Thursday, June 30, 2005

Ljus på Göta Kanal del II


När jag vaknar på vandrarhemmet i Berg dånar det i höjd med mitt fönster från slussen Oscar. Vattnets forsande blir morgonens väckarklocka och i slussen länsar forskningsfartyget Ancylus ut för nya uppdrag. (Baltzar von Platen Bild)
Med en maratonsträcka i cykelbenen har sömnen varit god och i dag bär det av mot Söderköping.
 I Norsholm regnar det!
Blöt betraktar jag  tre epoker av kommunikation; på tvärs lugna Göta Kanal med plats för filosofiska tankar och en känsla av laidback i ett alldeles eget rum i landskapet, på längden stambanan med blixtsnabba X 2000-tåg och på E4: an passerar bilströmmarna på kanalens längsta (354m) och högsta (22m) bro.
Göta kanal har i dag ingen kommersiell trafik med undantag av Göta kanalrederiets båtar Juno, Diana och Wilhelm Tham. Tågtrafiken brottas med stora strukturella problem och kvar står bilismen som just i Norsholm symboliskt susar fram högt över kanal och järnväg.

Norr om Asplången kör jag vilse, alltför bråttom med hojen, vill ju utnyttja alla 21 växlarna.
I backar och skog hamnar jag på en återvändsväg. Vägen mynnar vid en samling gårdsruckel. Bland rostiga traktorer, Bolinder-Munktell, en gammal skördetröska från Huskvarna, utrangerade kylskåp, bilvrak och provisoriska elledningar så skymtar han bortom en flock av brännässlor, skaparen av Göta kanal, Baltzar von Platen.
Jag känner igen honom från porträttmålningen av Olov Johan Södermark. En handlingsmänniska med karaktär; markerad och kraftfull haka, envishet och uthållighet i blicken, ledaregenskaper förstås, organisationsförmåga, men viktigast en person med visioner som drivkraft och en som brinner för nya kunskaper och teknik. Någonstans anar jag också en stor iakttagelseförmåga när blicken iakttar bråten vid den gamla ödegården.
Nyfiket ropar jag till honom.
- Herr greve, riksståthållare överingenjör och storbyggmästare, vad tycker ni om vår tids stora statliga satsningar som Öresundsbron, kärnkraften, Bredband och valet om EMU?
Äntligen slipper vi ju tullar i väst!
Tiden... Tiden!
Grymtar vår store kanalbyggare, han som byggde på tvärs, innan han skyndar in i den trolska oländiga skogen ned mot slussarna Hulta och Brådtom.
Kanske är han på väg för att prata om gamla tider, sina livsprojekt; välvilliga politiker, statlig styrning, teknik förr, kapital och organisation, med sin Övermechanicus Gustaf Lagerheim som levde på Hulta gård.
I Söderköping tar jag in på Skeppsdockans vandrarhem vid Klevbrinken.
Vill du dela rum frågar den unge värden?
Njaa tar helst ett eget rum!
Har du många gäster frågar jag?
En, det är du, men jag måste fråga, reglerna, svarar den unge värden.
Blir billigare om du vill dela.
Klart att man vill dela!

Länge, länge sitter jag uppe på det i den ljusa sommarnatten och ser solen gå ned över kanalen, Sveriges Blå band!
Ett blå band som så där i skymningen löses upp, liksom flyter iväg och blir ett med landskapet.

Back - Just for fun

© Thommy Sjöberg

Labels: , , ,

Wednesday, June 29, 2005

Ljus på Göta Kanal


Göta Kanal passerar vi på väg till sommarhuset på Öland, antingen vid Söderköping med risk för köer eller vid Norsholm högt över kanalen.
Någon gång tänker jag, när kanalen skymtar genom bilfönstret i ett blått band bort mot Roxen, ska jag uppleva kanalen i dess egen rytm.
Allt medan jag pladdrar på om statliga projekt, transportsätt, tiden och teknikens utveckling.


En cykelhistoria

Skyfall i Söderköping förde mig till Bergs slussar där jag startade min cykeltur längs Göta kanal för en tur mellan Mem och Borensberg.
Vid den konstgjorda sjön, där naturen skapar ett fönster ut mot Östgötaslätten, hyrde jag ett rum på vandrarhemmet. Frikort från den arbetande familjen därhemma ger utrymme för cykeltramp och en smula fortbildning de första sommarlovsdagarna.
Vem vill dras med en läskigt ledig lärare?

Från kluckande och porlande slussar vid Berg börjar turen. Här kantas kanalen av villor med fantasifulla verandor med utsikt över kanalen. Här har de under sommaren ett gratis skådespel med ett extra, lite upphöjt, flytande rum i trädgården. Till grillspetten, rödvinskartongerna och kaffetåren kanske de som jag noterade följande trafik under några timmar: En brittisk motorseglare; Puffin of Findochty från Southampton, en tysk havsseglare med hemvist i Berlin - jo det går att segla därifrån till Östersjön, en norsk seglare – stark valuta nuförtiden, passagerarbåten Wasa Lejon för endagsturer, husbåt från Norrland med inbyggd bastu och servering, forskningsfartyget Ancylus från fiskeriverket och faktiskt en seglare från Nordamerika.
Mellan Berg och Borensberg går kanalen bitvis i en vall, höjdkurva, ovanför landskapet vilket ger behagliga bilder av Långkanalens landskap blandat med lantliga pustar från betande får och idisslande kreatur.
Två akvedukter passeras, moderna exempel på ingenjörskunskap, men åtminstone den ena vid Ljungsbro, byggd 1970, fick tätas på gammaldags vis mot läckande kanalvatten enligt följande recept.
Om uti hvarje skottkärra som ilässas, kastas omvexlande en spade matjord till två spadar mycket grofkornig kiselsten, och denna blandning antingen stampas med omsorg eller så länge fuktas med vatten tills intet mera genomtränger, så erhålles en av vatten ogenomtränglig jordmassa.
Göta kanal är en skapelse som borde finnas på FN: s världsarvslista. Den tog 22 år att bygga, start 1810 och invigning 1832. En invigning kanalens skapare byggherren Baltzar von Platen som dog 1829 aldrig hann uppleva. Kanalen består av 58 slussar, varav 19 enkelslussar och 12 dubbelslussar.
Där finns tre slusstrappor, bland annat i Berg och Borenshult, dessutom finns det 21 par stämportar och tre varvsdockor.
Kanalen har Sveriges längsta tomt utmed kanalsträckorna mellan Mem vid Slätbaken i Östersjön och Sjötorp vid Vänern.
Sammanlagt arbetade 58 000 man under åren på kanalbygget, varav 7 000 årligen. Flertalet av de arbetande var indelta soldater. Soldater som här fick arbeta hårt, 12 timmar om dagen, men även lärde de sig annat än att skjuta. Den stora arbetskraftsreserven som de utgjorde kom då till nytta i fredstid. Sverige som 1809 förlorat både Finland och Åland, en tredjedel av riket, behövde nya projekt för att återfå självkänslan.
Göta kanalprojektet har stort symbolvärde. Kring byggandet och driften avknoppades företag som Motala verkstad och Forsviksbruk.
Här blommade kunskap till kommande uppfinnare som bröderna John och Nils Ericsson och här spirade blivande entrepenörer som Kockum, Bolinder, Carlslund och Tham.

Back - to be continued

© Thommy Sjöberg

Labels:

Tuesday, June 28, 2005

Kistalight Lexikon

Alla hjärtans dag februari 14 2006
Almost on the ground mars 20 2006
Arkitektur maj 27 och 28 2005
Bergamo maj 29, 30 och 31 2005
Blogga juni 09 2005
Bloggrolls Kistalight augusti 23 2005
Bob on tour oktober 17 och 18 2005
Boeuf Bourgignon januari 08 2006
Brev till Bob september 13 2005
Brügge juni 07 och 08 2005
Cabrillo highway 25, 29 mars, 09 och 17 april 2006
Calcismo juni 10 2005
Che Guevara juni 11 2005
Chronicles Bob Dylan oktober 02 2005
Den amerikanska flickan maj 14 2006
Det goda livet november 04 2005
Dostojevskij i Kista kyrka december 10 2005
Dylan Bob augusti 19 och september 14 2005
Dylan Light oktober 23 och 31 2005
Eggeby gård januari 03 2006
Elfte September september 11 2005
Epilog - S:t Petersburg november 11 2005
Ett öga rött december 03 2005
Expressionism juni 01 2005
Fifty-love juni 06 2006
Flanör mellan Lenin och MacDonald november 08 2005
Fotbolls VM juni 11, 18, 19, 21, 22, 28, juli 04, 06 och 12 2006
Framtidens media maj 21 2006
Fridegård Jan augusti 09 2005
Främling på tåg December 22 2005
Gnägg från Kista oktober 20 2005
Gramsci Antonio augusti 22 2005
Gränsvakt juli 28, augusti 04 2006
Gympa september 21 2005
Göta Kanal juni 29 och 30 2005
Haiku juli 04, 2005
Humanitet september 18 2005
Hälsning från Kista oktober 16 2005
Högskoleprovet april 02 2006
Installation september 19 2005
Ishockey augusti 07, 2005
Jack fyller guld april 08 2006
Jantelagen juni 28 2005
Kanon med kanon augusti 04, 27 och september 06, 24 och 28 oktober 11 och 12 2006
Kathársis augusti 21 2005
Kista Världsmusik Festival november 26 2005
Klassiker november 21 2005
Kommunismen tur och retur november 01, 02 2005
Kulturarbetare December 28 2005
Kulturarbetare i farten februari 09 och 12 2006
Kulturarbetare i triumf januari 22 och februari 05 2006
Lehane Dennis juni 12 2005
Limerick september 04 2005
Lustläsning juli 03 2005
Maradona oktober 19 2005
Marxismen januari 01 2006
Mats Hård oktober 21 2005
Mobbing november 16 2005
Modernitet juli 08 2005
Montaigne i S:t Petersburg november 03 2005
Mount Everest september 26 2005
Nacka september 22 2005
Nationaldagen juni 06 och 26 2005
New Orleans augusti 31 05
Normandie Light april 06 2007
NVIS - light journey - current time november 28 2006
Odde juli 06 2005
Old Buddy 14 april 2006
Omdömen skola 24 oktober 16 2006
Om konsten att flyga till Kabul maj 04 2006
Ondskan december 09 2005
OS februari 25, 26 och 27 2006
Oväder High tide augusti 29 2005
Patriot oktober 26 2005
Pedagogik augusti 26 och oktober 12 2005
Quis andra världskriget mars 11, 12 och 18 2006
Qvist augusti 08 2005
Reflektioner juni 13, 14, 15, 16, 17 och 18 2005
Rinkeby bokmässa 23 april 2006
Romantiken juli 05 2005
Rötter maj 26 2006
Sarajevo augusti 27 2005
Skolan i förorten augusti 22 2006
Skolans viktigaste ämne december 02 2005
Slagsta juni 19 2005
Sommar Haiku augusti 06 och september 30 2005
Sommar...sommar augusti 13, 14, 18 och 27 och september 01 2006
Stones september 08 2005
Tensta konsthall september 23 2005
Tippa juni 05 2005
Tour de Monet oktober 05, 06, 13, 15 och 20 2005
Tourist in Berlin juli 12 2006
Trav maj 29, 30 och 31 2005
Tsunami December 27 2005
Tyst kunskap september 25 2005
Utilism juli 01 och 02 2005
Utvecklingssamtal oktober 31 2006
Vennberg Karl augusti 28 2005
Vällingbymodellen april 29, maj 07 och 13
Walcott Derek augusti 17 2005
Xtraordinära juni 20 och september 29 2005
Yttersta udden september 16 2005
Zinkensdamm september 09 2005
Ångest juni 27 2005
Årskrönika januari 15 2006
Äntligen fredag februari 18 2006
Är på väg juli 07, augusti 05 2005
Özkök Lüfti september 28 2005

