dags att åka hem till stan.
Själv sitter jag helst i trädgården och sjunker ned i ledighet och letargi medan jag spanar ut över vår stenmur mot vår sommarängs mogna blomsterskala av färger bort mot den majestätiska linden.
- Hur mår jag?
Här dricks det te och fikas förmiddagen lång, det läses tänkvärda böcker av både allvar och komik och görs någon klurig formulering i anteckningsboken är dagen räddad.
Mest skönt att slippa massa plikter, släkt, vänner och grannar.
- Men det är klart visst blir det en och annan grillning, visiter, kafferep, turer på golfbanan, och måste jag inte röja på tomten och måla om Friggeboden som törstar efter färg.
I dag får det bli Löttorp. Vårt lokala köpcentrum på Norra Öland.
Kliver in i gamla bilverkstaden, Löttorp Bil och Motor, som blivit bokhall för Bra Böcker. Boktravar med deckare och thrillers fyller bänkarna. Är ensam i hallen förutom ett ungt gulligt par som sitter, halvligger, bakom den höga kassadisken. Söt blond flicka, brunbränd, bar getingmidja och generös snörklädd topp. Jag ser, det går inte att undvika, hur hon stilla smeker pojkens hand och för den till…
- Här får ni käre läsare använda er fantasi och fylla i resten.
Hittar en illustrerad bok med vackra erotiska motiv bland spänningslitteraturen och stegar mot kassan. Söt blondis dyker upp bakom disken.
- Jaha den här ska det vara.
- Mhm…m säger vår söta blondin med mjuk röst när hon ser boken och dess titel.
- Ska det vara en påse till?
Så kan det gå om man åker till Löttorp, norra Ölands köpcentrum, när sommarens bägare är på väg att svämma över.
- Tro nu inte att alla medelålders män med en plastpåse som det står Välkommen åter på som flanerar i Löttorp i slutet av juli nödvändigtvis bär omkring med en bilderbok med Lekfull sex.
>Just for fun
Copyright LarsThommy

Friday, August 05, 2005

Ljuset över Stora Alvaret del II

Fint att vara tillbaka i stan. kul och koppla upp sig på bloggen. I dag blå himmel och feta stackmoln över Kista Science skrapan och liknar inte speglingarna i glasfasaden en svensk insjö så där någonstans bortom Medelhavets pastellfärger och Ölands gröna Alvar.
Värmer upp med en gammal Ölandsbit


Alvarsmara och ölandsmålare
Sista söndagen i juli, Hulterstads alvarsmara. Här den fysiska upplevelsen av Stora Alvaret.
Alvarsstigar, alvarsvägar, små byar; Lunda på Malmen, allé i grönska. Vägen mellan Penåsa och Skärlöv; en stege mot himlen, måste ha varit en banvall en gång i tiden?
- Här tuffade Union Pacific över den öländska prärien!
Hav av ölandstok, i horisonten en tredelad spegel; himmel, hav och land. Dallringar av hetta , solrök och mot Skärlöv milda pustar ifrån havet. Vid vattenhålen karaffer med gnistrande klart vatten, klyftor av apelsin och öländsk vänlighet; ett levande stilleben. Avslutande jogging genom Hulterstad bygata med prunkande trädgårdar i radbyarna – som en tavla av Sven Svensson eller som målade dekorativa blommor av Arthur Percy.
Om Svensson, Ekström, Percy och andra Ölandsmålare från olika utställningar på Himmelsberga konsthall som jag tagit del av är den sinnliga meditativa upplevelsen av Öland och Stora Alvaret så är alvarsmaran i Hulterstad den fysiska men för den skull inte mindre sinnliga upplevelsen av Stora Alvaret.
- Men en sak glömde dom, målarna, det kan jag lova utom möjligen Vera Nilsson. Och det var flugorna en öländsk högsommardag på Stora Alvaret.
Back>< Just for fun
Copyright LarsThommy