>to be in progress LarsThommy

Jantelight

Jantelagen är förknippad med en författare och med Skandinavien men finns naturligtvis över hela världen.
Undertecknad som tar sin tillflykt till Öland under sommaren har inget särskilt förhållande till Sandemose och en Flykting korsar sitt spår där man kan hitta Jantelagens budord men tar naturligtvis tillfället i akt när det ges möjlighet att botanisera i en litterär storhets spår.
- Men förresten är vi inte alla vår egen Jante?


Bäste broder Jante

Kom aldrig riktigt underfund med vilket hus han hade bott i, Axel Sandemose, trots ett par dagars cyklande runt Hornslandet Visste bara att det var i trakterna kring Hornsjön och Hornslandet. Under några år i exil under andra världskriget vistades han på norra Öland och omgivningarna kring Hornsjön måste vara en miljö som passade väl till diktarens själsliga landskap. Stenbrotten och de dramatiska rasen vid Horns udde och ödsligheten och den lila färgprakten från orkidéerna på alvarsmarken vid Mensalvret. Bäst lär han ha trivts tillsammans med ålfiskaren vid Hornsjöns mynning.
Vid Hornsjön och dess pensionat, ett stenkast från Horns udde, samlades en helg för några år sedan de bästa av Sandemosekännare. Kulturskribenter, doktorander i litteratur, professorer och lärare höll där livliga och levande seminarier.
Texter lästes och tolkades kring den prunkande insjöidyllen. Kanske utkämpade man några matcher på tennisbanan och man tog några dopp i den träbeklädda poolen. Luncher med gammeldags husmanskost varvades med solpauser på pensionatets gräsmatta som ackompanjerande av vattenspridarnas trygga fluffar och varma vindpustar bortifrån alvaret.
Man får anta att det att det var intressanta diskussioner och seminarier som fördjupade kunskapen om Axel Sandemose som diktare och människa. Men vad hände om meningarna gick isär och diskussionerna blev alltför heta?- Bäste broder, du ska inte tro att din teori i det här fallet är hållbar och för övrigt tycker jag din ståndpunkt i frågan är märklig. Här hävdar du något som vi alla tycker är ytterst osannolikt och du ska inte tro att du är ___ !
Back>< Just for fun
LarsThommy

Monday, June 27, 2005

Ångest Light

Ångest det gav Pär Lagerkvist röst åt i sin ungdomsdiktning. Ångest, ångest är min arvedel kunde han skalda. Nedan dock mer en diskussion ägnat åt stilnivåer någonstans mellan förort, Norra Öland, Ölandsbladet och kultursidan på DN.


Ölandsbladet och Pär Lagerkvist
Vad har Ölandsbladet , Pär Lagerkvist och en femtonårig förortstjej från Stockholm gemensamt?
Jo, språkbruket om man får tro Ölandsbladet för några midsomrar sedan. Där talar man om ”värsta firandet” apropå midsommarhelgen. Uttalandet finns till och med som rubrik.
Språket påminner starkt om vokabulären på vilken förortsskolgård som helst i Stockholm, Kista t ex:
Värsta blaskan, värsta bruden, värsta biran, värsta nubben, värsta sillen, värsta jordgubben, värsta festen alltså om midsommarfirande alltså.
Under försommaren har en debatt på DN:s kultursidor förekommit om bruket och bakgrunden till denna syntax; värsta ordbataljen skulle man kunna säga. Men där fann man att bruket av värsta ryms både under ädel äktsvenska ; t ex Pär Lagerkvist med värsta ångesten och Rinkebysyntaxen med dess behov av förstärkningar t ex den värsta spenaten alltså om vistelse på landet under midsommar. Ölandsbladet ställer sig alltså med sitt språkbruk värsta firandet in i ett rikt nusvenskt språkbruk som spänner från Rinkeby över DN:s kultursidor till Pär Lagerkvist.
- Välkommen till gemenskapen! Själv återgår jag till att vara sommarölänning vid Enerum där jag njuter av grönska och Kalmarsund.
- Värsta skönheten och värsta utsikten alltså.
Back>< Just for fun
LarsThommy

Sunday, June 26, 2005

Ljus över Nationaldagen del II


Midsommar
Det måste vara något med tallkottskörteln och ljusets inverkan på den.
Tänker vi på Kistalights redaktion - passionerat intresserade som vi är av ljuset.
Ett lämmeltåg av bilar, ett pärlband, möter mig redan vid Alböke någon mil norr om Borgholm. Det är dagen före midsommarafton och jag och katten är på väg mot trafikströmmen i ett sommarleende Öland. Vi är på väg till familj och Stockholm. Ett pärlband, det måste vara tiotusentals bilar, ringlar över Ölandsbron och utmed den gröna ostkusten upp till Västervik och Söderköping
Bilar och husvagnar packade med förväntan. Det är båtar, kanoter, gummiflottar, cyklar, mountainbikes och racers surrade. Tält, matkorgar, ölflak och andra drycker får man anta dignar bland bagaget. På rastplatser ser vi glada midsommarfirare, blonda tjejer med slanka redan brunbrända ben som kastar håret bakåt med skälmska ögon medan deras män fokuserar och har något intensivt i blicken.
I Köpingsvik står ett ungt par mjukt tätt omslingrade när solen börjar sjunka bortom bukten och Slottsruinen. Utmed gångbanorna går unga vikingar, något bestänkta, i avklippta jeansshorts och västar medan deras jämnåriga lätt klädda systrar ler gåtfullt.
- It´s something in the air.
Kommer och tänka på anekdoten om de indianer som var exceptionellt utrustade när det gällde förmågan att klara av höga höjder och som var så viktiga när det gällde att bygga New Yorks skyskrapor. När buffalon sjöng på prärien var det dags att dra utan pardon – byggena fick vara. I Sverige har vi inga buffalos som sjunger men vi har midsommar och vi drar utan pardon ut på kobbe, skär och i buske.
Lyssnar på radioprogrammet Frank. Reportern är på jakt efter det svenska och har lyckats hitta två Somaliska tonårstjejer. De har bott i Sverige sedan de var små men känner sig inte speciellt svenska. De är muslimer och tror att midsommarstången är en religiös och kristen symbol.
- Det är en kuk säger reportern. En fruktsamhetssymbol för goda skördar och för människornas fruktsamhet. Upplysningen väcker stor munterhet och massor med förtjust fnitter men väcker också en fråga.
- Varför frågar de två förtjusande, fnissande, fnittrande, somaliska tjejerna, föds det då inte fler barn i Sverige?
- Kolla statistik över födslar så där omkring mars säger vi på Kistalight som gillar allt som har med ljus att göra.
Nog, säger vi, har Sveriges en äkta folklig nationaldag!
Copyright LarsThommy

Monday, June 20, 2005

Ljus från eXtraordinära stjärnor




eXtraordinära stjärnor
- Inte dumt med en namnkunnig autograf en alldeles vanlig söndagförmiddag i tennistältet på Kärrtorp IP!
Tennis, den gamla överklassporten med doft av badort, Wallenbergfamilj och Gustaf den femte, blev efter Björn Borgs Wimbledontriumfer och alla hans andra segrar något av en folkrörelsesport, nåja åtminstone en sport tillgänglig för den uppåtsträvande medelklassen i Sverige.
Drömmen att spela tennis förverkligade jag som medelålders. Trots en gammal ögonskada som påverkar mitt seende så harvar jag på som tennismotionär eller som min eminente ögonläkare tröstande säger:
- Bättre med bollsinne och endimensionell syn än stereo utan känsla för racketsvingandet mellan linjerna!
Sedan tio år tillbaka spelar jag gruppspel på söndagarna i Kärrtorp där Spårvägen TK har tennisbanor. Här i försöker jag fokusera, ha högt uppkast med serven, slå igenom back och forehandslag, röra på fötterna, gå ner ordentligt vid returer, lobba och slå luriga stoppbollar med mycket slice, variera spelet och förstås ha kul, men slarvar man i tennis så straffar det sig direkt. ”Tro mig!” Senaste året har jag även försökt att utveckla mitt sinne för lusten att vinna och inte vara så förbaskat nöjd med en annan tjusig stoppboll eller perfekt slagen lobb.
- Vad lik han är Björn Borg han som sitter där borta säger min motspelare i den arla söndagstimmen. Vi har som sagt med ålder och andra åkommor fått våra begränsningar i synfältet.
- Det är Björn Borg som sitter där borta! -
Uppfinnaren av den dubbelfattade backhanden.
Han sitter där tillsammans med sin far och sin son. Till ljudet av bollarnas symfoni följer de spelet vridande på huvudena från höger till vänster i en tre generationers gemenskap. En tennislegend är på besök och atmosfären i hallen vrids upp några grader. Det tisslas och tasslas, alla sänker sina röster och liksom rör sig lite försiktigare i lokalen.
- Ursäkta att jag tränger mig på men skulle jag inte kunna få en autograf till grabben?
- Så gärna så säger vår för dagen skäggige tennislegend troligen genomskådande den lilla nödlögnen med grabben. Han var ju inte ens född när det begav sig. Samtidigt passar jag på att tacka Björn för alla högtidsstunder med höjdarmatcher från Wimbledon, Båstad och andra tennismetropoler.
Det celebra besöket berodde förstås på att unge herr Robin Borg, förövrigt jämnårig med min egen son, skulle spela match efter oss veteraner. Men visst medförde det stjärnglans med tre generationer Borg i en alldeles vanlig tennishall, en alldeles vanlig söndag, för några år sedan, i den inte allt för glassiga Stockholmsförorten Kärrtorp.
Något lite, en nätrullare kanske, berättar detta om svensk tennis tycker jag.

eXtraordinär tennisstar
Litteraturtips: Läs gärna aktuella Tim Addams I huvudet på John McEnroe! En festlig humoristisk bok av en skribent som till vardags skriver i engelska Observer om litteratur, konst, mat och ibland om tennis.
I boken finns ett kapitel om en av tidernas största tennismatcher, den mellan John McEnroe och Björn Borg, söndagen den 5 juli 1980 när Borg vann sin femte Wimbledontitel. Boken är inte bara ett porträtt av McEnroe utan även om hans motsats “The Ice Borg” spelaren som alltid tycktes kunna kontrollera sina känslor.
Addams förenar ett genuint tennisintresse med förmågan att berätta om idrottens kommersialisering: Vad Mc Enroe betydde för Nike — Just Do It, konst — Mc Enroe som en pointillistisk konstnär, narcissism — Mc Enroes två jag som förde en så uppslitande kamp i hans inre och pyste över på banan och fick stofilerna i Wimbledon att rysa och ärevördiga ledarskribenter i Times att utbrista om sedernas förfall och vanliga engelsmän att utbrista.
— Han är som vi!
Bra och kul bok!


Nu tar vi ledigt några dagar på Kistalight redaktion.
- Vad passar inte bättre under årets ljusaste dagar?
- Glad midsommar!

Lätta Hälsningar från redaktionen


Norra Öland

Ölandsbron i sommarljus, sundet glittrar, tärnor surfar på varma uppvindar och bilparaden klättrar över brokrönet.
I etern Elton Johns Nikita Do You Count the Stars at Night
Öland är något som inte är övriga Sverige likt ser vi, när vi når stranden vid brofästet, precis, ovanför Färjestaden.
Vi åker norrut förbi hus med lummiga bersåer och kalkstensmurar likt lagda pussel.
- En vintergata.

Nätterna i augusti under norra Ölands klara himmel med sitt täcke av stjärnbilder,
illuminerade med extraordinära stjärnor.

- Varför räkna dem alla?
>To be continued
Back>< Just for fun

  • ©Thommy Sjöberg

Sunday, June 19, 2005

Ljuset över Slagsta

Slagstalight
Färjeläge, slammer, brummande motorer, måsars skrän, känsla av uppbrott, tung trafik; kran och lastbilar kör ombord - en yttre ringlinje, Vårbyfjärden glittrar, doft av sjö och på andra sidan ligger Slagsta med Marina i Botkyrka kommun vid Mälaren.
Sitter och morgonfikar på caféet vid Jungfrusund på Ekerö och väntar på bilfärjan. Det är sommarlovets första dag. Jag är utsänd av Kistalights redaktion. Uppdrag att koppla av från skolan, rensa kroppen från ett läsårs slaggprodukter och få en intensiv cykeltur genom några kommuner i Storstockholm. Tar Stora rundan, kollar Kista Vädret på morgonen - ser bra ut, viss lätt bris och kanske något makrillmoln på himlen även om man från SMHI varnar för regnskurar.
En hastighetskontrollerande trafikpolis på Spångavägen tjoar att jag borde ha hjälm när jag trampar förbi.
- Så riktigt men Harry Boy kepsen skyddar bra mot solljuset och Windcheaterjackan får ligga nedpackad i ryggsäcken.
Kista, miljonprogrammens Tensta och Rinkeby, Spånga Solhem och gamla villor, Bromma, Nockebybron, blåa blänk, Lovön och Drottningholm, Ralph Erskine och Tappström. Cykelturen blir lätt en tur förbi slott, koja och modernism.
Fem kronor kostar biljetten för en cyklist på färjan till Slagsta. Känns som ett bra pris. Ett pris från välfärdsårens tid. På andra sidan i Slagsta följer jag Mälardalsleden in i Fittjaviken. Det första jag ser är passande nog en minarét, Turkiska Botkyrka bygger här en moské. Ovanför i ögats blickfång ligger Myrstuguberget även det ritat av Ralph Erskine.
Ingenstans i Sverige säljs så många larm, säkerhetslås och skyddsanordningar som i Slagsta.
- De rika förorterna i norr och de fattiga i söder – eller bara psykologi?

- Var är du? Säger min fru som ringer på mobilen.
- I Fittja säger jag.
- Oh är du redan där säger min fru som ännu inte gått på sommarlov.
- Borde haft en cykelkarta! Bland Vårbergs cykelbanor och Vårby gård och kullarna kring sommartomma skolor kör jag bort mig.
- Fantastiskt fina villor ned mot vattnet - inte bara norr är rika - backe upp och backe ner.
- Tror någon att de södra förorterna ligger slätt utmed Mälaren tror ni fel. Söker mig ned mot Mälaren och vid Skärholmens gård når jag strandlinjen.
- Vatten, stan är full av vatten, i natt kommer jag nog att drömma om Mälarens vatten, blåa blänk och Skärholmens strandstig som faktiskt går att följa ända in till Vinterviken och Liljeholmen med undantag för Mälarhöjden där tjusiga villor klättrar i terrasser utmed Pettersbergsvägen. Även här kan man se att de rika i norr och de fattiga i söder är en sanning med modifikation.
Cykelturen utmed strandstigen blir lätt en crossovertraining. På de branta partierna fungerar visserligen min Citybikes låga växlar utmärkt men det blir för brant och hojen slår över om man tar i och det blir till att använda apostlahästarna istället.
Broar, sund och strandstigar, Bellman, Haga och Mälarhöjden. Litterära skyltar: Mats Wahl med Vinterviken och Eyvind Johnson med Krilon på Västerbron. Stan är full med vatten men också litteratur.
Efter cykeltramp genom sju kommuner skymtar Kistaskrapan på Järvafältet i ett förklarat ljus. Ett utropstecken efter den Stora rundan på sommarlovets första dag.
- Stor tur - Uppdraget genomfört - Borde använt cykelhjälm!
Copyright LarsThommy

Saturday, June 18, 2005

Lätta Reflektioner del VI

Förväntningar på min Quintennal eller konsten att odla sin trädgård?

- Kanske säger jag mig skaffar jag en liten manual med plastade kort. En med kunskapstrappan i fyrfärg och ett annat med pedagogisk strategi, likaledes i färg.
Kryddar det tredje med diverse metodiska arbetssätt.
- Tar ett extra kort med inlärningsstilar och på det sista kortet får strukturer i gruppdynamik komma till uttryck. På de senare ritar jag tänkbara nätverk med lustigkurrar, haverister, Ior-attityder, olika syndrom, King och Queen-bees, de viktiga positiva ledarna och inte minst "vanliga" elever. Kort sagt en alldeles vanlig klass.
En manual, som jag kan plocka fram de dagar när arbetet känns tungt och inlärning väcker motstånd.
Med de här raderna kan jag säga att jag inlett min Quinntenalutbildning med några lärarsynpunkter.
Vi lärare förväntas alltid vara så duktiga och till lags.
- Gäller det även den här utbildningen?
För min egen del funderar jag på att sitta i höstträdgården, med värmande tröja, halsduk och filthatt, dricka Caffe Latte, läsa några litterära klassiker och skriva några rader. När det är dags för min månad i oktober. Idén har sin upprinnelse i Tom Tillers föreläsning. Där han som gammal fiskarson berättar anekdoter ur Odyssén men samtidigt frågar varför han inte lärde sig något av alla sina äventyr.


Första upplagan av Candide

- Varför inte studera Odyssen, Den Gudomliga Komedin, Don Quijote, Candide och en modern klassiker.
- Hur otidsenligt det än kan låta!
- Men vilken modern klassiker ska jag välja?
- Kafka eller kanske Moment 22?
- Nu vet jag, så här gör jag, istället för en modern klassiker skapar jag en referensgrupp. Jag bjuder helt enkelt in de litterära hjältarna från ovan under mottot:
- Pedagogik är det möjligas konst!
Odysseus, Dante, Don Quijote och Candide bjuds in på lärande samtal. I min trädgård kan vi diskutera kunskap, mål och erfarenheter.
– Har de nått sina mål? – Vad är kunskap? Vi diskuterar och funderar, kanske tar vi en titt på kunskapstrappan.
–Blir det nödvändigt säger jag, med min lärarstämma, kommer jag att kalla era föräldrar.

När jag släntrar ut från Kista Galleria har dimman och diset lättat kring Science Tower, kul med elever – spännande med kunskap.
Varningslamporna på skyskrapan lyser som vanligt lika röda medan trafikflyget strax ovanför Kistahusens taggiga taklinjer reverserar motorerna på väg ner i landningsstråket bort mot Arlanda.
Back>< Just for fun
Copyright LarsThommy

Friday, June 17, 2005

Lätta Reflektioner del V

Problem i kunskapens trappa eller Vilse i pannkakan?

Läroplaner och dolda läroplaner, traditionell och progressiv pedagogik, kateder eller projekt, teaching and learning, mentor eller klasslärare, mål eller detaljstyrning, arbetslag men individuell lönesättning, Walldorf och Montessori, Piaget eller Vygotskij, pedagogikens gurus och idéer och inga designade spotlights i skolans korridorer.
Någonstans finns en hake i denna rapliknande lilla lärarlitania.
Motsättningen eller haken är väl redan antydd. En organisationskultur lever kvar i lager på lager men har inte ersatts av en ny överblickbar och fungerande sådan.
Någon, läraren, måste ändå baxa fram den trögrörliga motsägelsefulla skapelse som är dagens skola och då får man kryssa fram genom skolans arkipelag av förväntningar av gammalt och nytt. Klart att det blir grundstötning på en och annan grynna. I värsta fall kör man fast i farleden.
- Kanske ska vi helt enkelt skrota schema, klassrum och tidsbundna lektioner och låta arbetsuppgiften stå i centrum. Logiken talar dock för att även detta kräver ledarskap och organisation. En smidig och flexibel satsning för att klara av något sådant kostar troligen mer än det smakar.
Det är ingen tillfällighet att undervisningstid, klasser och schema hänger kvar varvat med självstudier. Det blir helt enkelt mest ekonomiskt så.
Pedagogiskt finns det också en del fördelar med gammaldags teaching. Inlärningsstilar hos eleverna som vi vet en hel del om i dag pekar på att språkinlärning och andra färdigheter bäst lärs in med läraren som aktiv pedagog – se teacher.
Är inte heller så säker på att samhället är villigt att göra några genomgripande ekonomiska satsningar på skolan. Se även temanummer Alba som har spännande artiklar om kunskapssynen i skolan i nr 2 2005.
Måste här samtidigt passa på att puffa för vår skolas skickliga lärarkår. Här finns en professionell grupp människor som dag efter dag, vecka efter vecka, år ut och år in klarar av att leda ett arbete med unga människor som är i puberteten, en av de faser i en människas liv som är som mest omvälvande, på ett metodiskt och omväxlande sätt.
- Vi är alla mycket mer professionella än vi tror. Vi klarar av mixen av metoder av gammalt och nytt.
Tycker också, som gammal fyrtiotalist, att grundskolan som idé, en skola för alla och mötesplats för olika samhällsklasser är ett projekt som jag sörjer över nu när den minskar i betydelse. Ett dynamiskt rörligt samhälle behöver ta tillvara begåvningar och talanger både av krassa skäl men också för att skapa (behålla?) ett rättvisare samhälle.
- Ska ett spännande och kreativt samhälle kunna utvecklas måste det finnas mötesplatser för människor med olika bakgrund.
Back>< to be continued
Copyright: LarsThommy

Thursday, June 16, 2005

Lätta Reflektioner del IV

Vad är kunskap eller varför skiner solen?

En bra början är att luta sig emot en åskådlig kunskapssyn och göra en syntes av sina pedagogiska erfarenheter.
Betygen är ett av lärarens instrument för att styra undervisningen. Mycket verksamt i en skola där medelklassen dominerar. Betygen som ska visa vilka kunskaper eleverna har och att kunskapssynen hos skolan som institution har genomgått förändringar sedan den tid då både politiker och i många fall de lärare som är aktiva i dag själva var elever. Kunskapsmodellen nedan är ett exempel på detta. "Vägen är målet" brukar man skoja. Utvecklingsmässigt ligger trappan nedan, tycker jag, nära Piagets syn på kognitiv utveckling hos eleverna. Naturligtvis är inte gränsen knivskarp mellan betygsstegen så kan nivån på analysera även innehålla kriterier som kan vara Mvg. Se t ex dra slutsatser och argumentera som om de görs ambitiöst med anknytning till läst eller skrivet stoff hör hemma på Mvg-nivån.


Modell utarbetad på Spånga gymnasiums högstadium

Tänker på dessa attribut när jag vandrar fram genom catwalken i Kista Galleria.
- Är kunskap verkligen en trappa och vad har vi skolfolk att konkurrera med för auktoriteter? Dokusåpor, den kommersiella idrottens förebilder, filmstars, popartister, glitter och glamour här i Gallerian? Ändå trivs jag att flanera här bland märkesstjärnor och boutiquer, känna de milda kryddofterna från persiska Saffran och de andra restaurangerna i Foodcourten. Jag hejar ofta på elever som har sina mötesplatser här, som shoppar, äter och går på bio. På söndagskvällarna kan man tro sig förflyttad till ett uterum i Mellanöstern med flanerande invandrarfamiljer som promenerar under Gallerians designade spotlights.
Media och den kommersiella världen har naturligtvis hur mycket resurser som helst jämfört med skolans knapra värld när det gäller att påverka våra elever och utöva inflytande och makt i samhället.
Back>< to be continued
Copyright: LarsThommy

Wednesday, June 15, 2005

Lätta Reflektioner del III

- Vad stimulerar dig i ditt yrke är första frågan som ska besvaras i brevet.

Situationer från terminen virvlar förbi. Jag tycker att det är roligt att gå genom korridoren och munhuggas med eleverna. Ibland kan en sådan promenad mellan lärarrummet och undervisningssalen ta en avsevärd tid. Faktiskt så mycket tid att undertecknad kommer för sent till lektionen. Nu är det ju inte meningen att det här brevet ska bli något kåseri. Men faktum är att jag trivs att vara med eleverna i korridorer, på tåg och bussar på utflykter och på studiebesök.
Klassrummet då, denna arena, för fostran, färdighetsträning, förmåga att kunna se sammanhang, kunskapsinhämtning och att i bästa fall få eleverna att ta ställning. Givetvis är skolans mål heliga där: Demokrati, jämlikhet, integration, bättre miljö, antimobbing, läroplan, skolans mål och betygskriterier och att allt i bästa fall är ett levande dokument för lärare och elever.
Frågar man eleverna vad som är viktigt i skolan svarar de säkert kompisarna, hur det är i klassen och hur de har det. Säkert kommer en del synpunkter på skolans ack så slitna miljö med klotter, gammal inredning och usel ventilation som främsta kännetecken. Frågar man lite till så kommer säkert lärarna och så lärarna igen.
För några år sedan fanns ett roligt pedagogiskt inslag i DN: s Punkten. Flicka som slutar grundskolan får i uppgift att sammanfatta sin skoltid.
- Vad är då viktigare än lärarna? Så här beskrivs de sju vanligaste lärartyperna av Mia som flickan hette; Gullegris Gudrun, Veka Vivi, Maktlystna Magnus, Fantasilösa Fabian, Personliga Pablo, Malande Mårten och Pedantiska Pia – givetvis var alla lite elakt tecknade, men ändå rymdes korn av sanning i karikatyrerna. Jag skulle vilja lägga till några typer som allas vår kollega Börje Besserwisser, Cora Kontroll och Hurtiga Hurley som vill befria både sig själv och världen.
Klart att DN-Mias sju lärartyper är ett uttryck för olika former av ledarskap. Lärare som undervisat några år utvecklar både elefanthud, får vissa utmejslade egenskaper och sinne för gruppdynamik. Det senare brukar vi kalla för tyst kunskap.
Tror mig veta vilken typ som är min karaktär enligt DN-artikeln och som möjligen kan listas ut av den som läser det här.
Stimulans i läraryrket upplever jag i den traditionella lärarrollen, som här får symboliseras av engelskans teaching:
Genomgångar på tavlan, förklara texter och stenciler, muntliga rytmiska läxförhör med rappa frågor, skoja och berätta didaktiska historier – ordlekar och sväva ut.
- Ja, jag tror jag kan hålla på hur länge som helst där. Problemet är att det kan inte eleverna. En duktig klass med elever som har förmåga att vara samlade, klarar enligt min erfarenhet, i bästa fall 30 minuter.
- Nära den gamla 40-minuterslektionen alltså. Men i dag har vi längre lektioner, block, som ger en inriktning på metodiken som vi kan kalla learning - andra halvan på lärarens konstnärliga palett om man så vill. Läraren som mentor som ska lotsa eleverna fram på kunskapens vägar.
- Vem har sagt att den vägen är en fyrfilig motorväg?
Trivs även utmärkt där, knåpa med uppgifter - forska själv för eleverna, fundera ut lämpliga kriterier för uppgiften, föreslå olika källor, tips på sökvägar i bibliotek, på Internet och andra media. Ger även utrymme för enskilda kontakter med eleverna.
- Det är inte alltid den rakaste vägen bjuder på de vackraste vyerna.
- Hur kul som helst, här gäller split vision - räcker man till? Det finns något som heter organisation. 30 elever ska söka kunskap, ha material, vara i bibliotek, klassrum och datasalar samtidigt. De senare har ofta enbart 20 platser, påminner om samarbetsövningarna i Livskunskap där 15 elever ska samsas om 10 stolar. Klart att det finns utrymme för turbulens. Här gäller järnkoll eller så får man utveckla en förtroendekultur - vilket fungerar på vårt högstadium.
Eftersom vi rutinerade lärare försöker variera vår undervisning blir det en mix av strategier men ett ledarskap måste vi ha vare sig vi vill eller inte.
I So-ämnet på högstadiet går vi igenom olika synsätt på människan och historien. Kristendomens uppfattning om arvsynden varvas med marxismens tro på människan som en i grunden god varelse. Vilken åsikt du än omfattar som lärare så får du i ditt dagliga värv utstå en kamp med dina elever. Det gäller arbetets organisation och tid.
- Måste vi läsa det här?
- När slutar lektionen?
- Vi har redan två prov den veckan.
- Hur många sidor ska häftet ha?
- Kan vi inte få välja själva vilka som ska vara med i gruppen?
- Är det basket på torsdag?
- Ulf Lundell är hur gammal som helst!
- Beatles gillar min farmor!
Klart att klassrummet och kontakten med eleverna även har sin intimitet. Man frågar inte Maktlystna Magnus om han haft det bra med sina klasser i dag. Det finns en ömtålighet där klasserna blir som en del av lärarens personlighet.
- Kan vi inte då alla vissa dagar ha en Bagdad Bob inom oss - ni vet Saddams gamle informationsminister - när vi försöker leva upp till dolda läroplaner och vara till lags mot orimliga förväntningar?
Intuition och instinkt som drivkraft, dessa hyenor till damer, kan vara bra i början av ens lärargärning men fungerar utbrännande i det långa loppet. Det behövs en pedagogisk teknik att stödja sig på och luta sig emot i "kampen" i korridorer och klassrum.
Back>< to be continued
copyright: LarsThommy

Tuesday, June 14, 2005

Lätta reflektioner del II

Brev till en skolforskare

Reminiscenser från ett läsår, så var det även om det just i dag, när detta loggas in, har varit en stor dag med fina tal och alldeles speciella avsked när sommaren äntligen visar sig med milda pustar, blå himmel och fjäderlätta moln över Kista.


I dag, läs reminiscens, ligger Kista Science Tower halvt insvept i dimma och endast de röda varningslamporna för flyget lyser upp diset kring skrapan. Höstterminens avslutning häromdagen, korta dagar, luften har gått ur mig efter en som vanligt intensiv termin; med undervisning, föräldramöten, utvecklingssamtal, konferenser, arbetslagsmöten, skriva protokoll, hundratals e-mail, skapa grupper i nya programmet Historik, projekt, temaveckor, nya ämnen som Livskunskap, förbereda lektioner, läxförhör, prov, rättningar, bedöma 120 häften, ig-varningar i tre exemplar, skriva omdömen i PODB, studiedagar om skolans mål och kursplaner, genomgångar av kriterier, biovisningar, intriger som jag knappt har uppfattat, kamp om utrymme i kollegiet, betyg, julmust - pepparkakor och utdelning av betygen och var jag inte med i något lärarjippo där på scenen i aulan under
avslutningsdagen.


Gitarrockare utan ström - Undertecknad på scen.

- Puh, pinsamt och tomrum.
- Har jag inte lite ont i halsen och bär jag inte på en infektion som säkert bryter ut på annan dag jul när även det intensiva julfirandet med familjen är över. Vandrar genom Kistagallerian, gör som den gode poeten Ekelöf; ser mig om räknar mina segrar/ så få/ ser nederlagen/ så många, melankolisk, lågtryck på känslans barometer efter alla dessa möten.
- Är det inte hon? Flickan som säljer u-båtsmackor på Sandys. Vad hette hon nu, tjejen som gick ut nian i våras. Ah strunt samma - men vad glad jag blir över att se en gammal elev. Känslorna fylls på och de pedagogiska funderingarna börjar snurra. Högsta betyget i So hade hon ju – måtte hon nu inte fastna här på Sandys som snabbmatsförsäljare. Ett öde som drabbar många duktiga tjejer med invandrarbakgrund när de får ställa upp för familjen.
- Jag är mina betyg skulle hon kunna ha sagt om sin högstadietid. Till skillnad mot många av sina jämnåriga invandrarkillar såg hon en möjlighet till frigörelse och utveckling med sina studier.
– Bara hon även fortsätter med gymnasiet.
Invandrarkillarna regredierar, går bakåt på högstadiet, ofta tar förortsslangen vid – denna i och för sig kreativa rotvälska, de får fullt upp med respekt, macho och attityd och ser inte samma möjligheter som tjejerna.
– Jag är min mobil eller något annat tekniskt attiralj skulle de kunna säga.
Tur ändå att jag blir så glad över att se en gammal elev.
- Det finns hopp!
- Tillbaka till skolprojektet.
Back>< to be continued
Copyright: LarsThommy

Monday, June 13, 2005

Lätta Reflektioner del I

Essä

- Har du blivit uttagen till Reflektion är det kört säger tenniskompisen efter matchen. Van som han är vid det privata näringslivets rutiner.
Reflektion där; falluckan öppnas eller så hägrar garantipensionen runt hörnet.
- Välj själv! Vad du tycker passar bäst för en snart äldre medelålders fyrtiotalist.
Nej för oss kommunalt anställda lärare med flera i stadsdelen Spånga/Tensta är det frågan om en så kallad Quinntenalutbilding. En utbildning som kan erbjudas till dem som har arbetat fem år eller längre i stadsdelen. Tanken är att de utvalda ska få möjlighet till en form av time out under en månad. Man får välja själv vad man vill syssla med, men den centrala tanken är att man träffar de andra utvalda i gruppen för regelbundna samtal, reflektioner kring yrkeslivet, under den lediga månaden. Konkreta metoder och modeller hämtas från Tom Tiller, professor i praktisk pedagogik vid Tromsö universitet, som utarbetat en form av aktionslärande. Se Skolliv klicka er fram! Där den centrala tanken är att det livslånga lärandet kan utvecklas genom samtal där erfarenheter från arbetslivet står i centrum. Se även : Karlstad universitet Klicka er fram till lärande samtal!
Utbildningen är även tänkt att ingå i ett forskningsprojekt mellan stadsdelen och Arbetslivsinstitutet. Där följande brev hör hemma som en uppgift.
Back>< to be continued
Copyright LarsThommy

Sunday, June 12, 2005

Ljuset från Dennis Lehane

Example Dennis Lehane, tuff kille, som i ungdomsåren drömde om att bli författare. De litterära spånorna insöps i de irländska arbetarklass- kvarteren i Dorchester i sydöstra Boston. I dag måste man säga att han lyckats. Med titlar som Prayers for rain, Mystic river och Shutter Island har han skapat en touch av neighbourhood noir till deckargenren och han har bestämt en alldeles egen äkta berättarton som säger något om oss och vår tid.

- Har du rättat proven?
- Nej, drabbad av läsupplevelser, har jag de senaste veckorna ägnat mig åt att läsa en nyupptäckt författare.
- Kan man säga så till förväntansfulla elever som väntar på sina provresultat?
- Vad säger egentligen rektorn om ett slikt tilltag och kommer föräldrarna att höra av sig mitt under en febrilt pågående termin.
Författaren som har drabbat mig stackars rättande lärare är Dennis Lehane bördig från Dorchester, Bostons tuffa irländska arbetarklasskvarter i sydöstra delen av staden. Tre titlar ur hans författarskap finns nu översatta till svenska: Svart nåd, Rött regn och Patient 67. Det är tre sinsemellan olika böcker med avseende på persongalleri, miljö och story. I böckerna finns dock en gemensam ton; en mörk poetisk underström, ett stråk av sorg med en lidelse för att skildra miljöer och människor bortom medelklassens USA. Numera finns även Gone baby gone översatt.
Originaltitlarna Prayers for rain, Mystic river och Shutter Island anger mer det poetiska tonfallet som finns i ett mycket hårdkokt och actionbetonat författarskap.
Prayers for rain är den femte delen om deckarna Patrick Kenzie, hans före detta partner Angie Gennaro och deras gode psykopatkompis Bubba Rogowski vars aura av skräckinjagande ensamhet är så stor att han skrämmer livet ur vilken mafioso som helst, dock klappar ett gott hjärta bakom de psykotiska dragen vilket bara en gudfaders fru och hennes dotter förmår att uppskatta förutom kompisarna Kenzie och Gennaro förstås. Handlingen har en story med swing och gåtan som löses vilar på en hållbar intrig där ondskan hos en psykopat har sin grund i en familjs mörka hemligheter.
Rött regn är skildringen av två fiktiva stadsdelar Point och Flats men det är framförallt en berättelse om tre barndomskompisar med rötter i kvarteren och hur deras vägar korsas som vuxna. Handlingen har antika ödesbestämda drag. Dramat rullar på utan att ingen tycks kunna ändra de tragiska mönstren och det sorgsna mörka slutet.
Visst finns deckarens alla ingredienser med i Lehanes berättelser. Intrigen, parallellhandlingen, hjältens egna brister i privatlivet, miljöskildringarna och de twistade sluten med oväntade upplösningar. Här ska vi inte upprätthålla oss så mycket med handlingen utan kika något på berättandet och framförallt miljöskildringar. Lehane når som alla goda berättare längre än sin genre i det här fallet deckaren och berättar på så vis en historia om vår tid.
Dennis Lehane kallas för The golden boy of noir något som han visar i Rött regn, rena gesällprovet med guldkant, när han snickrar ihop två fiktiva stadsdelar, Point och Flats, med fint sinne för detaljer radar han upp sociala markörer. I den ena stadsdelen äger man sina bostäder i den andra hyr man, där hyresrätterna i dag är på väg att ombildas till yuppifierade bostadsrätter. I den ena har barnen skoluniform och de flesta går till högre utbildning men i den andra får alla komma in, ingen uniform krävs och i nian bär många flickor mammaklänning på avslutningen. I Flats kantas trottoarerna av bilar med märket Dodge Dart i Point blandas de med Chevrolet och Ford.
Runt de fiktiva stadsdelarna finns det verkliga Boston med sina floder, (Mystic river) kanaler, broar, parker, motorvägar och tunnelbana.
I Svart nåd rör sig deckarparet över hela Boston korsande de mest skilda sociala miljöer. Kapitlen är här, liksom i Rött regn, som skulpturala bitar, stramt berättat, med en knorr på slutet som vore det noveller.


Musiken spelar stor roll i kärleksskildringarna. När Jimmy och Annabeth i Rött regn, vilket ödestyngt namn har inte den kvinnan, träffas är det till tonerna av schlagern "they were just like a sad-eyed Sinatras … and so long lonely avenue."
I Patient 67 är det Sinatra som rullar på skivtallriken. Boken är mer en skräckis och rysare än en deckare. Men visst där finns gåtor och anagram. Själv var jag på sidan 123 övertygad om att jag löst gåtan med vem som var patient 67, något som senare visade sig vara fel.
Berättarformen i Patient 67 är inte lika utmejslad och skulptural som i de två föregående böckerna utan mer skruvad och koncentrisk. Kanske kräver handlingen, skildringen av mentalvård av svårt belastade patienter, våldsmän och mördare, en sådan form.
Lehane visar även i den här boken att han är en utmärkt miljöskildrare och att han även här förmår att bygga en fiktiv miljö för Shutter island är väl en sådan?
- Man blir aldrig riktigt säker i den här boken!
Realistiskt byggs naturskildringen upp med högst verkliga öar från Bostons arkipelag; fängelseön på Deer Island, fortet på Georges Island, fågelsvärmarna på Thompton Island och så de yttre öarna Spectacle, Grape, Bumpkin, Rainford och Long och så allra längst ut i havsbandet Shutter Island med sina stängda luckor och jalusier, sina slutna avdelningar och sina fängelsemurar, sina experiment och nyordningar i mentalvård. Tiden är tidigt femtiotal, i världen råder kalla kriget och mellan öst och väst finns en järnridå och på skivtallriken snurrar Frank Sinatra.
Lehane överraskar här som naturskildrare. Från de vindpinade yttre kobbarna i Bostons hamnarkipelag finns ett lyster av detaljer, namn på växter, träd och djurliv. Cyklonen som drar fram på Shutter Island river upp inte bara upp naturens skal och bråten utan även de inre själsliga dramerna hos öns invånare. Boken genomsyras av havets smaker och dofter, mistluren från Boston Lighthouse kvider i nattdimman och i vindens tjut från tidvattenmyren hörs ett klagande som vore det öns egna olyckliga själar som kommer till tals.
Skarp inramning av Lehane alltså, ändå tycker jag berättelsen blir för speedad.
- Klart ska en författare skildra psykotiska tillstånd så passar en intensivt jagande stil.
Intrigen är mångtydig, spinner runt i koncentriska cirklar, verkligheten blir glidande, anagrammen, gåtorna och kodmeddelandet som ska lösas blir både rörande, gåtfulla och inte riktigt säkra.
- Vad syftar de till? Hur ska slutet uppfattas?
- Uppvaknandet från en ond dröm på femtiotalet?
- Shutter Island - en ö uppstigen ur en mardröm?
Eller bara en ö med stängda fönsterluckor och jalusier som vädras ut under ett fyra dagars besök av huvudpersonen Teddy, a hell of a guy, när en cyklon drar förbi.
- Kanske kan man fly från Shutter Island blir då en möjlig tolkning och då skulle man precis som huvudpersonen Teddy alldeles bestämt ha klappat i händerna..

- Bra bok!
- Bra böcker!
Copyright LarsThommy

Saturday, June 11, 2005

Che Light

 Che Guevara hjälte för vänstern sextioåtta.
I dag mer en popikon för den unga generationen. Den berömda bilden på den långhårige Che klädd i basker med stjärna på och något visionärt i blicken dyker i dag upp i sammanhang som man mer förknippar med idrott eller popmusik. Här väljer vi en med cigarr! Men visst är han fortfarande en politiskt laddad symbol Che om än inte på fyrtiotalisternas villkor! Numera lever myten om Che på samma sätt som vissa rappare och hiphoppare gör med sitt uppror, sin dans, sina uppkäftiga texter om sex, våld och etablissemang.
I skolans värld dyker Che ofta upp när det är dags att göra projektarbete. Otaliga elevarbeten finns på Internet; Skolwebben mvgplus Susning.nu , Mimersbrunn och allt vad de kan heta. Varje läsår dyker de upp ofta något modifierade men klart igenkännbara. Che tillhör här tillsammans med Martin Luther King, Gandhi, Kennedy, Palme, Raul Wallenberg de goda människorna som omskrivs med positiva känslor och varma ordalag och blinkningar till läraren. Gränsfall i de här sammanhangen är Mao och Malcolm X men till de onda hör definitivt Hitler och Stalin.
Nedan hittar vi Che i en stämningsbild från förorten Rinkebys nittiotal.


Rinkeby 89
Rinkeby denna sextiotalsgrotesk som i sig innesluter en hel värld.
Degerbygränd när jag cyklar hem från skolan på eftermiddagarna med en nyinköpt färsk baquette: Indian summer, spännande dofter, chapati, brända kryddor från någonstans i Bangalore och högt i ett fönster vänder en gammal man från Kalymnos en apelsin mot solen.

Torget med sitt vimmel, grönsaksstånden, utropen och de livliga gesterna.
Arm i arm de söndagsklädda kurderna alltid stadda på vandring och stojande barn
i fontänens strilande vatten.

Skolgården bortom torget beströdd med krossade flaskor:
Kom igen då! Esek! Jag svär på min mammas - jag skall döda dig! En värld i skärvor.
Arkedac, filos och companero, här kan man ändå säga kompis på många sätt.

Den fryntlige rektorn. med skrattrynkor i ögonvrån som hälsar godmodigt på tre sinnligt
befriade Marior som i kroppslig glädje svänger runt i en häftig salsa.
På kaffet sitter spelarna och de arbetslösa rökande sina cigg från Pireus och framför dem
står de eviga kaffekopparna.

I Rinkeby Internationells träningslokal, bakom torget, slår en ung boxare
smattrande serier på en päronboll.
Naglat på bicepsen en svettglänsande tatuering, långhårige Che i sin basker med stjärna.
Här glimrar han som en god skimrande pojkdröm.

Vilket i sig innesluter en hel värld!
Back>< Just for fun
© Thommy Sjöberg

Labels: , ,

Friday, June 10, 2005

Calcismo Light


Hippodromen vid San Siro i bakgrunden Giuseppe Meazzastadion - Love Sjöberg fotbollsfan, en av Kistalight utsända på jakt efter fotbollens själ i Milano. Bild: Thommy Sjöberg
Calcismo italienskt uttryck för fotbollsgalenskap, ofta av lokal karaktär och hörande till en klubbs ursprungliga miljö. Calcismokänslan har vidgats under fotbollens kommersialisering. Nu gäller vidare ramar för fansen. Riktiga tifosi bygger upp läktarshower med tifos och bengaliska eldar när favoriterna har hemmamatch. Begreppet spelar en viktig roll i Eva af Geijerstams fina bok om GRENOLI Ett fotbollsäventyr där inte bara den svenska trions Italienäventyr berättas utan även modern italiensk historia gestaltas varvat med svensk brukshistoria, Rekordmagasinet och svensk idrottsrörelses alldeles egna äppelkindade mentalitet.


Calcismo i Milano
Osteria Calcetto vid Corso Garibaldi i Brerakvarterens Milano, knöckfullt i den långsmala vinbaren. April och derbystämning, i fonden storbildsskärm med matchen framför andra, Inter mot Milan. På väggarna signerade och inramade fotbollströjor av de tre stora lagen i regionen; Inter, Milan och Juventus tillsammans med inramningar av tidningsklipp från de magiska ögonblicken och de stora matcherna. Vid väggen mittemot baren mörka bokhyllor med rader av vinflaskor från norra Italiens vingårdar.
Distingerad medelålders tunnhårig herre i Burberryrock och kavaj brister ut i långa haranger över Milans med och motgångar och äldre chic dam med hes röst viftar instämmande med. Osterians unge krögare, milananhängare, utkämpar långa operaliknande arior med Interfan framför bardisken. Här blandas åldrar och olika samhällsskikt med en för i svenska ögon mer traditionell fotbollspublik.
Enhetsavgift för dagens drycker är sex euro om du stannar och ser matchen. En väl investerad avgift med tanke på atmosfär och stämning även om man som i mitt fall nöjer sig med en Coke. Det råder rus mer än berusning, öl, vin, mineralvatten blandas med en skvätt Grappa i kaffet när spelet bli för nervpirrande.
I pausen ser vi inklipp från gamla klassiska derbymöten mellan Milan och Inter.
- Är det inte Nacka som är med och knorrar till trasan så att det blir mål på en hörna? Även GRENOLI skymtar förbi under några korta filmsekvenser.
TV-sändningarna under halvtidsvilan leds av en professorsliknande programledare med långt vitt hår som fungerar som moderator. En diskussionspanel analyserar och kommenterar och till sin hjälp har de tre utsända reportrar som kommenterar direkt från läktaren på San Siro.
Jublet stiger när matchen är igång igen och Rui Costa rullar upp Inters försvar i 63: e minuten med en passning designad av en strateg. Pippo Insaghi har bara, målskytt som han är, att rulla bollen vidare i den minimala öppna linjen som leder till nätmaskorna.
Med ett försvar i världsklass som Milan har och med spelare som Nesta, Maldini, Serginho, Guttuso och Costa så är saken klar.
- Du ska veta att de är grymma lirare, spelar alltid på gränsen till det tillåtna. De kan alla tjuvknep och de vet allt om taktik och hur man krymper ytor. Även om de har en fantastisk bollbehandling och det är en njutning att se deras passningsspel så är de trots hårnät och rakade ben inga mjukisar.
Säger min son som gillar fotboll som livsstil men som till vardags är smart back i hockey hos Hammarbys A-juniorer. Där han lärt sig en del om en tät defensiv i bollsport.
Under tillfälligt uppbrott från Kista och en Helsingörsgata som dammar på våren är vi på jakt efter fotbollens själ och Milanos motsvarighet till Stockholms söder. I Brerakvarterens konstnärsmiljöer hittar vi stämning och derbyatmosfär.

Det är en genuin miljö men Söder och calcismo det har man i sitt hjärta säger vi när jag dagen efter derbyt tar en bild på det stängda Osteria Calcetto.
Ovanför på balkongen hänger ett draperat tyg i regnbågens alla färger med det aktuella fredsbudskapet PACE.

Bild Thommy Sjöberg
- Ett tifo så gott som något!
back>< Just for fun

©Thommy Sjöberg

Labels: ,

Thursday, June 09, 2005

Bloggerlight

Tippa Lätt del II

Jakten på 13 rätt och respekt går vidare!
Gårdagens stryktipsomgång såg lätt ut. Den var lätt! Inga svåra matcher att tippa.
Prövade några rader enligt följande.

U (0-7-10)*1M=30
U 3-6-20=20

Matchen Danmark och England var matematiskt garderad. På kupong två hade jag hjärnsläpp - Kazakstan skrevs in som säker mot Turkiet! Tavlor - ungefär som svenskarna i Norgematchen när det hade gått en kvart in i andra halvlek.
Ja - ja några tior blev det och ingen utdelning på dom förstås. Nästan som om det känns tryggast så – för tänk om man skulle gå och vinna?
- Har vi inte alla en Hård inom oss? Han ni vet med bloggen Konsten att förlora
- Blogga förresten verkar kunna bli en stilart i sig.
Det man närmast tänker sig är som namnet antyder en dagbok på webben.
Man kan ha ett alias – vanligt i ungdomarnas fanfiction och slashlitteratur.
Man kan skapa en spänning kring en sida i kraft av anonymitet och samtidigt ha insiderinformation om något som engagerar många och spä med lite såpa – ungefär som Hård i Konsten att förlora.
Pröva - man lägger in sina texter. I mitt fall i bokstavsordning ABC…Kistalight se Kistalight men redan innan jag hade kommit till B börjar texterna leva sitt eget liv.
Trav, tippa och nationaldag oförargligheter – visst, men det hade jag inte alls tänkt skriva om.
Kanske kryper man ur det vanliga skinnet som bloggare; harvande lärare blir förortsflanör, skötsam hårt arbetande journalist får möjligheten att rumla runt med glassiga människor i häftiga miljöer, hemmafruar och andra kommer ut och många tror jag får känslan av att synas. Vissa bloggare skaffar sig fyndiga namn se Stationsvakt, Blind Höna, Annica Tiger Blog eller klurigt som en filmtitel Nästa Bandhagen och de är guldgruvor när det gäller blogglänkar. En intressant och snygg kulturblogg är Bodil Zalesky som är specialiserad på modern östeuropeisk, tysk och italiensk litteratur
Där finns förstås chansen att berätta en historia, komma på en fyndig formulering och något måste man fylla på sina svarta hål med tänker jag medan jag traskar Helsingörsgatan fram från den ena grillningen och brännbollsmatchen till den andra.
Från Gläntan hörs – ja är det inte en tango från Cirkus Skratt som har uppvisning för sommarlätt klädda föräldrar.
Just i dag skimrar junisolen i Kista Science Tower glasfasader.
- Ser genomlyst ut och vi passar på att stava till sommarlov på Kistalight.
LarsThommy

Wednesday, June 08, 2005

Brüggelight del II

- Språkstrider!?
Vi vaknar i natten på hotellet av upprörda röster i gränden. En riktig fight verkar pågå. Så var det! Men eftersom det här inte är ett undersökande reportage låter vi oss nöja med en redogörelse av händelserna. En av Kissmaskerna i baren på Bauhaus får sparken på omedelbar grund. En knytnäve i ansiktet av ägaren.
- Du får sparken - så ut i gränden med den avskedade och upprörda röster i natten. Men vad vi kan förstå efter att ha hört bakgrunden till storyn kan det ibland vara befogat att kunna sparka någon på stört!
- Nej språkstrider var det inte även om Belgien är ett delat land med autonoma, självständiga, politiska styren – regeringar, med språken som grund. Flamländska för Flandern och franska för Vallonien. Språkgränsen går strax söder om Bryssel från väst till öst och Bryssel har bägge språken. Traditionellt var franskan överhetens språk. För myndigheter, militär, politiska styret och i skolor dominerade franskan. I dag är Flandern den region som har bäst tillväxt och hänger med i den tekniska utvecklingen medan det är mer bekymmersamt för Valloniens landsdelar. Där det en gång i tiden, i industrialismens barndom, var den landsdel som var en föregångare i Europa när det gällde kol och stålindustri.
- Ser Bob Dylans Chronicles översatt till flamländska i bokhandelsfönstret på Markt, faktiskt, snabbare översatt än i Sverige. Till synes skyltar man dessutom med en massa festligt illustrerade barnböcker vilket särskilt glädjer en gammal lärare. Flamländarna är de belgare som bäst behärskar landets två språk och dessutom verkar de klara engelska och tyska riktigt bra. Vore man flamländare skulle man automatiskt vara tvåspråkig.
-Vilken gåva tänker jag.
Brügges store litteräre son Hugo Claus skrev eposet "Belgiens sorg" om ett kollektiv av människor och familjers svek och tillkortakommanden i Flandern vid tiden för andra världskriget. I dag räknas han till en av Belgiens stora inom litteraturen och nämns ofta i Nobelprissammanhang. Språket är flamländska och Hugo Claus storhet inom den belgiska litteraturen kan ses som en symbol för Flanderns framsteg men också som en förebild för en författare som gjort upp med sveken från andra världskriget och den nazistiska ockupationen. Hur som helst är Belgien ett av de länder i Europa där vår kontinents historia liksom blir belyst och där krig och konflikter kommit till sin spets under århundraden.
Vår katt från parkeringen i Brügge tassar fram över takåsarnas brownstones.
- Att vara katt i Brügge, det är mer som att vara flamländare än belgare tycks han säga med sin stolt lyfta svans. Eller är kanske konsten att vara belgare detsamma som att vara som mannen med kub på de berömda Magrittetavlorna? Se Magritte
På den snabba europavägen ned till Charleroi passerar vi Waterloo. Vi följer de gamla turistströmmarna som en gång krigsromantiska britter banade väg för efter att ha läst Rodenbachs Bruges la morte och efter att ha idealiserat Wellingtons seger över Napoleon 1815.
Vi joggar de 226 stegen uppför det 40 meter höga Butte de Lion för att beskåda slagfältet där 15 000 man förlorade livet.
Alltid lika bråttom – här för att hinna med flyget!
Det nio timmar långa slaget blev slutet på epoken Napoleon och de stora krigen i Europa under 1800-talet. Efter Wienkongressen 1815 skapades en tid för fred i Europa i nästan 100 år. Ett resultat av detta var även skapandet av Förenade kungadömet Nederländerna som efter ett "operettuppror" i Bryssel år 1830 ett år senare blev kungariket Belgien.
- Det är passande att Belgien i dag koloniseras av den nya europatanken och EU!
Tänker jag hemma i Sverige igen med träningsvärk i benen efter joggingen uppför Butte de Lions 226 trappsteg. >Back
LarsThommy

Tuesday, June 07, 2005

Brüggelight del I

Brügge och Halloween
Det sitter en katt på snedtaket utanför fönstret på bakgården där jag parkerat min Renault hyrbil. Allhelgonadag och folk morgnar sig i kvarteren. Vi är i Brügge gamla stad i västra Flandern. Kvarteret ligger 10 minuters gångväg från Markt det centrala marknadstorget. Husen påminner om engelska Brownstones från industrialismens barndom.
Härligt att komma ut och lufta lite i Europa, härligt att flanera, härligt för ögat med vattenspeglarna på kanalerna som löser upp känslan av nu och då. Steget till medeltiden och Hansan är inte långt borta under en tur som flanör i ett Brügge som ännu inte riktigt har vaknat. Den historiskt observante kan se avlagringar likt årsringar speglas i husfasaderna från olika historiska perioder: Burgunderna, Habsburgarna, spanska Nederländerna och kikar man in i Stadshuset vid Burg i Gotische Zaal kan man ana ärren efter 1500-talets uppslitande religionskrig mellan protestanter och katoliker och se såren efter Napoleonkrigen när Flandern var en ockuperad landsdel.
I modern historia finns närheten till första världskrigets blödande västfront och den nazistiska ockupationens varböld.
Katten på parkeringen kisar mot mig som bara en spinnande katt kan göra.
- Hur är det att vara katt här i Belgien undrar jag?
- Du Thompa att vara katt här i Belgien är ungefär som att vara katt i Stockholm. Lite mildare klimat kanske, men väl så rått när de fuktiga vindarna från Nordsjön smyger in längs husväggar och kanaler, men visst vi jagar möss här också, vårt jobb liksom, när vi inte ligger hemma och spinner förstås men faktiskt, ärligt talat Thompa, många katter här i kvarteret har bara sett möss på Internet.
Vi har installerat oss i ett kanske för vår ålder väl ungdomligt hangout med det modernistiska klingande namnet Bauhaus. Hotellet som har reception i baren är en mötesplats för det unga Brügge och backpackers från Europa. När vi checkat in äter vi middag i baren mitt i en Hallowenmaskerad. Bland en parad av Jesusar, rokokomode, målade masker a la popgruppen Kiss och sedvanliga skräckismasker äter vi i den lätta overkligheten en saftig stek med en bädd av doftande grönsaker och french fries, som sköljes ned med det utmärkta belgiska ölet Leffe Brune.
- Belgarna älskar karnevaler. festivaler
När jag kikar i guideboken märker jag att vi följer gamla turistströmmar.
Från glansdagarna som Hansastad och framgångsrik textilstad under medeltiden sov Brügge en Törnrosasömn i 400 år. När floden Zvin under 1400-talet, vattenvägen för Brügge till havet, torkade ut föll Brügges ekonomiska livlina till Hansan och omvärlden och handeln flyttade till Antwerpen. Två händelser kring förra sekelskiftet väckte Brügge ur Törnrosasömnen: Författaren och poeten Georges Rodenbach mycket lästa roman, Bruges la Morte, om Brügges förlorade tider och gångna charm. Vilket ironiskt nog fick många turister, speciellt turistande britter, på väg till slagfältet i Waterloo, att ta vägarna förbi Brügge. Den andra händelsen var Boudewijnkanaalens öppnande som knöt Brügge till Zeebrucke och öppnade en vattenväg till Nordsjön.
Vi tar bara motsatt riktning till den turistströmmen. Med lågprisflyget Ryan Air, vi betar av deras destinationer, har turen kommit till Belgien. Landar gör vi i Vallonska Charleroi i provinsen Hainaut och med hyrbil korsar vi ett höstlikt Belgien på snabba motorvägar, det går undan i tredje fil, för besök både i Brügge och Waterloo.
- Visst är Brügge en turistfälla. Ändå är det svårt att inte charmas av stadens skönhet; reflexerna och dagrarna på vattenkanalerna. Det blå ljuset när det börjar skymma längs kanalen vid Rozenhoedkaai. Det belysta tornet när världsarvet Belfort skimrar i vattenytan och klockspelet Carillon blandas med klappret från hovarna på turisternas hästskjutsar. De blåfrusna guiderna i november och deras berättelser på tre, ibland fyra språk, som livar upp staden och ger liv åt byggnadernas historia när de rattar runt i sina små turistbåtar.
- Visst är det pråligt med alla turistbutiker, choklad, spetsar, Tin-Tin souvenirer, öl och små stånd där det säljs både french fries med majonnäs och musslor. Ändå undviks den värsta kommersialismen, tingeltangel skräpet här i Brügge tycker vi och det hela är rätt okej.
- Är vi i Holland nu? Vi susar runt i vår Renault i västra Flandern längs kanalerna och i det flacka landskapet, solen skiner, inte alltid en självklarhet här längs Nordsjökusten. De små byarna ligger tätt; Damme – gammal fiskeby, Sluis – hoppsan plötsligt var vi i Nederländerna utan att vi märkte något, belgiska borgerskapets inte allt för smakfulla Knokke-Heist vid havet, det rysliga Zeebrügge med sina ofantliga containerhamnar för omlastning till långtradare och kanalbåtar och sina ryktbara färjor till Storbritannien.
Vi avrundar vår tur längs Nordsjön i Ostende, där det blåser hårt och tidvattnet står högt. Där blir det ett besök längs strandpromenaden och fotografering vid den berömda piren med kasinot. En känslomässig uttolkare av Flandern de dagar då inte solen skiner över landsdelen är Jacques Brel.
- Lyssna gärna på jacquesbrel och hans sånger om Flandern!
För den som är intresserad av Belgiens 65 km långa Nordsjökust finns en kustspårvagn som kallas De Kusttram. Med spårvagnen kan man besöka turist och fiskarbyar och de små sjöstäderna mellan Knokke och De Panne. Turen går genom sanddyner och nära havet och där finns stopp både för den kulturintresserade - Paul Delvauxmuseet och för barn – Plopsaland, där karaktärer från belgiska TV-serier för barn har sitt eget Disneyland.
> to be continued
LarsThommy

Monday, June 06, 2005

Ljus över nationaldagen

- Hoppsan hur gick det här till frågar vi i Kista?
Gustav Vasas intåg i Stockholm, regeringsformen 1809 och 1974 och riksdagsbeslut!
- Ja…ja, ja som mina elever brukar säga.
- Nu har vi Nationaldag.
- Frågan är vad vi ska göra med den här dan?
- Ett vet jag i alla fall, tänker inte åka in till stan och hoa med vare sig antifascister, patriotiska fotbollsfans, Sverigedemokrater eller nationalister.
Det får bli nåt med täppan hemma i Kista istället. Den svenska arbetaren är en kolonisatör sa Lenin 1917 på väg till Ryssland och revolutionen. Yttrandet fälldes när han passerade Årstabron och såg Tantolundens alla täppor och kolonilotter. Visst älskar vi våra täppor och visst tillbringar åtskilliga av oss all vår tid i bersån när vi är lediga.
- Förresten vad är egentligen svenskt?
Tar en promenad medan jag funderar på detta – verkar vara många som tar en joggingtur på Järvafältet just i dag.
Skansen, denna nationalromantiska friluftsidé från förra seklet. Jovisst, ursvenskt, men även Skansen får vara i dag. Svenska språket en hemvist – har ett lexikon med förortsslang i bokhyllan – söderkisen i mig gillar den boken skarpt. Svenska språket på väg?
- Dogge Doggelito.
Svenska kulturens giganter August, Selma och Ingmar Bergman då blir det sprickor i självbilden. Det tilltalar - det är det stor konst handlar om. Astrid Lindgren och Pippi ja då pratar vi mild anarki. Då ligger nöjesgenier som Hasse, Tage, Povel nära och Monika - Jag vet en dejlig rosa - förvisso ursvenska men upplevs de som det?
Stuga faluröd med vita knutar, naturen – jag trivs bäst i öppna landskap jo jo.
Svensk mat, plättar med sylt, ärtsoppa, strömming, älgstek, mamma Ebbas köttbullar mums men i dag gäller hamburgare pizza och kebab. Idrottshjältar; Ingemar Johansson, Stenmark, Borg och J-O Waldner alla tillhör de idrottens superstars, nysvenske Zlatan kan bli en men är han inte för osvensk?
Svenska entreprenörer; Ericsson med C, ASEA som blev ABB, IKEA ursvenskt men finns i hela världen, Sandvik utan en, Saab och Volvo som var svenska men nu rullar med internationella hästkrafter under huven, ABBA hur svenska som helst - men var deras musik det? Exportsuccén svenska musikgrupper en hit i affärsvärlden - men svensk särart knappast.
Blott Sverige svenska krusbär har.

- Folkhemmet var är det på väg?
- Tja nu har vi Nationaldagen!

Kanske skulle man grilla lite så här på eftermiddagen. Kistaskrapan, Science Tower, ser blygrå ut i dag, stora stackmoln avtecknar sig i glasfasaden. GLOBALISERING stavar vi till medan vi vänder på de marinerade köttbitarna. Jag drar ner HarryBoy kepsen över de gråa hårlockarna, fäller upp kragen på Windcheaterjackan, slår bort några grillkolsflarn från de blå deminjeansen och tar några zipp från den nya svenska nationaldrycken lådvin.
På lekplatsen hörs allé, allé, allé från några stojande stimmande franskspråkiga barn.
- Heja Sverige!
Back>< Just for fun
Copyright LarsThommy

Sunday, June 05, 2005

Tippalight

Tippa lätt

- Provade några smarta rader på gårdagens tips – såg lätt ut!
Målet var att få 13 rätt mer än att tjäna storkovan.
Spelade U-system enligt följande med Sverige och Spanien som stensäkra.

U-0-7-10*1M=30
U-0-7-10*1M=30
U-3-6-20=20

På första kupongen var Bulgarien – Slovakien matematiskt garderad och på den andra var det Island – Ungern. Inga dumma val! Resultat 10:or och 11:or och naturligtvis var det ingen utdelning på dem.
Söker mig efter detta till den eminenta sidan Konsten att förlora.
Ser att Mats Hårds alias är på väg att avslöjas, åtminstone av Jenny. Dokusåpan på sidan går vidare.
Lustigt nog är synonymen Hård från en gammal Dylanlåt, se Temporary like Achilles från Blonde on Blonde. Honey why are you so hard? Med såna citat krymper antalet möjliga personer som kan vara Mats Hård och med sådana insikter ligger Hård som årgång nära 40-talisternas skara. Vem annars har sådana insikter i Dylanlogi.
- Vad kan vara Hårds egen akilleshäll?
- Språket… språket. Det finns inte så många som kan leka ung journalist med karriäruppdrag på sportsidorna. Vem skriver som Hård?
Dessutom har Hård gjort en klasskarriär med uppbrott från en proletär bakgrund, se uppväxt i Sundsvall, som manifesteras i hans liv som Giffarfan. Sånt bryr sig bara 40-talister om! Vi fans av svensk litteratur minns ju även Fridegårds tuffa självbiografi Lars Hård.
Bläddrar i Mats Olsson krönikesamling, Blött och blåsigt, han är fin stilist Olsson. Kommer snabbt till avslut, fina tempoväxlingar och är inte hans metaforer likt passningar som dyrkar upp motståndarförsvaret.
- En macka, sa Nacka, rakt på dojorna!
Ett litet lätt tips, genomlyst, här från Kistalight, kolla in han Olsson!
- Det där med giffarna är förstås en metafor för 40-talisternas havererade idealism.

- Ser på TV att en läkare i Södertälje kommer att bli av med sin läkarlegitimation. Anledning; han har sjukskrivit en patient för elallergi och skrivit ett intyg där patienten befrias från att köra med halvljus under dagtid.
- Uppkäftigt om lagar tycker Kistalight även om vi gärna använder både halv och helljus.
LarsThommy

Saturday, June 04, 2005

Bergamolight del III


Nere på stan, Citta Bassa, går vi på Ciao, ett italienskt svar på snabbmatens Mc Donald, här kan man äta italiensk husmanskost till vettiga priser.
På Ciao vid Piazza Vittorio Veneto låter vi oss väl smaka under ljumma junikvällar på takterrassens trädgård, belyst med lampor, snett emot ett elegant klocktorn från Mussolinis fascismepok.
Här prövar vi, man kan välja från olika diskar, ångande risotto milanese, proscutto med melon, pollo med friterad potatis, formaggio av olika slag, salmone på potatisbädd, insalata, pane, lokalt vin rött och vitt på tunna, mineralvatten och kaffe med pâtisserier.
Granne med Ciao ligger enligt guideboken ett historiskt café, Balzer, och mittemot ligger teatern Donizzetti. Här tillbringar vi en lunch med Insalata, mineralvatten och kaffe. Bredvid mig sitter några gäster, en kvinna och man, på affärslunch. Vältaliga diskussioner följer ätandet. Jag hör mannens argumentationer när han övertalar sin kvinnliga kollega. Här är det
Machiavelliska konspirationer som råder snarare än erotik på jobbet. Mannen bygger upp långa kedjor av resonemang med en aggressiv ton som tar udden av vältaligheten. Här talar inte förförare utan en som vill förtala och tränga ut kolleger – Machiavelli på jobbet!
Café Balzer är kanske en plats för intriger och affärsluncher men framförallt är det en trevlig gammaldags miljö med servitörer klädda i svarta förkläden, vita skjortor och korrekt uppträdande, uteserveringen är inramad med växter och blommor. Till caféet hör även glassbar, en vanlig bar och en disk med bakverk.
Donizzetti, som har gett namn åt teatern mitt emot caféet, är Bergamos berömde son. Kompositör av lyriska operor och örhängen ur Bel Canto repertoaren som Kärleksdrycken och Lucia de Lammermoor fick han ett bittert slut trots sin ljuva musik.
I sin ungdom under ungkarlstiden åtdrog han sig syfilis. Vid mogen ålder som etablerad kompositör och under repetitionerna av Dom Sébastien i Paris bröt en okontrollerbar ångest ut som ingen kunde bota. Hemskickat från Paris bortom möjligheter till vård fann vännerna, för att lindra smärtan och plågorna, på att sjunga hans mest berömda arior för honom när han låg på sitt yttersta i Palazzo Scotti i Bergamo.
För att riktigt fullfölja idén med en ekonomisk minisemester har vi tagit in på ett vandrarhem , Ostello di Bergamo, uppe i Monte Rosso, tio minuters bussfärd med buss 14 från centrum, där villorna klättrar i terrasser utmed bergssidorna och där vi bor grannar med gröna sluttningar och fågelmusik. Se även Dubbelrummet vi hyr till det facila priset av 20 Euro per person visar sig vara utmärkt med kaklat badrum och dito golv. Kvällssol och utsikt över Bergamo kan vi ta del av från balkongen. Intressanta hotellgäster fanns som ett internationellt underhållningssällskap med ädla massajer från Kenya, spelglada musiker – indianer från Anderna och ett nomadsällskap – stolta berber, från Sahara.
Nästa gång jag besöker Bergamo, tror jag bestämt, att det blir ett besök på den berömda Akademin med de venetianska mästarna som vi missade när vi satt på Café.
Kanske ordnar jag då också en tilläggsbiljett med det italienska lågprisbolaget Volare för några dagars solande och badande i Bari i Puglia, i den italienska södern där man kan hyra en stuga till facilt pris som ser ut som en sockertopp och där vinet har en stuns som det saknar i det rika Nord.
- Härligt med lågpris!
- Volare, oh– ho, cantare - jag seglar högt i det blå !
Back>< Just for fun

©Thommy Sjöberg

Labels: